Enligt konstkritikern Michel Seuphor blir konst för på allvar abstrakt när den inte innehåller några element av observerbar verklighet. Men kan abstraktion verkligen definieras som motsatsen till verklighet? Eller kan abstrakt konst porträttera verklighet genom endast det uppfattningsbara och inte nödvändigtvis det synliga?
Isåfall föredrar vi Paul Klees beskrivning av den abstrakta konsten: “Konstnären återskapar inte det synliga, han gör saker synliga”. Men kanske kommer några av er hålla med konstnären Maurice Denis, för vilken en målning inte är mer än en platt yta täckt i färg, komponerade i en viss ordning.
Som genre föddes den moderna abstrakta konsten redan under 1800-talet. År 1882 bildades den satiriska gruppen Arts Incohérents i Paris. Denna psuedokonstgrupp bestod av Jules Lévy, Alphonse Allais och Toulouse-Lautrec, vilka tillsammans arrangerade utställningar fulla av verk signerade konstnärer som uppfattades sakna konstnärliga talanger – med det sena 1800-talets mått kunde de helt enkelt inte teckna.
Gruppens mål var att driva med den publik som tyckte att moderna konstnärer, som exempelvis Whistler och Monet inte kunde måla i och med deras orealistiska avbildningar. Gruppens mål var att driva med den publik som tyckte att moderna konstnärer, som exempelvis Whistler och Monet inte kunde måla i och med deras orealistiska avbildningar. Paul Bilhaud och Allphonse Allais, två av gruppens medlemmar ställde ut monokroma målningar som de gav retsamma, provokativa titlar. Bilhaud presenterade till exempel en svart monokrom med namnet Combat de nègres dans un tunnel 1882. Gruppens upptåg väckte många känslor, och fick både följare och motståndare.
Det skulle dock dröja fram till 1900-talet innan den abstrakta konsten på allvar formades till en rörelse. Under århundradets inledande årtionden började en speciell estetik utmejslas, främst genom de östeuropeiska konstnärerna. Mikhail Larionovs bildspråk, Nathalie Gontcharoffs Rayonism, liksom Mikalojus Konstantinas Čiurlionis målningar, spelade en betydande roll för den framväxande rörelsen.
Under åren som följde spred sig trenden runt om i Europa och år 1909 skapade Francis Picabia verket Rubber som en reflektion över de nya konstnärliga strömningarna. Även Braques och Picassos kubism började anpassas efter de nya koderna. Men det var först med Vasilij Kandinskij som det bildliga språket för modern abstraktion på allvar skapades, och hans verk Abstract Watercolour (ca. 1910) anses vara rörelsens allra första mästerverk.
Abstraktion, eller nonfigurativ konst, skulle sprida sig genom Europa och förföra konstnärer som František Kupka (Verticals, 1912), Piet Mondrian (Composition VII, 1913) samt Kazimir Malevich (White on White, 1918). Och låt oss för den sakens skull inte glömma målare som Sonia Delaunay, Paul Klee, Hilma af Klint, Gustav Klimt, liksom skulptörerna Constantin Brancusi, Henry Moore och Jean Arp.
Från början har termen “abstraktion” varit applicerbar på flera olika konstnärliga inriktningar som ofta inte har haft någon relation till varandra förutom gällande den formella aspekten.
Under hela 1900-talet spreds den abstrakta konsten och den initiala rörelsen gav sedermera upphov till flera nya konströrelser där det nonfigurativa spelade någon typ av roll. Man pratade om geometrisk abstraktion, mer eller mindre abstrakt impressionsim, suprematism, vorticism och konstruktivism.
Det här var en period med flera avgörande händelser för hur den nonfigurativa konsten skulle utvecklas. År 1926 ställde Constantin Brancusi ut piedestaler utan skulpturer i New York. Två år senare stämde han de amerikanska tullmyndigheterna då de inte klassificerat några av hans skulpturer som modern konst. En annan betydelsefull händelse var när den nazistiska regimen i Tyskland började använda termen Entartete Kunst år 1933, vilket syftade till den konst de uppfattade som degenererad och antinationalistisk. Tyska konstnärer vars formspråk påminde eller baserades på de idéer som manifesterats i Arts Incohérents pekades ut och i vissa fall förbjöds konstnärerna att verka.
Andra världskriget förändrade konstvärlden i Europa och centrum för skapandet förflyttades till New York. En ny generation av amerikanska konstnärer tog plats på konstscenen. Lyrisk abstraktion, ett relativt utbrett fenomen, med Jackson Pollocks action painting, Mark Rothkos färgfältsmåleri, liksom Hans Hartung och Pierre Soulanges tachisme bereddes plats. Cobragruppen utforskade nya områden med Pierre Alechinsky och Karen Appel, samtidigt som Robert Rauschenberg producerade sina kombinerade målningar. Frank Stella föll samtidigt för charmen med hard-edge.
På så sätt introducerades en rad olika trender under den andra hälften av 1900-talet, med allt från den gåtfulla École de Paris till arte povera eller Victor Vasarelys kinetiska konst. Den nonfigurativa konstens framgång spred sig över hela världen och förförde även kinesiska konstnärer som Zao Wou-Ki.
Men än så länge har den här historien dock några områden som fortfarande tycks ligga i skugga. Vem kommer till exempel ihåg Georges Mathieu eller Janet Sobel? Dessa konstnärer var de sanna uppfinnarna av action painting, verksamma innan Jackson Pollock utnämndes till handlingsmåleriets kung. Själva termen myntades av konstkritikern Harold Rosenberg år 1952, då denne beskrev verk av Pollock, Franz Kline och Willem de Kooning. I själva verket var Mathieu den första konstnären att använda uttrycket lyrisk abstraktion år 1947. Men sanningen är den att många konstnärer försvunnit i glömska, som exempelvis Wolfgang Schulze och många andra.
Det kanske viktigaste att komma ihåg gällande abstrakt konst är att många konstnärer vägrar anpassa sig till den oändliga debattens sterila logik – Mark Rothko i USA och Nicolas de Staël i Frankrike var bland de som förstod att det viktigaste fanns någon annanstans. Abstrakt konst syftar till att övervinna alla motsättningar och öppna upp för spontant skapande – den exakta motsatsen till att följa de regler som drivs av olika konströrelser, kort sagt.
