Nathalia Edenmont kom som flykting till Sverige från före detta Sovjetunionen 1991 och hennes estetik präglas av uttalat personliga upplevelser och bygger på idealisk perfektion, sublim skönhet och ett krypande obehag.
Berätta om din aktuella utställning! Utställningen Only Me är ett tioårsjubileum, jag vet inte om Sven-Harrys konstmuseum tänkte på det från början, det bara blev så. Därför känns det också extra roligt att det är på hemmaplan, här i Stockholm, där jag bor och skapar. Utställningen innehåller både tidiga och absolut nya verk. Jag har inte varit med och gjort urvalet, det står museet i samarbete med Wetterling Gallery för.
Vad innebär tioårsjubileet? Min allra första utställning var för tio år sedan på galleriet Mors Mössa i Göteborg. Det drivs av Margareta Orreblad, hon har ett väldigt bra öga och ställer bara ut unga konstnärer och samma konstnär en gång. Ett kultgallleri.
Hur skulle du beskriva ditt konstnärskap? Det är min vardag. Det är bara att jobba, jobba, jobba. Jag använder foto som medium och utgångspunkten är de bilder som jag får i mitt huvud. Med hjälp av kameran transfererar jag dessa till C-print. Det är inget speciellt, men det är ganska kämpigt. Skapelseprocessen består till stor del av praktiska bestyr och inte så mycket av rent skapande.
Vad menar du med rent skapande? Det är det som händer i mitt huvud och som med hjälp av mitt team, mina medarbetare blir till en färdig bild. För att bilden sedan ska komma i tryck behövs modell, rekvisita, designer, kamera och analog film. Jag kallar det gulddagar, dagar när hela teamet arbetar tillsammans och när allt funkar. Det är jag som är dirigenten, jag som får alla att prestera sitt bästa. Det är fantastiskt.
Hur kommer det sig att du arbetar analogt? Den analoga tekniken tillåter en helt annan kvalitet än den digitala. Med bästa möjliga upplösning kan jag få ut C-printar i stora format och dessutom är det möjligt att fånga fler valörer och en tredimensionell känsla, något som bara uppstår med negativ. När jag fotar analogt lever bilden på ett annat sätt, hudporer, blodkärl, pupillens struktur, allt syns. Det är som om man ser själen. Tekniken är viktig, den hjälper mig att nå mig dit jag vill.
Har du alltid varit lika högpresterande? Ja, det är en del av min sovjetiska uppfostran, vi skulle alltid vara bäst och kämpa hårt – så har jag blivit fostrad. Om man är helt slut finns ändå 90 procent av ens kapacitet och potential kvar. Mitt team får också jobba så. Vid varje nytt projekt är jag lika förvånad att de vill vara med igen. Fika vet jag inte vad det är.
Du jobbar bara med de bästa inom varje skrå ... Det kommenterar alla, men varför skulle jag inte jobba med de bästa? Skulle jag jobba med de sämsta?
Vilka är dina inspirationskällor? De gamla mästarna, konstnärer som Caravaggio, Rubens och Michelangelo.
Ser du själv mycket konst? Nej, det gör jag inte. Ibland när jag är i New York kan jag se fem utställningar på en dag och när jag reser till Paris besöker jag Louvren. Annars är jag svår att få ut ur min bubbla.
Kan du beskriva förhållandet mellan det vackra och obehagliga som finns i dina bilder? Jag får en bild i huvudet och jag upplever det inte som kontraster, för mig är det naturligt.
Den ofrånkomliga frågan, vad har du för relation till djur? Åh, det är enkelt. Tänk att jag är en liten flicka, min mamma serverar mig middag, på tallriken var det ofta kaningryta, mössan jag hade var gjord av mjukt kaninskinn och mitt egna husdjur, det var också en kanin. Nu har jag blivit tant och bor i Sverige. Jag är inte vegetarian, jag äter kött, har läderväskor, en stor läderklädd fåtölj och skor av läder. För mig är det inte konstigt att avliva en kanin någon gång. Det är bara att gå in på ICA, där finns kokt, grillat och rökt kött. Det är normalt. Det är vardag. Alla, eller nästan alla har skor, väskor och bälten av läder. Och det är inte så många som är vegetarianer.
Hur ser din kundkrets ut? Det är hur många som helst i hela världen, flest i Sverige och USA.
Hur var dina första år i Sverige? Det var svårt att komma in i det svenska samhället, under många år led jag, till slut tänkte jag ge upp och provade också att resa härifrån. När jag sedan började trivas – var det som att komma till paradiset – nu vill jag aldrig flytta härifrån. Jag tror att det är så för många andra också, det räcker inte med att vara invandrare eller hemmafru, man måste vara någon för att komma till rätta här.
Vad händer härnäst? En separatutställning med titeln Eternity öppnar i maj på Galerie der Stadt Tuttlingen i södra Tyskland och i höst kommer jag att ställa ut hos Nancy Hoffman Gallery i New York. Annars är allt är som vanligt. De senaste ett och ett halvt åren har jag arbetat med fjärilar men nu väntar tio nya porträtt. För ett och ett halvt år sedan hade jag husrannsakan i misstanke om att jag hade fridlysta fjärilar hemma. Sedan dess har jag inte velat göra några porträtt för jag har haft en obehaglig känsla av att det skulle upprepas. Det kändes inte som om jag ägde mitt eget space och jag ville inte utsätta mitt team för det. Jag har väntat länge på att komma på förhör. Men det verkar inte bli av trots att jag ringer varje månad för att höra om det inte är dags snart. Nu har jag fått lite distans till polisens besök och kan hantera det.
Hur ser din prisbild ut? Det får du fråga min gallerist om, det vet dem bättre.
Wetterling Gallery svarar: Priserna för verken ligger mellan 85 000 och 200 000 SEK. Ett fjärilscollage kostar mer. Dessutom finns det några mindre verk i en större upplaga där priserna börjar på 5 000 SEK.
Vad gör du gärna en ledig söndag? Då jobbar jag, helgerna är de bästa dagarna för att skapa. Då är det inte så många som ringer. Mina vänner ser till att arbeta med mig för att träffas.
