Konstnärer som kunde återskapa verk av kända målare och skulptörer brukade hyllas för sina alster. Men synen på dessa har förändrats och idag ser man dem som svindlare. Upptäck några av tidernas mest ökända konstförfalskare:
1. Han van Meegeren
Han van Meegeren (1889-1947) var en av 1900-talets skickligaste förfalskare. Den holländske konstnären specialiserade sig på att måla “nya” verk som baserades på Johannes Vermeer och Pieter de Hoochs 1600-tals målningar. Han lyckades även kopiera Caravaggios The Supper at Emmaus från 1601 och Frans Hals Laughing Cavalier från 1624. Van Meegeren ägnade sex år åt att lära sig målarteknikerna och köpte till och med målardukar från 1600-talet för att få bästa resultat.
Van Meegeren lyckades lura den holländske konsthistorikern Abraham Bredius till att autentisera ett av sina verk. År 1937 köpte Rembrandt Foundation målningen The Supper at Emmaus för omkring 50 miljoner kronor, i dagens penningvärde. Målningen gavs sedan till Museum Boijmans Van Beuningen i Rotterdam, där den tillsammans med tre Vermeer-förfalskningar hänger än idag.
Läs: Topp 10: stulna mästerverk som fortfarande är försvunna
Van Meegeren blev känd när han sålde sin Vermeer-tavla Kristus och äktenskapsbryterskan till Adolf Hitlers närmaste medarbetare – riksmarskalken tillika konstsamlaren Hermann Göring. I maj 1945 hittade de allierade målningen i en saltgruva i de österrikiska bergen, där Göring hade gömt delar av sin konstsamling. Man trodde att det var en äkta Vermeer-målning och lyckades senare hitta kopplingar till van Meegeren. Han arresterades för att ha hjälpt Göring och när han tillslut erkände brottet fick han måla en Vermeer-förfalskning, offentligt, vilket gav honom ett kortare fängelsestraff.
2. Tony Tetro
På 1970- och 80-talet var det Tony Tetro (1950) som stod i rampljuset. Den amerikanske konstförfalskaren skapade kopior av Rembrandt, Joan Miró, Marc Chagall, Salvador Dalí, Norman Rockwell och många fler. Trots att han saknade utbildning inom måleri lyckades han lura många inom konstmarknaden med sina målningar.
I en intervju sa Tetro: “Det var när jag bläddrade i boken Fake som jag tänkte ‘det här kan jag göra’ och så gjorde jag det.” Sedan lärde han sig allt om materialen som konstnärerna använde och hur dessa påverkade både åldrandet av verket men även målningens helhet. Han visade upp en av sina Amedeo Modigliani-målningar till ett auktionshus i Kalifornien. Och trots att ägaren visste att det var en förfalskning köpte han den för 16 000 kronor, och sålde den sedan för mycket mer.
Tetro fortsatte måla förfalskningar, vilka han sålde till auktionshuset men även till andra konsthandlare. Enligt Tetro visste alla att det var förfalskningar men de sålde dem vidare till kunder som inte hade någon större kunskap. År 1988 blev han påkommen när konstnären Hiro Yamagata såg ett av sina verk till försäljning. Tetro fick 200 timmars samhällstjänst, där han fick måla en väggmålning, och ett års fängelse.
Han har senare hävdat att flera av de konstverk som han gav till Prins Charles på lån till Dumfries House, faktiskt var målade av honom själv. Bland dessa finns verk av Claude Monet, Pablo Picasso och Salvador Dalí.
3. Wolfgang och Helene Beltracchi
En av 2000-talets främsta konstförfalskare är den tyske konstnären Wolfgang Beltracchi (1951). Tillsammans med sin fru Helene har de tjänat hundratals miljoner på förfalskningarna. Istället för att kopiera redan existerande verk skapade Beltracchi nya målningar i stil med konstnärer som Max Ernst, Heinrich Campendonk, Max Pechstein och Fernand Léger. Och han gjorde det så pass bra att experter fortfarande har svårt att urskilja de små detaljerna från de riktiga konstnärerna.
Det mest fascinerande är att paret Beltracchi lyckades lura Werner Spies. Han är en av världens främsta Max Ernst-experter. Spies bjöds in till att se en målning som Beltracchi menade var gjord av Ernst, och när han såg tavlan sa han att den var äkta och att det var den surrealistiske konstnären som skapat den.
Paret blev påkomna 2008 när målningen Red Picture with Horses undersöktes i samband med en försäljning. Experter upptäckte ett pigment, titanvitt, vilket inte existerade i målningar vid den tiden som målningen påståtts vara ifrån. Paret Beltracchi fick fyra och tre års fängelse.
Man tror att över 200 av Wolfgangs målningar finns runt om i världen, både i privata och offentliga samlingar. När han var i rättegång erkände han bara fjorton förfalskningar. Efter att den prisbelönta dokumentären Beltracchi: The Art of Forgery släpptes fick han ännu mer uppmärksamhet och idag tjänar Wolfgang miljonbelopp, men för sina egna konstverk.
4. Familjen Greenhalgh
Bakom dessa förfalskningar står en hel familj. Under sjutton års tid sålde den brittiske konstnären Shaun Greenhalgh (1960), tillsammans med sina föräldrar och sin bror, flera förfalskningar till museer och gallerier runt om i världen.
Greenhalghs karriär som förfalskare började när han som trettonåring sålde lera och andra keramiska föremål på loppmarknader, som han påstod var antikviteter. Han arbetade senare för en konsthandlare, för vilken han skapade flera förfalskningar åt. Sedan började Greenhalgh arbeta ensam och när han bemästrade måleriet började han även lära sig att förfalska proveniensen. Han menade att “oavsett hur många misstag jag hade gjort, blev handlarna alltid chockerade över målningens proveniens. De tittade knappt på verket och dess helhet.”
När han började arbeta med sin familj fick föräldrarna ansvara för kunderna och hans bror för ekonomin. Efter att ha sålt en staty med titeln Amara Princess för omkring 5 miljoner kronor till Bolton Museum blev familjen allt mer slarvig. De försökte sälja assyriska reliefer med samma proveniens till British Museum. Men museet hittade flera avvikelser och informerade Arts and Antiquities Unit of Scotland Yard, som senare arresterade familjen.
Under sin tid i fängelse skrev Shaun Greenhalgh en memoar med titeln A Forger’s Tale, som berättar om hans sida av denna berättelse. Han berättar även för läsaren att det är han som är konstnären bakom verket La Bella Principessa, som tillskrivs Leonardo da Vinci och är inlåst i ett valv i Schweiz.
Läs: De 10 mest skandalösa verken i konsthistorien
5. Tom Keating
Engelsmannen Tom Keating (1917-1984) är förmodligen den enda förfalskaren som inte skapade förfalskningar på grund av ekonomiska skäl utan för att få ut ett budskap. Han menade att konstvärlden existerade “på ett avantgardistiskt sätt, med kritiker och handlare som ofta ville gynna sig själva på bekostnad av naiva samlare och fattiga konstnärer.”
Keating kom från en fattig bakgrund och sympatiserade med de berömda konstnärerna som dog i fattigdom. Han skapade förfalskningar av konstnärer som Rembrandt, Edgar Degas och Amedeo Modigliani. Till en början studerade han vid Goldsmith University och undervisade senare i måleri. Det var där han träffade sin trettio år yngre fru Jane. Det var Keatings avsikt att visa världen hur bristande konstvärlden var och han lämnade små ledtrådar i sina verk, som kunde upptäckas av experter om de ville undersöka verkets äkthet.
Han blev påkommen 1970 när Geraldine Norman skickade tretton verk tillskrivna Samuel Palmer till ett laboratorium. Testerna visade att alla var förfalskningar. Både Jane och Keating greps och hon lovade att vittna mot honom efter att ha erkänt sig skyldig, men alla anklagelser mot Keating släpptes på grund av hans dåliga hälsa. Jane fick däremot fängelsestraff. Efter sin död steg Keatings verk i värde och är populära på auktionsmarknaden än idag. Det tros att 2 000 av hans förfalskningar cirkulerar i konstvärlden idag.
Artikel skriven av Sophie Bubmann
