François Boucher

François Boucher (1703-1770) var en fransk målare, gravör och formgivare och hans arbeten är typiska exempel för fransk smak under rokokoperioden (ca. 1715-1764).

Som ung utbildades han av sin pappa, och vann som 20-åring Prix de Rome, ett stipendium som delades ut till unga lovande konstnärer. Han influerades av Giovanni Battista Tiepolo (1696-1770), Peter Paul Rubens (1577-1640) och hans lärare Francois Lemoyne (1688-1737), för vilken han studerade i Rom åren 1727-1731.

Bouchers första stora uppdrag var att skapa 125 teckningar efter förlagor av Antoine Watteau (1684-1721). Efter att ha illustrerat en edition av Molière, ritade han teckningar med bondgårdsmotiv och kineserier för den franska tapettillverkaren Beauvais.

François Boucher uppmärksammades för den bredare publiken genom sina pastorala och mytologiska motiv, där en av hans mest kända tavlor är Venus triumf (Nationalmuseum). I och med hans växande popularitet började han få fler och fler större uppdrag, framförallt med hjälp av hans välgörare Madame de Pompadour (1721-1764). Med hennes stöd utförde han bland annat arbeten på Versaille. År 1734 blir han medlem av Konstakademien (Académie Royale de Peinture et de Sculpture, där han senare blir chef år 1756) och blev den främste formgivaren för de kungliga porslinsfabrikerna, däribland Sèvres. Han efterträdde också Jean Baptiste Oudry (1686-1755) som direktör för Gobelinmanufakturen. Under mitten av 1750-talet blir han därtill utnämnd till förste målare av Ludvig XV.

Under 1740- och 50-talen har Bouchers eleganta och lekfulla konst blivit kännetecknet för Ludvig XV:s hov. Hans arbeten karaktäriseras av lätta färger och mjuka former. Han räknas till en av de främsta konstnärerna under 1700-talet, i synnerhet i hans framställan av kvinnokroppen. Han influerade konstnärer över hela Europa och i Sverige använde sig bl.a. Marieberg och Rörstrand hans förlagor för dekorer på fajans.

Mot slutet av sitt liv förlorar Boucher i popularitet, trots att han varit framgångsrik hela sitt liv, en del på grund av dåliga översättningar av hans arbeten i form av förenklade tapetversioner. Den slutgiltiga anledningen torde vara nyklassicismens växande popularitet, hans formspråk ansågs förlegat både av allmänheten och av ledande konstkritiker som Denis Diderot (1713-1784).