Barnebys (B): Har ni verkligen kört på som vanligt, eller har ni lagt om ert program och anpassat till rådande omständigheter?
Michael Storåkers (MS): Vi började redan med Black Voices i mars med endast bokade visningar. Vi beslöt oss snabbt att steppa upp rejält i våra digitala kanaler. Ett riktigt genombrott med onlinevernissager och mycket innehåll i kortfilmer på instagram. Vår onlineförsäljningen blev en oväntad framgång. Det är vi ödmjuka och tacksamma för. Samtidigt som det är tydligt vad man går miste om när det fysiska rummet är stängt. På så sätt har både det digitala tagit att steg fram under denna svåra tid, samtidigt som utställningslokalen som ett fysiskt rum visat sitt uppenbara värde, saknaden är stor. Fortfarande är de fysiska utställningarna kung, inte minst för mötet mellan konstnär och besökare, och de digitala utställningarna knekt.
B: Ni inledde den svåra perioden med en jätteutställning med ett trettiotal konstnärer som aldrig tidigare visats i Sverige, Black Voices. Inget säkert kort precis. Hur gick det?
MS: Väldigt bra! Nästan allt såldes. Mycket figurativt måleri med starka kopplingar till historia och samtid i Afrika och USA, curerad av Destinee Ross. Det engagerar och är något man vill vara en del av. Väldigt roligt för konstnärerna, men som ju hade hoppats att få besöka Stockholm också. De kommer definitivt komma tillbaka till CFHILL!
B: Sedan var det dags för er nionde Ten by ten. En riktigt stark upplaga med både en handmålad Flower av Warhol och en tidigare i stort sett okänd akvarell av Hilma af Klint. Vad vet man om den, egentligen?
MS: Verket ingår i en serie av akvareller i samma format och färgbehandling från början av 1930-talet. Detta verk är ett av få som är signerat och daterat, kanske för att Hilma af Klint gav bort det och ytterligare en akvarell som gåva till två systrar. Under den här perioden fördjupar hon sig i färglära, säkert påverkad av Steiners skrifter. Vi har tagit del av hennes dagböcker från tiden och eftersom verket är daterat kan vi läsa precis om vad hon hade i tankarna den dagen hon målade Eldslågor. Det handlar om färgers inneboende kraftfält, om det andliga i blått och hur till exempel rött ”intränger i andligheten i materien”.
B: Hur skiljer sig Eldslågor från Tempelserien från femton år tidigare?
MS: Under den här perioden övergick hon till ett mer intimt format och motiven och kompositionen ligger närmare verkligheten i en sorts symbolisk, surrealistisk stil. Den hjärtliknande formen med flammorna ligger placerad i ett fantasilandskap och de liksom kommunicerar med varandra i färger. Blått, gult, rött, indigo. Jag vill verkligen rekommendera att komma och se verket på riktigt. Det lyser och flammar.
B: Några andra verk i Ten by ten som sticker ut?
MS: En personlig favorit är Andreas Erikssons Scape. Hans färgbehandling och direktdialog med naturen känns väldigt aktuell. Det finns inget gulligt och tillrättalagt i hans grönska. Naturen gör som den vill och den är överväldigande. Det är extra påtagligt just nu. Ett mästerverk helt enkelt och jag blir chockad varje gång jag står inför den.
B: Och hur ser det ut nu närmast?
MS: Precis som några museer och gallerier öppnar vi igen och man kan själv boka in sig. Grupperna blir max tio personer åt gången och vi har introduktioner utomhus på vår terass. Efter den här stora omställningen förstår vi i konstvärlden verkligen hur sociala varelser vi är. Vi vill se konst tillsammans. En annan sak jag ser fram emot mycket är att vi ska börja ha konstnärssamtal på vår fina terrass. Att träffas och prata och se konst är oslagbart.
B: Berätta kort om utställningen.
MS: Jag har länge varit otroligt sugen på att visa den bangladeshisk-brittiska Rana Begum. Första gången såg jag hennes verk på Tensta konsthall och blev förförd. Andra gången var när hennes skulpturer stod i fokus på Frieze Art Fair. Hon arbetar i en uppdaterad minimalistisk stil som är både djupt personlig och intressant. Hennes verk kommer att visas ihop med en annan minimalist, Carsten Höller. Det blir ett dynamiskt och roligt möte!
