Du är högaktuell med en separatutställning på CFHILL på Malmskillnadsgatan där du visar mer än bara målad konst. Brukar du göra det? Ja, det gör jag alltid. Hos CFHILL visar jag framförallt teckningar och måleri men även poesi och musikverk.
Har du ställt ut på galleri tidigare? Mest installationer. Det här är första gången som jag ställer ut måleri, teckning, musik och poesi för sin egen skull. Det har varit spännande att skapa till en utställning och tvinga sig att arbeta.
Hur ser process ut när du skapar din konst? Det går i perioder, ibland kommer inte en enda idé annat än kritik och granskning av mitt arbete, men de ersätts av perioder då jag istället är superkreativ och har enormt flöde av idéer, musik och text som fyller mitt huvud. Till och med när jag yogar och mediterar smyger det in sig textrader i mitt huvud. Vissa verk i utställningen har jag jobbat på sedan 2009. I och med den här utställningen blir det något sorts kreativt katarsis.
Varför har det tagit sådan tid att färdigställa verken? Hela mitt liv har jag haft en stark känsla när jag sätter igång med en målning, som ofta följs av en period av kritik. Då har jag ställt undan den. Långt bort. Till känslan kommer tillbaka, då jag plockar fram den igen. Sedan jag fick min diagnos som bipolär och fått medicin arbetar jag lite annorlunda. Särskilt efter jag var i New York och tillbringade hela dagar, ensam i min ateljé där jag målade mer småskaligt utan offentliga uppdrag och andra som var delaktiga i processen.
Den här målningen har jag hållit på med koncentrerat varje dag i ett halvår. Det är den jag lagt mest tid på av alla mina målningar. Jag bestämde mig att det inte får finnas någon censur. Det är bara min egen värld, allt ska tas fram och jag är fri att göra vad jag vill. När målningen började bli klar skrev jag en dikt till den i textuell form.
Vad tillför orden som inte målningen berättar? Idag är texter inom konst helt förhärskande. Det är som att vi tror mer på det skrivna ordet än läsningen av bilder. Bilder är ett eget språk och har sin helt egna språkvärld där konstnärers hela erfarenhet och liv har målats upp och finns att läsa i bilden. Det är så otroligt många dimensioner och kan vara svårt om man inte är van vid att läsa konstbilder. Det sjuka är att samhället inte tycker konst är viktigt, man vill stänga ner bildundervisningen i skolan och en hel språkvärld riskerar att gå förlorad. Det är svårt att vara konstnär men det är också ett stort privilegium. Att lyckas skapa det utrymme omkring sig och tänka i fred och hantera sig själv.
Vad handlar dikten om? Från början gav jag namnet "blindskrift" till texten. Jag försöker beskriva vad som händer i bilden. Tänker att det är lättare, för de som inte ser om man hör texten.
Har du skrivit någon diktsamling? Inte än, men idag ger jag ut en musikalisk diktsamling, Supervision, som dels syftar på vårt superseende och övergripande perspektiv men det handlar även om att vara övervakad.
Du har sagt att ett av verket, Genom min svarta blick och ut ur min fitta, aldrig tar slut? Nej, det är en oändlig bild, ett slags öververk och ett lärosäte för den som vill lära sig mig sitt språk. Alla mina bilder hänger ihop med varandra, därav invitationen och namnet på utställningen "Du får dansa i min park". Det är en inbjudan till ett tillfälligt eller varaktigt tillstånd i min konstnärliga praktik där den öppnar upp sig och blir en dansbana där man träffar varandra. Man vill vara i den parken.
Du har själv använt namnet "Grafitta" för att beskriva din konstform? Inte sällan har det kvinnliga, eller manliga könsorganet en framträdande plats. Varför är könet så centralt i ditt konstnärliga uttryck? Det kan jag också fråga mig själv. Det är en fråga jag inte är klar med så jag har inget tydligt svar. Jag fick en fruktansvärd utskällning av min 18-åriga dotter som blev trakasserad för att jag målar kukar och fittor. Kanske är en av anledningarna att jag själv blivit sexuellt trakasserad och haft en väldigt komplicerad relation med sexualiteten, som tar mycket plats men som också varit en mystisk och spännande värld som jag vill utforska och undersöka. Hur lust, kreativitet och känsla hänger ihop. Den skapande lusten är starkare än den sexuella lusten, samtidigt som jag tycker det är roligt att sexualitet som är så förbjudet blir offentlig.
Frågan är varför det är förbjudet, pinsamt och får många att skämmas? Jag tycker att kroppsdelar är vackra, spännande och intressanta. Det började i mellanstadiet när jag satt och ritade ögon. När jag lyckades få ögat att "titta tillbaka på mig", då fick jag en kick och kände att jag hade lyckats som människa. Jag har alltid zommat in på kroppsdel efter kroppsdel, men flera av målningarna som ställs ut visar mer hela kroppar, vilket är nytt för mig.
Många ser dig som en feministisk förebild. Ser du dig själv på samma sätt? Så länge det inte är jämlikt mellan könen tänker jag att alla människor borde vara feminister. Jag läser en bok om Selma Lagerlöf och vi håller fortfarande på med de frågor hon ägnade sig åt, mer än hundra år senare. Hur är det möjligt?
Är dina målningar en del av det arbetet? För mig på ett privat och personligt plan är det så, för att jag vill utveckla mitt seende och tänkande, men jag kan ju inte tala för vad andra ser i min konst.
Om du fick fria händer var skulle du "grafitta"? Jag skulle vilja ha en poetisk liscens utan att bli kriminaliserad för att kunna skriva det jag vill skriva, på de ställen där jag ser att det ska vara. Det är många platser som skulle behöva skrivna ord, men än så länge är inte någon sådan licens utfärdad till mig. Jag skulle skriva saker som känns. Ord är viktiga. Tankar är viktiga. Det vore skönt att ge dem stor plats, sådant som inte är reklam, som är renodlad konst.
Hur var det att vara kvinnlig graffitikonstnär i en mansdominerd värld? När jag växte upp så kände jag mig inte så mycket som en tjej, så det kändes naturligt att göra grejer som killarna gjorde. Vilket är lite konstigt med tanke på att konst och känslor i sin grund varit kvinnligt sett till historien. I Sverige blev jag inte accepterad förrän jag återvände efter att som 19-åring flyttat till New York där jag hängde med flera av de tunga gatukonstnärerna.
På julafton 2017 målade du en gigantisk röd fallos på en husgavel på Broome Street i New York , som du döpte till No time for Baall$$. Det blev ramaskri och den målades raskt över. Lite senare målade du en liknande fallos med namnet ”Fuck the world” men den här gången var den blå och hamnade på en vägg på Kungsholmen i Stockholm. Vad var syftet? Ordet "återuppståndelsen" har cirkulerat i mina tankar. Att jag ville att den skulle återuppstå från det att den övermålades första gången i New York, och att bevisa att konsten kan stå för sig själv. Jag tycker de är fantastiska och det är väldigt roligt att måla dem och möta responsen av de flesta.
Och konst kan inte vara skadligt på det sättet, antar jag? Visst kan folk få moralpanik men då säger det mer om moralen än att konsten är skadlig. Det är väl alltid viktigt att kunna prata om och ha en diskussion om kön. Det gör man ju i barn-TV och barnböcker, så varför inte inom konsten?
Har du någonsin kompromissat? Med min dotter absolut, men när det gäller min konst så tror jag inte det. Samtidigt är det inte så många som vi förväg skulle godkänna om jag sa att jag kommer måla stora könsorgan på deras väggar. Det får bli mer gerilla-style.
Är det viktigt för dig att provocera? Nej även om jag förstår att vissa av mina verk innehåller provokation så är det inte provokation i sig som är viktig, utan det är en annan drivkraft att det ska skava det där det behöver skava. Jag ser konst som medicin för samhället. Jag tänker att det är konsten som har makten i samhället för den innehåller den yttersta och mest uppdaterade poesin som finns hela tiden. Konstnärer tar det alltid längre. De har inget att förlora. Att vara konstnär är att gestalta samtiden.
Hur får man revoltören att leva kvar inom sig som etablerad konstnär? Det är alltid viktigt att revoltera och motverka bakåtsträvande konservativa krafter i samhället, som traditionellt och historisk alltid varit starka. Det tror jag man kan göra hur etablerad man än blir.
Du gick Waldorfskolan som ung. Hur har det påverkat din konst? Det var en bra tid där skolan tog hand om resterna av mig. Jag fick komma och gå som jag ville, fick hypnosbehandlingar och var upprymd av att jag fick måla, men det blev inget slutbetyg.
Du har sagt att graffiti är som ogräs. Att det inte går att ta bort för det alltid kommer tillbaka. Menar du att det är ett språk som inte går att tysta? Konsten är ett språk, och jag ville lära mig tala graffiti, vilket jag tyckte var det viktigaste språket att kunna i en storstad med dolda koder om makt, samhälle och plats. Att vara en offentlig person innebär att man är väldigt utsatt, men att vara en grafittikonstnär är att hålla sig undan, att vara en ninja. Så länge den här sjuka ordningen vi skapat i samhället, där tillgång till vapen finns och skjutningar förekommer, kommer graffitin finnas och ifrågasätta. Vi behöver bra skolor, mer pengar och mer förebyggande arbete i dem områdena där resurser behövs som mest.
Vad är bra konst för dig? Även dålig konst kan vara bra konst. Ibland skiner det igenom något bra, i allt det dåliga. Man får ta det goda med det onda som Lars von Trier säger. Men det är klart inom stora muralmålningar finns Jehovas vittnenpamflettliknande målningar med gråtande fiskmåsar som är beställda för att behaga alla. Det är det värsta jag vet. Jag blir enormt provocerad.
Vad är det som provocerar dig? Att man inte kan omfamna graffitikonsten i samhället utan vi ska bara släppa fram de här totala "sell out-konstnärerna" som ger upp sin själ för att vara en del av samhället. Vi måste tolerera individen, låta dem vara sig själva med hela sitt register. Jag är själv drabbad av censur. Facebook och instagram vill stänga ner mina konton på grund av nakenhet. Det ironiska är att jag har målat en vägg på Facebooks sverigekontor på Hötorget med händer som på teckenspråk tecknar orden "Free speech". De har betalat mig hundratusentals kronor för att jag ska göra verket. Samtidigt vill de censurera när jag sitter framför en affisch av en kukmålning.
Utställningen Du får dansa i min park, på CFHILL, Malmskillnadsgatan 38B pågår mellan 27 augusti och 2 oktober. Här kan du läsa mer!
