När jag var liten upprepade min pappa övertygande ”det är bara på låtsas” när vi tittade på James Bond, och den välkammade agenten svepte drinkar och förförde damer på löpande band medan bov efter bov strimlades i köttkvarnar, sögs ut genom flygplansfönster eller blev uppätna av hajar i någons pool.
Och nog hade pappa rätt. Det var bara på låtsas som den skotske skådespelaren tog sig an den onda världen i de fina salongerna med vackra tavlor hängandes på väggarna. Men en del ondska har en faiblesse för att även i verkligheten lyckas leta sig in i konstens högborg, trots allt.
I en av säsongerna av HBO-serien Billions ser vi hur miljardären och hedgefond-mogulen Bobby "Axe" Axelrod till vilket pris som helst vill få ett av stadens konstmuseum, Whitney Museum, att byta namn efter att han donerar en enorm summa pengar för att få museets ekonomi på fötter.
När den självsäkre klipparen just trott att överenskommelsen är i hamn och han ska börja inkassera det hett åtråvärda kulturkapitalet fallerar uppgörelsen och hans nederlag är påtagligt.
Men det är inte endast i filmens värld nyblivna miljardärer tvättar sitt samvete genom donationer till kultur och dess odiskutabla värde. Innanför portarna till många av världens museer hänger marmorplattor med kända familjenamn på som delvis vigt sitt liv åt konsten, men som framför allt använt konst som socialt smörjmedel.
Mottagandet av bidragsgivarnas gåvor är inte helt okomplicerat. Museerna har ofta svårt att säga nej till de generösa donationerna, trots att det inte sällan medför vissa komplikationer och allt mer högljudda debatter i media. Däremot blir det faktiskt allt vanligare att man aktivt väljer att ta avstånd från tveksamt intjänade pengar. Oavsett om det beror på sociala mediers blixtsnabba spridning eller djupt rotande journalister så är effekten ofta densamma i slutändan.
Som när den konst och kulturintresserade familjen Sackler nyligen ville donera 1,3 miljoner dollar till Britain’s National Portrait Gallery för några veckor sedan. Familjen som rankas på Forbes lista över världens rikaste har en förmögenhet på uppskattningsvis 13 miljarder dollar.
Stora delar förmögenheten har tillkommit genom deras ägandeskap i Purdue Pharma som ligger bakom det den smärtstillande medicinen OxyContin som ofta anses vara startskottet för opiod-epedemin som gått fram som en löpeld i USA och som slagit urskiljningslöst bland såväl ålder som kön och än så länge skövlat 200 000 amerikaners liv och som kortat medellivslängden hos den amerikanska befolkningen för första gången sedan aidsepidemin i början av 1990-talet.
Purdue Pharma har kritiserats för oärliga marknadsföringsmetoder som fått folk att använda och feldosera medicinen fast de egentligen inte behövt. Enorma skadestånd liksom rättsliga påföljder väntar nu familjen.
Det brittiska anrika museet är bara ett i raden som tvår sina händer genom att betala tillbaka pengarna. Två ytterligare museer som betalat tillbaka pengar eller bestämt att de inte kommer att ta emot framtida donationer av familjen Sackler efter ”Anti- Sackler” protester, är The Guggenheim Museum i New York som redan tagit emot 9 miljoner dollar av familjen, mellan åren 1995 och 2015, och Tate Museum i London.
När jag bodde i Italien i slutet av 1990-talet infördes den nya valutan som skulle förena Europa och de europeiska folkslagen ännu mer än de redan uppluckrade geografiska gränserna gjort. De flesta italienare trodde att euron skulle få den italienska ekonomin på fötter och att landet snabbt skulle färdas mot en given högkonjunktur. I själva verket blev mångas verklighet en helt annan.
Med dubblerat pris på kaffe, bröd, hotell, kläder och restaurangbesök i ett land där merparten tillbringar en stor del av sin vakna tid på krogen och bröd och kaffe är helt existentiellt förändrades hela rytmen för det livsbejakande folket.
De som arbetade med internationella företag och med import och export kunde i många fall kapitalisera på den nya valutan medan däremot till exempel statligt anställda och frilansande kulturarbetare gick in i en prövotid som pågått många långa år.
När jag det senaste året varit tillbaka Italien och inte minst modets och designens huvudstad Milano har attityden märkbart förändrats. Energin och framtidstron har återvänt. Framför allt bland de yngre. När jag frågar varför svarar de flesta unisont att det beror på Expo 2015, den internationella mässa som uppvisade nationens senaste upptäckter och framsteg inom en mängd olika kategorier. Så även inom konst, design och kultur.
Men, tillägger dem, egentligen var det inte själva mässan i sig ut, utan det var att man från politiskt håll lyckades rida på vågen och ta till vara på och utnyttja fördelarna med alla innovationer och den globala uppmärksamhet mässan fick. Som initiativet att låta nya spännande arkitektoniska skapelser ta form i den mer än tvåtusen år gamla staden som bombades hårt under andra världskriget men som reste sig ur askan som en symbol för det moderna Italien.
- Idag kan såväl medborgare som politiker åter vara stolta över vår dynamiska och vackra stad, säger Chiara som arbetar på Finarte, ett av landets ledande auktionshus.
- Så stolta och fyllda av självförtroende att Guiseppe Sala, stadens hyllade borgmästaren tillika ordförande för ett av världens mest kända operahus La Scala, lämnade tillbaka 32 miljoner kronor till Saudiarabien.
Rafaela syftar på det upprivna samarbetsavtal mellan det anrika operahuset och Saudiarabien som skapat rubriker världen över. Under fem års tid var det tänkt att oljelandet skulle pumpa in motsvarande 160 miljoner kronor i en av stadens stoltaste ”institutioner” mot att den saudiarabiska kulturministern skulle ta plats i operans styrelse. Men efter massiv kritik mot arablandets bristande respekt mot mänskliga rättigheter valde alltså Milanos borgmästare att riva upp avtalet.
En redan utbetalad delsumma återbetalades, samtidigt som man är tillbaka på ruta ett. Pengarna behövs fortfarande. Men tydligen inte till vilket pris som helst.
Annars har ett av vårens mest givna samtalsämnen varit vad som hände med ”världens dyraste målning”. När målningen såldes i november 2017 visade sig köparen vara den arabiske prinsen Bader bin Abdullah bin Mohammed bin Farhan al-Saud som ropade in världens dyraste målning på uppdrag av den saudiska kronprinsen Mohammed Bin Salman. Prins Bader som uppges vara en av kronprinsens Mohammeds bästa vänner ropade in tavlan av Leonardo da Vinci för otroliga 450,3 miljoner dollar för att deponera den hos Louvrens filial. Avslöjandet skedde sedan The New York Times gjorde en kartläggning över prinsens vidlyftiga leverne.
Efter den utdragna budgivningen på Christie´s i New York som tog hela 19 minuter visste ingen mer än köparen och möjligen ytterligare ett fåtal vem som egentligen köpt målningen. Men ett tillkännagivande skulle komma.
Istället för en uppmärksammad presskonferens la man ut ett meddelande på arabiska, engelska och franska på det franska museets twitterkonto. Däremot var informationen inte glasklar. Det var inte heller Christie's svarande tweet där man gratulerade Louvren i Abu Dhabi.
Men försäljningen som redan från börjat varit kontroversiell då målningen figurerat i en av den största konsthärvorna någonsin är nu på rymmen. De flesta hade iskallt räknat med att den skulle visas i Abu Dhabi, eller åtminstone i höst på den omfattande Da Vinci-utställningen på Louvren i Paris i och med 500-årsjubileet av universalgeniet, men frågan är var världens dyraste målning egentligen håller till? Och om den någonsin kommer visas för allmänheten igen? Kanske är det bara så enkelt som att Kronprins Mohammed vill ha den privat. Eller är det möjligen så att franska staten har fått kalla fötter av att låna verk av någon som inte lever upp till de mänskliga rättigheter man valt att efterleva i Europa och EU?
