Hur kom ni på namnet American Psyche?
Austin Lee: Namnet kom till efter ett telefonsamtal. Mark hade beskrivit sin process på ett sätt som jag verkligen kunde relatera till. Jag skrev ner det men kunde tyvärr inte hitta det exakta citatet, men i stort sett var den övergripande idén att vi båda bearbetar våra egna känslor och erfarenheter av världen genom att skapa konst. Det kändes som en av de där sanningarna som ofta är outtalade men som när de väl yttras också kan vara klargörande. Jag föreslog titeln för Mark och han gillade den. För mig har namnet olika betydelser och associationer, samtidigt som det öppnar upp för hur betraktaren kan se på våra verk.
Mark Thomas Gibson: Vi arbetade ursprungligen med hästar som ett mellantema i vårt arbete. Med tanke på det politiska och sociala klimatet som rått under pandemin, kom Austin på den perfekta titeln när vi började arbeta med projektet. Våra samtal kom mycket att handla om hur vi skapar konst och den höga grad av komplexitet som sammanflätar det personliga och det offentliga.
Det finns två motiv som är centrala: hästar och duvor. Jag antar att de är symboler för något inom det amerikanska psyket?
Austin: Titeln beskriver snarare verken än tvärtom, men vi talade om att använda hästen som motiv, redan för flera år sedan när vi började vår diskussion om att ställa ut tillsammans. Tidigare i år skapade jag en hög med djur som en visualisering av mitt eget psyke. Det hade egentligen inget med utställningen att göra vid den tidpunkten. Det var en mental bild som jag fokuserade på, för att hålla mig kvar på jorden under en mental kris jag hade. Efter det ritade jag en teckning av den och tänkte att jag skulle göra en målning med titeln Psychic Stack, men jag blev aldrig klar med den. I mitt huvud består högen av en elefant, en häst och en fågel. Jag är inte helt säker på vad de betyder men för mig representerar varje djur en viss styrka som jag kände att jag behövde vid den tidpunkten.
Mark: Den svarta hästen, är i den här utställningen, en symbol för mig själv under det senaste året i Amerika. Jag kände att det skedde en långsam nedbrytning av vem jag är eller hur jag uppfattade mig själv på grund av händelserna med pandemin, rasupproret och valets utfall under 2020 och början av 2021. Satiren och karikatyren i verken hjälper mig att reda ut den förvirrande verkligheten att vara en svart man i Amerika. Jag tycker att American Psyche är det perfekta sättet att beskriva de konflikter vi står inför i Amerika, eftersom jag anser att konflikterna till stor del handlar om ett personligt förhållningssätt till en nationalstat och dess historia. För mig var trollkarlens händer ett sätt att leka med de fågelbilder som Austin skapade. Jag såg fladdrande och distraherande händer medan de utförde sitt arbete och förflyttade ett ögonblick till ett annat. Jag känner att det just nu i Amerika pågår lite av ett revisionistiskt trolleritrick. Vi uppmanas att inte komma ihåg vad vi såg under förra året och att fokusera på nuet och att inte låta händelserna under förra året påverka vår uppfattning. Jag tror att en stor del av konflikten faktiskt berodde på det faktum att allting är registrerat och kan återupplevas. Vi kan nu se vad trollkarlarnas händer gör, liksom vi kan se vem som är villig att upphäva sitt misstroende för att skapa och upprätthålla fantasier. Ja, American Psyche är en intressant sak att skåda.
Hur har det varit att arbeta tillsammans?
Austin: Jag lär mig alltid väldigt mycket av Mark. Den här utställningen är inget undantag. Att se hur Mark hanterar berättelser och politik har varit inspirerande och fått mig att ifrågasätta mina egna sätt att hantera frågorna. Mina personliga idéer är ofta djupt inbäddade i målningarna och jag inser nu att de ibland är otillgängliga för betraktaren. I vissa fall tror jag det kan vara bra men jag inser att det i andra fall kan vara bra att vara mer direkt.
Mark: Det har varit intressant för mig. Austin och jag har en hel del outtalade likheter och av någon anledning är vi båda riktigt bra på att identifiera vad den andra vill ha i sitt arbete och att peka ut det för varandra. Vi använder också pop på mycket olika sätt, även om vi båda har liknande bekymmer när det gäller effektiviteten i kommunikationen i en bild. Vi tycker också om att visa varandra målningar som den andra kanske har missat i historieundervisningen. Det är spännande att dela konst och idéer med en person som har ett skarpt sinne och öga för saker och lyssna på hur någon annan bearbetar den information de fått. Bandet mellan konstnärer är något speciellt. För flera år sedan, innan podcasting tagit fart, lekte vi med tanken att vi varje vecka skulle gå igenom MET, från rum till rum och visa varandra målningar vi älskade. Vi skulle spela in vår promenad och lyssnaren skulle vara den dagdrömmande vännen som hänger med i bakgrunden.
Har ni målat tillsammans eller visat er konst för varandra innan ni hängde utställningen här på Danviks hospital?
Austin: Nej, vi har inte gjort några målningar tillsammans. Vi hade några telefonsamtal specifikt för att prata om utställningen, varav ett avbröts på grund av upproret den 6 januari i USA. Men vi delade bilder på verken liksom vi skapade en 3D-modell av rummet som vi planerade i förväg, sen gjorde vi några mindre ändringar när vi installerade utställningen.
Mark: Under hela processen delade vi med oss av våra arbeten. Vi sa aldrig nej till varandras idéer utan hittade snabba lösningar och kompromisser. Jag gjorde en serie teckningar under flera veckor och utifrån dessa delade jag mina idéer med Austin. För min del var jag angelägen om att skapa målningar som jag faktiskt ville och tyckte om att skapa. Under det senaste året har jag i stort sett helt och hållet uteslutit färg från mitt arbete. Jag använde arbetet med Austin som en möjlighet att föra in färg i mina verk igen genom att tänka om när jag använde den på ett icke antagonistiskt sätt.
När ni arbetar tillsammans – känner ni er inspirerade eller begränsade i skapandet?
Austin: Lite både och. För mig var en stor poäng med utställningen att återuppliva en del av den inspiration och det inflytande som vi delade på universitetet, och jag tror verkligen att det skedde. I en separatutställning brukar jag ha en förståelse för hur alla verk hänger ihop och för dialogen mellan dem. Det mest givande med att vara två är att koppla ihop idéer eller att se på något från en annan vinkel. Begränsad är inte det rätta ordet, men jag blev långsammare och självreflekterande eftersom jag skulle försöka förstå mitt arbete men också Marks arbete och vad det betyder tillsammans. Mark gav mig många nya idéer att ta itu med.
Mark: Jag kände mig inspirerad när jag arbetade med Austin eftersom jag kände att det inte kunde misslyckas. Redan från början var utgångspunkten för utställningen att vi skulle arbeta med vetskapen om att vi var olika varandra. Vi funderade på hur vi fysiskt skulle kunna arbeta med varandras verk, men på grund av covid var det uteslutet. Vi kunde enas om att våra olikheter faktiskt var vår styrka och att vi kunde erbjuda människor en intressant och mångsidig show bara med två individer.
Austin, du använder VR i processen, kan du förklara hur?
Jag började använda VR (Virtual Reality) i mitt arbete för några år sedan. Nu har det blivit en stor del av mitt konstnärskap. Jag kan förklara den övergripande processen från börjar till slut i sex steg:
1. Teckning med penna och papper eller digital surfplatta.
2. Översätt till ett 3D-objekt i virtuell verklighet.
3. Jag placerar 3D-objektet i en 3D-miljö.
4. Jag belyser objektet och komponerar en målning.
5. Jag för sedan in bilden i photoshop och målar på den igen.
6. Jag målar sedan den digitala bilder på duk.
Mark, vissa av dina målningar ser ut att ha en vaxad yta. Hur gör du det tekniskt sett?
En trollkarl avslöjar inte sina hemligheter, men jag kan berätta att det inte är vax, att jag bland annat använder bläck och att det är arkiverbart.
Har pandemiåret förändrat era konstnärskap och ert sätt att arbeta?
Austin: Ja, jag hade ingen ateljé under några månader och började arbeta mer med 3D-modelleringsprogrammet Blender. Det hjälpte faktiskt arbetsprocessen mer än vad jag kunnat tro. Ett par ljusglimtar under en annars dålig tid.
Mark: Jag har fått en annorlunda uppfattning om tid och arbetsförhållande i relation till mitt arbete på ett positivt sätt. Liksom jag fått tid att reflektera över processen och innehållet i mitt arbete och jag känner mig mer benägen att ta större risker kring politiska ämnen.
Hur träffade ni Carl Kostyál?
Austin: Jag har arbetat med Carl i några år. Jag träffade honom genom min vän Rafael Rozendaal som hade gjort en utställning med Carl och presenterade mitt arbete för honom.
Mark: Jag fick kontakt med Carl genom Austin. Han tyckte Carl var den perfekta personen att ge oss möjligheten och lita på oss fullt ut när det gällde att få ihop en gemensam utställning. Och Austin hade helt rätt.
Såg ni lokalen i Stockholm innan ni började måla? Är ni nöjda med resultatet när ni ser era verk här?
Austin: Ja, jag såg bilder av platsen och hade läst om historien bakom. Jag föredrar alltid att visa mina verk på ovanliga platser istället för i ett traditionellt galleri. Jag tror att kontexten av var verket är placerat kan påverka hur man läser det, så det blir ytterligare en möjlig dialog att ta hänsyn till.
Mark: Vi fick också en 3D-modell och kunde därför visualisera och diskutera hur vi ville att stället skulle se ut. Jag är väldigt nöjd med platsen och mottagandet av utställningen. Jag tror att vi nu mer än någonsin behöver föra en dialog med varandra på våra egna villkor, men med öppna öron och med hänsyn till andra. Den här utställningen är ett förverkligande av den principen för mig.
Utställningen pågår på Danvikens hospital till 11 juli. Boka visning genom att kontakta stockholm@kostyal.com
Öppettider: Torsdag – fredag 12.00-18.00 Lördag – söndag 12.00-16.00
Adress: Sjökvarnsbacken 15 131 71 Nacka Stockholm
Vägbeskrivning: Ta pendelbåt 80 från Nybroplan till Saltsjöqvarn, buss till Henriksdal eller kör till slutet av Saltsjöqvarns Kaj.
