Den finländske arkitekten och formgivaren Alvar Aalto (1898-1976) räknas som en av 1900-talets mest betydelsefulla gestalter inom modern arkitektur och design. Hans idé om en humanistisk modernism utgick från den finländska byggnadstraditionen och förenade natur, funktion och människans behov i en genomtänkt helhet. Under sin långa karriär fick Aalto uppdrag både i Finland och internationellt, och hans inflytande märks än idag.
Läs: En finsk hjälte – Alvar Aalto
Vid Unescos 48:e världsarvskommittémöte, som hölls i Busan i Sydkorea den 19-29 juli, beslutades att 13 av Aaltos byggnader och byggnadskomplex ska tas upp på världsarvslistan. Beslutet är ett erkännande av hans bestående betydelse och den fortsatta relevansen i hans arkitektur.
Världsarvet, som har nummer 1752 på Unescos lista, omfattar 13 byggnader och byggnadskomplex i Finland som uppfördes mellan 1928 och 1988. Projekten utvecklades i nära samarbete med Aaltos fruar Aino och Elissa, hans arkitektkontor och flera andra formgivare som delade hans vision.
Den äldsta byggnaden på listan är också en av de mest välkända. Pemars sanatorium ritades av Alvar och Aino Aalto och uppfördes mellan 1928 och 1933. Byggnaden betraktas som ett banbrytande verk inom modern sjukhusarkitektur.
Vill du få fler artiklar direkt i din inkorg? Prenumerera på vårt nyhetsbrev
Villa Mairea i Norrmark, som uppfördes 1938-1939, räknas i sin tur som ett av 1900-talets mest betydelsefulla privata bostadshus. Beställare var makarna Maire och Harry Gullichsen, som stod paret Aalto nära och gav dem stor konstnärlig frihet. Resultatet blev ett av den moderna arkitekturens främsta verk.
Även Finlandiahuset i Helsingfors, som byggdes mellan 1962 och 1975 och senare kompletterades med ytterligare delar, ingår i världsarvet. Byggnaden är idag ett av stadens mest välkända landmärken.
På Unescos lista finns dessutom Bärnäs fabriks bostadsområde i Kotka (1936-1954), kommunhuset i Säynätsalo (1949-1952), experimenthuset i Muuratsalo (1952-1954), Aaltos eget bostadshus i Helsingfors (1935-1936) tillsammans med hans ateljé (1954-1955), Tre korsens kyrka i Imatra (1955-1958), campusområdet vid Jyväskylä universitet (från 1951), Folkpensionsanstaltens huvudkontor i Helsingfors (1953-1956) samt Aaltocentret i Seinäjoki (1951-1988).
Läs: En guide till Berlin 2025: stadens bästa konst, design och arkitektur
Vid samma möte upptogs även Olympos i Grekland på världsarvslistan som ett kombinerat natur- och kulturarv. Bland de nya kulturarven finns också Sarnath i Indien, en av världens viktigaste buddhistiska vallfartsorter, D-dagens landstigningsstränder i Normandie och det kejserliga porslinscentrumet Jingdezhen i Kina. Dessutom tillkom Boma-Badingilo i Sydsudan som naturarv. Området består av savanner och våtmarker och är platsen för världens största landlevande däggdjursmigration. Utöver dessa tillkom ytterligare 19 nya världsarv och utvidgningar av redan befintliga världsarv, däribland Berlins modernistiska bostadsområden.
