I samarbete med CFHILL
Michael Storåkers, grundare CFHILL, varför Annual? – Vi på CFHILL älskar utställningsformatet, det är något som man lätt kan återkomma till, fantisera om och längta till. Annual är vår take på det.
Varför behövs Annual? – Jag tror att samtidskonsten idag behöver riddare som håller fanan för dem. Vi har ju inspirerats till vårt namn CFHILL efter konstnären Carl Fredrik Hill, som blev känd först efter sin död och vi vill göra samtida konstnärer kända nu, under deras levnad.
– Sen är också Annual ett bra sätt att visa upp en massa olika konstnärer. Här har vi konceptuell höjd hos Norberg & Sundén, humor hos Ester Eriksson, teknisk briljans hos Isak Hall, och de surrealistiska samtidsreferenserna hos Pia Muano.
Amelia Adamo, vad är bäst och vad är sämst med Stockholms konstliv? – Det bästa är att det verkar bli mer och mer. Det sämsta är väl att det ibland känns snobbigt och att man ibland känner sig lite som att man kommer in direkt från gatan när man kommer in på ett galleri.
Vad tycker du om utställningen? – Kul! Jag har varit på väg flera gånger men det här är första gången som jag är här. Väldigt roligt med textilierna (Norberg & Sundén). Blandningen med galon och filt – kändes väldigt ovanligt! Tavlan med en röd hand som håller i en nål (I numeri) av Norberg Sundén är kanske den jag tyckte bäst om.
Känner du till konstnärerna? – Nej inte direkt – jag har bättre koll på konstnärer som är 50 plus. Jag kan sakna att få veta mer om konstnärerna, är alltid för att ha guider.
Vad tror du krävs för att slå på den stora scenen? – Jag tror att galleristen är superviktig. Vet de att någon är värd att satsa på så går det bara framåt. Och det är ju så andra uppfattar det, har till exempel CFHILL valt något så måste det vara bra. Speciellt idag när fler se konst som investering – därför är galleristen så viktig.
Helen Carlzon, vad tycker du om utställningen? – Det är en superbra dynamik. Man visar verkligen att det finns så mycket bra samtidskonst och det framgår än mer när de ställs ut i grupp.
Vad är bäst och vad är sämst med Stockholms konstliv? – Bäst är att det ställs ut mycket yngre konstnärer och att det ofta är intersektionellt. Det tråkiga är att det är svårt att få lokaler. När utrymme finns så skapas mer konst.
Vad tror du krävs för att slå på den stora scenen? – Nån slags finansiering i en ny form. Det är har ju förändrats så otroligt mycket jämfört med hur det var för konstnärer bara för några generationer sen.
Var det något som överraskade? – Långben i brons – hur Ester Eriksson har lyckats överföra sitt bildspråk till tredimensionell konst. Det ger liksom en långsiktighet att verket kommer leva vidare.
Gergö Kisch och Emmi Kafle, vad gillar ni Annual? – Det vi har sett hittills tyckte vi mycket om. Norberg & Sundéns konst kändes så taktil – eller i alla fall inbjudande till att vara taktil.
Vad tycker ni är bäst och sämst med Stockholms konstliv? – Sämst är väl att det lätt blir för internt och exkluderande. Bäst är att det finns mycket bra konst och att det är så diversifierat. Konstnärerna som presenterades idag kände vi inte till tidigare.
Vad tror ni krävs för att slå på den stora scenen? – Kontakter är viktigt, även om det känns hemskt att erkänna det. Sen är en unik blick viktigt och att man själv har en befintligt plattform.
Jesper Dahl, vad är bäst och vad är sämst med Stockholms konstliv? – Bäst är att det finns en independent stämning, folk har blivit påhittiga! Det sämsta är väl samtidigt att det ens behövs en sådan stämning.
Vad tycker du om Annual? – Jättebra! Det känns som att det är tillgängligt och snyggt att ställa ut flera konstnärer på ett så här stort ställe. Blev lite överraskad trodde att det mer skulle vara en grupputställning – men det känns ju superbjussigt att bjuda på så mycket yta för varje konstnär.
Vad tycker du är bäst? – Isak Halls målningar med mångator! Det är också häftigt att Norberg Sundén vågar jobba i tyg – det känns lite arts and crafts.
Funderar du på att köpa? – Nej, jag är mest för att supporta idén med Annual och så känner jag till konstnärerna sedan innan och var intresserad av att se mer.
Vad tror du krävs för att slå på den stora scenen? – Nu bli jag lite tråkigt akademisk, haha, men det finns en undersökning som säger att om en konstnär inte slår under de första 5 åren så blir det svårt. Det verkar också vara så att konstnärer i grupp lyckas bättre.
Sara Henriksson, vad har du gillat mest på utställningen hitintills? – Ester Erikssons verk tilltalar mig mest! Det är ju så med konst - man känner direkt när det klickar.
Vad är bäst och vad är sämst med Stockholms konstliv? – Svårt att säga. Jag tycker att det skulle kunna vara mer tillgängligt för alla och vara lättare att komma i kontakt med, samtidigt finns det så otroligt mycket att se. Det borde gå att sammanföra de två på nåt sätt.
Vad tycker du om materialvalen? – Intressanta. De är väldigt välkomnande att granska närmare.
Vad tror du krävs för att slå på den stora scenen? – Att man är väldigt på och syns väldigt mycket och det tror jag tyvärr att många tycker är svårt. Speciellt i vår tid när man blir matad överallt – men om man inte själv kan marknadsföra sig så blir det svårt.
Markus Kressmark, vad tycker du om Stockholms konstliv? – Tycker det är bra överlag – den har en bra puls och släpper fram nykomlingar.
Har du blivit överraskad av något ikväll? – Ja, Isak Halls mångator. De slår an hos mig på något sätt.
Är du här för att kolla eller för att köpa? – Både och – men allt är ju utsålt!
Vad tror du krävs för att slå på den stora scenen? – Jag tror att man måste ha en bra gallerist samtidigt som såklart begåvning och en udda teknik är jätteviktigt. Alla vill vara konstnärer men det krävs nåt extra för att lyckas.
Yvonne Ekdahl, vad är bäst och vad är sämst med Stockholms konstliv? – Jag tycker att det är kul och riktigt bra – där CF Hill verkligen rycker i toppen. Tyvärr tycker jag att det är rätt mycket medioker konst som får för höga priser. Men det är kul med gallerierna på Hudiksvallsgatan och att följa de nya konstnärerna som kommer ut från Kungl. Konsthögskolan och Konstfack. Jag älskar fotokonst och köpte mycket på 80-talet innan det blev stort. Nu går fotokonsten för höga summor.
Vad tycker du om utställningen? – Superspännande! Jag känner inte till någon av konstnärerna särskilt mycket så jättekul att få se. Det är alltid roligt att få se vad som händer på konstscenen och jämföra. Man måste se en hel del för att kunna säga vad man gillar och vad som är bra.
Vad tror du krävs för att slå på den stora scenen? – Man måste ha en starkt egen vilja och ett starkt öga för färg och form. Det gäller inte bara att ha bra kontakter.
Vad tycker du om Annual som en återkommande utställning?
– Jag tycker att det är jätteskönt med en återkommande utställning. Då man lära känna ett litet antal konstnärer som man kan följa. Är mycket entusiastisk på fortsättningen.
Ester Eriksson, konstnär på utställningen, hur lika är du och ditt alias? – Väldigt lika! Och med tiden har vi blivit ännu mer lika. Långben har liksom blivit Ester. Vi har samma kropp och rörelsemönster, som en skugga. Det är som att hon är den pubertala delen av mig.
Vad känner du inför utställningen? – Det så galet och ovant att se mina verk i ramar så här mycket och stort!
