Nobelfesten är Sveriges och världens största och mest påkostade publika spisning. Varje år följer miljontals människor världen över sammandragen från decemberkvällens festligheter i Blå Hallen och Gyllene Salen i Stockholms stadshus på den gamla Eldkvarnstomten på Kungsholmen.
Jag brukar jämföra festligheternas omfattning med den fredsbankett som Sverige stod värdar för i Nürnberg 1649, i samband med det 30-åriga krigets slut och den Westfaliska fredens tillträde.
Nobelfesten är en uppvisning utan like och helheten räknas i varje detalj. Allt måste vara perfekt.
Så även gästernas närvaro och bordsskick.
De ska samtliga tålas att filmas medan den uppsatta frisyren faller ner över axlarna, de något för djupa dekolletagen zoomas in, ögonlocken klipper och kameraobjektiven vilar på någon nobelpristagares eller kunglighets monotona tuggande.
Media frossar och är det någon gång och någon plats man har chans att göra sitt avtryck så är det på Nobelfesten. Oavsett om man vunnit pris eller ej.
Det är inget nytt för i år, att media beskriver festdeltagarnas klänningar i detalj. Vågade skapelser och färgstarka kompositioner betygsätts i offentlighetens ljus av alla möjliga modekunniga, stilikoner och inbjudna kreatörer i såväl dagstidningar som kvällspress, tv, radio och skvallertidningar som vikt mittuppslaget sedan månader tillbaka.
I år var det utan tvekan Sara Danius i sin enastående skapelse av Pär Engsheden som fick de största rubrikerna. Men alla var inte lika imponerande av hennes klänningsval.
I en kommentar till Nobelbanketten, i Svenska Dagbladet torsdag den 13 december 2018 ställer tidningens kulturchef Lisa Irenius frågan ”Varför jublar alla över Danius klänning?”.
Jag är citerad, om än med ett fåtal ord, som är fragment ur en krönika publicerad på Barnebys samma kväll som Nobelfestens begivenheter.
Jag kan förstås endast tala för mig själv, men jag vill gärna försöka besvara frågan.
Under ett års tid har Sverige och världen fått följa det intellektuella Sveriges förfall. Det som började med den så kallade ”kulturprofilen” slutade med massavhopp från Svenska Akademien.
Sedan dess har media har vältrat sig i Svenska Akademiens bedrövliga krishantering samt enskilda ledamöters barocka uttalanden och avsaknad av självinsikt. Ett elände som gett ringar på vattnet långt utanför Svenska Akademiens lokaler i Erik Palmstedts gamla börshus.
Men det handlade även om någonting större än det som kretsade kring kulturprofilen. Det handlade om den återupptagna MeToo-rörelsen som fått konsekvenser på hela vårt samhälle.
Rörelsen som gått från att för drygt tio år sedan initieras av en svart städerska vid namn Tarana Burke som utsattes för sexuella övergrepp, till att bli det viktigaste som hänt Sverige sedan det 1919 beslutades om kvinnlig allmän rösträtt.
En av dem var Sara Danius som knöt sin blus och sin näve
Även om kampanjen fått ett visst genomslag så var det, som så ofta, inte förrän de mer namnkunniga och berömda människorna lyfte frågan som den fick den uppmärksamhet en så viktig fråga förtjänar.
En av dem var Sara Danius som knöt sin blus och sin näve.
Under årets Nobelfestligheterna iklädde sig Sara Danius en klädsel som fick många att bläddra i sitt minneskartotek. Från målningar föreställande Helig Jungfru Maria till den förmögna makan Arnolfini i Jan van Eycks 1400-tals porträtt på National Gallery. Från Nationalmuseums porträtt av David Beck föreställande Drottning Kristina till Anders Zorns olja av en avslappnad och åldrad drottning Sofia. Från den polska konstnärinnan Tamara de Lempickas självporträtt till Maria Callas självklarhet att inta en scen.
Det var Sara som på ett historiskt redan beprövat och ofta återkommande vis, inte minst inom konst och litteratur, utmanade makthierarkier genom att visa handlingskraft i symboliskt format. I mitt tycke på intet sätt på bekostnad av 2018 års redan hyllade Nobelpristagare och deras ofta formidabla gärningar inom forskning och vetenskap.
Att våga ta ställning när andra låter bli. Att vara tyst när andra talar för högt. Att fokusera när folk runt om förlorar träffsäkerheten. Att visa att en människa kan föra en gemensam kamp. Att vara en förebild när andra sviker. Att våga resa sig när andra sitter och att ge något i en kamp för andra. Att förlama med handlingskraft.
Sara Danius gjorde allt detta med hjälp av klädesplagget som knappast kan beskrivas på annat sätt än som ett mästerverk. Det kan utan problem jämföras med en gång debatterade och ifrågasatta målningar i konsthistorien. Idag ikoniska representanter av sin tid hängandes på världens främsta konstmuseer.
Det är också av den anledningen Sara Danius färgstarka klänning någon gång i framtiden kommer att tillhöra en museisamling.
Sara Danius klädesplagg symboliserar vår samtid och, om inte rådande ideal, så åtminstone framtida ideal och medborgerliga värderingar mer, bättre och tydligare än något annat plagg i den svenska modehistorien.
Om det och mycket, mycket mer handlar Sara Danius klänning.
