En grupp med ambitioner
Kärntruppen bestod bland annat av konstnärerna Duncan Grant, Clive Bell, Vanessa Bell, Wyndan Lewis och Dora Carrington samt konstteoretikern Roger Fry. Utöver detta kan även författarna Virginia Woolf och E M Forster, ekonomen John Maynard Keynes och skribenten Lytton Strachey räknas till ursprungsmedlemmarna. Genom konst, text, filosofi, teori och ekonomi arbetade gruppen för utveckling och innovation.
Under sin kreativa guldålder i början av 1900-talet skapades allt från kuddöverdrag och romaner till abstrakta konstverk och muralmålningar. Bloomsburygruppen introducerade Europas modernistiska konstnärer för Londons galleriscen och blåste således liv i Storbritanniens förlegade konstvärld.
Uppkomst
När konstnären Vanessa Bell och författaren Virginia Woolf blev myndiga bestämde de sig för att bryta med sin viktorianska uppväxt. Tillsammans med sina bröder lämnade de sin viktorianska bakgrund för ett hus på 46 Gordon Square i Bloomsbury - ett ganska ruffigt område i centrala London.
Du hittar mer Virginia Woolf-objekt här!
Gordon Square blev snart ett frekvent besöksmål för deras intellektuella och konstnärliga vänner såsom Roger Fry, Clive Bell och Duncan Grant. Gruppen utvecklades till en mix av konstnärer, författare, ekonomer och teoretiker. Snart började de referera till sig själva som ‘bloomsberries’. Alla medlemmar var kända för sina okonventionella idéer inom sitt specifika område - med Viriginia Woolfs modernistiska och feministiska författarskap som främsta exempel.
Ekonomen John Maynard Keynes blev snart en del av gruppen, även han kontroversiell inom sitt fält. Keynes stod för några av 1900-talets mest inflytelserika ekonomiska teorier. Han var trots sitt yrke känd för sin kvickhet, sitt litteraturintresse och sina sexuella eskapader - som tydligen var mycket äventyrliga även i Bloomsbury-mått mätt.
Med tiden blev Bloomsburygruppen lika känd för medlemmarnas avslappnade relation till sex och öppna förhållanden som för dess kreativitet - så pass att den amerikanska författaren Dorothy Parker yppade de kända orden “they lived in squares, painted in circles and loved in triangles”.
The Friday Club
År 1905 initierade Vanessa Bell med vänner The Friday Club. Bell hade inspirerats av det stimulerande cafélivet i Paris och ville skapa ett liknande koncept i London. Klubbens primära syfte var att öppna upp för utställningsmöjligheter, men blev även en plats för möten, diskussion och idéutbyten.
Sammankomsterna på The Friday Club fortsatte mellan 1905-1913. Då skapade Roger Fry ett nytt forum med liknande syfte kallat The Grafton Group. Organisationens repertoar fokuserade primärt på brittiska postimpressionister, men arrangerade även utställningar för amerikanska kubisten Max Weber samt för en av den ryska abstraktionens pionjärer - Wassily Kandinsky.
1910-års Post-Impressionist Exhibition
Efter ett möte med Cézannes verk under en resa till Paris i början av 1900-talet blev Roger Fry en hängiven beundrare av den franska modernismen. Han inspirerades av hur dessa konstnärer lämnade impressionismens föreställande naturalism bakom sig för att hänge sig åt färgen. Snart var arbetet igång inför en postimpressionistisk utställning på Grafton Galleries i London, där verk av bland andra Seurat, Manet, Cezanne och Van Gogh skulle ställas ut.
Faktum är att det var Roger Fry som myntade termen postimpressionism för sättet som dessa konstnärer använde sig av färg och form för att bryta med sina föregångare. Alla var dock inte lika eld och lågor som Fry. Utställningen beskrevs bland annat som anarkistisk, sjuk och pornografisk.
Picasso, Braque och kubismen - läs mer här!
Två år senare, 1912, hölls en andra utställning på samma tema. Denna gång visades flera konstnärer från Bloomsburygruppen tillsammans med bland andra Braque, Picasso, Cézanne och Matisse. Med verk utställda jämte några av det franska avantgardets främsta representanter, säkrades Vanessa Bell och Duncan Grants plats i ett postimpressionistiskt kanon.
Charleston House
Bloomsburygruppens innersta krets spenderade som sagt mycket tid tillsammans. Dels på Gordon Square och under semestrar i Frankrike, Italien och Grekland men även i Vanessa Bells sommarhus Charleston House i Sussex.
Under vistelserna i Sussex hjälptes de åt att rusta upp huset. De dekorerade dörrar, väggar, eldstäder och möbler. Huset utvecklades till ett monument över gruppen, deras relationer, deras innovation och deras skapande. Idag är Charleston House ett museum tillägnat Bloomsburygruppens vänskap och verksamhet.
Konst och stil
Trots brytningen med sina konservativa, engelska rötter hade Bloomsburygruppen fortfarande nära till snobberi och kulturell elitism. Sin vilja att bryta med sin viktorianska bakgrund till trots var det viktigt med en tydlig uppdelning mellan överklassen och de stora ociviliserade massorna.
I denna grupp för inbördes beundran är det inte konstigt att porträtt och självporträtt var vanligt förekommande motiv. Dora Carrington utförde flera, intima porträtt av sin älskare Lytton Strachey ofta avbildad i Carringtons postimpressionistiskt postraphaelitiska stil.
Det finns en genomgående progressiv inställning till genus och sexualitet i nästan alla delar av Bloomsburygruppens konstnärliga produktion. Duncan Grant målade till exempel en hel del erotiska porträtt på nakna unga män. Porträtten anses idag som fundamentala föregångare till Queer-konsten.
Vidare var Bloomsburygruppen några av de första i Storbritannien att experimentera med abstrakta motiv. Bell, Grant och Fry ägnade mycket tid åt området under åren mellan 1908 och 1914. Bells Abstract Painting från år 1914 - där hon förvandlat vardagsföremål till abstrakta former - anses extra viktigt.
Medlemmarnas arbete var lika sammanvävt som deras privatliv. Konstnärsgruppen med Vanessa Bell, Duncan Grant och Roger Fry i spetsen arbetade ofta parallellt med samma motiv som interiörer, stilleben, porträtt eller skildringar från gemensamma europavistelser. Med deras stilar förblev distinkta från varandra.
Samtliga medlemmar påverkades starkt av Europas modernistiska stilströmningar, speciellt av kubism och postimpressionism. Samarbete och ömsesidig marknadsföring var viktigt för konstnärsgruppen, som ofta samskapade muralmålningar, interiörer och scenografier. Vidare formgavs omslag till Bloomsburyförfattarnas verk. Bland annat till Virginia Woolf, T S Eliot och till översättningar av Sigmund Freuds texter.
Konstteori och kritik
Utöver konstnärer och författare fanns även konstkritiker, teoretiker och konsthistoriker med på Bloomsburytåget. En av de viktigaste var den redan omnämnda Roger Fry. Fry grundade Storbritanniens första konsttidskrift Burlington Magazine som än idag har ett enormt inflytande.
Han skrev många konstböcker, ofta med fokus på icke-europeisk användning av form och färg i bland annat Asien, Amerika och delar av Afrika. Hans Vision and Design från 1920 anses idag vara ett nyckelbidrag till den modernistiska konstteorin.
Avveckling
I slutet av 1930-talet började Bloomsburygruppen att luckras upp. Flera gruppmedlemmars bortgång, kanske mest känt Virginia Woolfs självmord 1941, låg till grund för gruppens upplösande och många menar att innovationen dog med dem.
Bloomsburygruppens rykte varierar. Många förkastar dem och klassar dem som överskattade och bortskämda, medan andra menar att gruppens arbete har varit vitalt för 1900-talets brittiska kulturutveckling. Genom deras arbete skedde en brytning med Storbritanniens förlegade konsttradition. Bloomsburygruppen introducerade den modernistiska konsten för landet och skapade forum för utveckling, diskussion och idéutbyte - en verksamhet som ligger till grund för dagens konstorganisationer med samma syfte.
Två viktiga verk
The borough polytechnic murals från 1911
Muralmålningen var ett gemensamt verk av Roger Fry, Duncan Grant, Bernard Adeney, Frederick Etchells, Macdonald Gill and William Rutherston som skapades till Borough Polytechics, idag London South Bank Universitys, matsal.
Verket består av en serie målningar och är ett utmärkt exempel på gruppens vilja att samarbeta. Motivet föreställer figurer engagerade i olika rekreationsaktiviteter som simning eller fotboll i Hyde Park. Projektet, som var mycket modernt för sin tid, leddes av Roger Fry.
Eller leddes och leddes, Fry bestämde att muralmålningens tema skulle vara London on Holiday, hur färgpaletten skulle se ut och att stilen skulle dra inspiration från byzantinska mosaiker. Inom detta ramverk kunde konstnärerna skapa individuella delar men verket skulle ändå ha en gemensam stil och en röd tråd.
Med sitt demokratiska motiv och låga kostnad är verket även ett gott exempel på offentlig konst. Det är ett verk skapat för folket att uppleva på en offentlig plats, i en universitetsmatsal, istället för på ett slutet museum. Verket är målat i olja på duk istället för rakt på väggen. Vilket är tur då verket kunde bevaras när universitetsbyggnaden bytte ägare på 1930-talet.
Still Life On Corner of A Mantelpiece från 1914
Detta abstrakta verk är ett av Vanessa Bells viktigaste från hennes postimpressionistiska fas. Still Life On Corner Of A Mantelpiece är en färgstark skildring av spiselkransen i hennes hus på Gordon Square.
Mellan 1914 och 1916 var Bell starkt påverkad av samtida europeiska konstnärer. Hennes radikala användning av starka färger kan kopplas till de fauvistiska konstströmningarna, medan hennes abstrakta former uppenbarligen påverkats av kubismen.
Både Bell och Duncan Grant prioriterade det visuella, yta, färg och textur, framför det konceptuella. Till skillnad från andra samtida modernister som ofta ville att deras konst skulle ha ett socialt eller politiskt syfte, ville Bloomsburykonstnärerna inte att deras verk skulle ha någon betydelse. Bell fortsatte under åren innan första världskriget att experimentera med form, färg och abstraktion. Men det skulle dröja ända till 2000-talet innan hennes postimpressionistiska arbete skulle få den igenkänning det förtjänade.
