År 1921 fick den svenska kvinnan rösträtt. Knappt hundra år senare föds #Metoo-kampanjen i Sverige. Effekterna av kampanjen är det största som hänt samhället sedan just den kvinnliga rösträtten.
En av de kvinnor som sedan årtionden varit en förgrundsgestalt för såväl feminsimen som den samtida konsten är Tuija Lindström. Som Sveriges första kvinnliga professor vid högskolan för fotografi förändrade hon utbildningen från att vara en yrkesutbildning till att bli en mer teoretisk utbildning med kurser i exempelvis feministisk teori, men även konsthistoria.
Förförd av utställningen "Privata bilder" med Christer Strömholms fotografier som visades på Camera Obscura 1977, gick hon klart sin utbildning på Konstfack och tog sig an en konstform som nästan uteslutande var förbehållen männen.
- Jag blev så tagen! Att man kunde använda kameran och fotografera något osynligt med verkligheten som underlag var något helt nytt för mig. Det gav mig märkliga känslor, berättade hon i en intervju några år senare.
- När jag började fotografera på 1970-talet var det bara män som var fotografer. Jag bestämde mig för att fotografera samma motiv som dem, fast på ett annat sätt, utifrån mitt perspektiv, en kvinnas "lins".
Under sina år som professor vid Högskolan för fotografi och film vid Göteborgs universitet mellan åren 1992–2002 "uppfostrade" hon en hel generation nya fotografer och samtida konstnärer. Under Tuija Lindströms ledning skapades en tvåårig magisterutbildning i fotografi och en filmregiutbildning, samtidigt som skolan ändrade namn till Högskolan för fotografi och film.
Resultatet lät sig inte väntas på.
Konstscenen, inte minst den fotografiska, har utvecklats till att bli dominerad av kvinnor med tydlig feministisk patos. Bland eleverna finns hyllade Annika von Hausswolff, Annica Karlsson Rixon, Maria Miesenberger, Lotta Antonsson och aktuella Julia Peirone.
I hennes mest kända bildserie "Kvinnorna vid Tjursjön" från 1991-92, flyter nakna bleka kvinnokroppar runt i en svart skögssjö, fångade i olika poser.
- Fördelen med Rollieflex är att man har kameran på magen när man tar fotografierna, vilket gör att man kan prata och interagera lättare med sitt motiv. Bilderna föddes långsamt fram gemensamt. Så har jag ofta tagit mina bilder. Tillsammans med mina motiv.
Jämte de fridfulla och samtidigt skrämmande svartvita fotografierna med de flytande kvinnokropparna som bryter den svartgråa vattenytan, innehåller sviten åtta fotografier av strykjärn. Metalliskt hårda, vassa, och ibland kamouflerade med rött blod.
Det vilar ofta ett lugn över hennes bilder, poetiskt och tidlöst. Men samtidigt hårt och brutalt.
Tuija har levt och verkat i en brytningstid. Och hon har tveklöst varit en av de kvinnor som varit upphov till att ny mark brutits. I hennes fotografiska, konstnärliga värld är myntets två sidor uppenbara. Det som är sensuellt är också motbjudande. Det som är tryggt är samtidigt farligt. Det givna även ifrågasättande.
– Smärtan lämnar en ju aldrig, den byter kanske form. Det har blivit mer av ett accepterande av den ensamheten, som man kommer att få leva med hela livet. Jag tänker mycket på bilderna jag tagit tidigare: jag pendlar mellan det ljusaste och det mörkaste, berättade Tuija i ett personporträtt i kulturradion, när hennes uppväxt i en strängt religiös fosterfamilj kom på tal.
Tuija Lindström har utan tvekan varit en av den svenska samtidens mest inflytelserika konstnärer och det avtryck hon gjort har varit bestående för flera generationers konstnärlig utveckling.
Hon har haft ett flertal internationella utställningar och finns representerad vid bland annat Moderna Museet i Stockholm, Houston Art Museum i USA, och Finlands fotografiska museum i Helsingfors.
