Det är svårt att beskriva Artipelags imponerande utställning Rolf Hanson - Retroactive som annat än en resa i ett av Sveriges mest hyllade konstnärskap. Utställningen uppvisar en logisk odyssé där de olika perioderna hämtar kraft ur varandra och förfinas under resans gång. Från hotfulla underjordiska landskap och strömmar av materia till färgstarka landskap, huskroppar ur det förflutna till de förlösande trappmålningarna, diffusa gestalter och en upplöst rumslighet.
Barnebys grundare Pontus Silfverstolpe träffade Rolf Hanson under hängningen av den omfattande utställningen på ett bländade vackert och naturskönt Artipelag.
Normalt brukar den här typen av omfattande utställningar över ett konstnärskap kallas retrospektiv. Ni har valt att kalla den Rolf Hanson - Retroactive. Varför?
Det var Bosse Nilssons förslag (reds anm museichef på Artipelag). Det är ju egentligen en retrospektiv utställning, men retroaktivt känns fräschare och mer aktuellt. Han tyckte att det visar ett levande konstnärskap som ju fortsätter även efter utställningen på Artipelag.
Innebär det att ni visar ditt allra första konstverk till det senaste du gjort?
Nej, det gör man med döda konstnärer, då petar man i barndomen och så. Sådant är inte jag intresserad av, det får någon annan göra. Det äldsta verket som är med i utställningen ställdes ut på Galerie Blanche 1981, två år efter att jag slutat på konstakademin. Alternativet är att göra som Hilma af Klint som skrev i testamentet vad som får göras och inte göras. Det var smart gjort. Hon visste att de skulle sabba hennes konstnärskap annars. Hon förstod det och räddade det.
Ni har valt att musiksätta utställningen. Hur viktig är musiken för dig?
Bland det viktigare. Utställningen kommer att ha en typ av "sound track" producerat av min vän Jonas Lindgren som var en av kompositörerna i Index, före detta Fläskkvartetten och som gjort mycket musik till Mats Eks uppsättningar.
Blir man sentimental som konstnär när man gör en sådan här monumental utställning?
Ja, det är en risk man tar som konstnär men ju äldre man blir ju mer rättfärdigat är det. Det blir ett slags bokslut. En sådan här utställning arbetar man med under lång tid. En del konstnärer blir deprimerade och undrar vad de ska göra sen.
Innefattar ditt konstnärskap något annat än måleri?
Ja, jag fotograferar och har även ställt ut fotografi. I början av 1980-talet gjorde jag scenografi till Index. Det blev ett spännande samarbete mellan koreograf, kompositör och konstnär.
Finns det en rädsla att stagnera som konstnär?
Nej, det tycker jag inte. Däremot kan man tappa lusten. Motivationen kan bråka med en. Då försöker man göra något annat. Där har fotografin varit bra för mig. Man måste också försöka acceptera att det är en långsam process. Då får det stå stilla ett tag. Har man ett okritiskt förhållande till sin konst är det nog lättare att stagnera.
Ställer du någonsin ut ditt fotografi?
Nej, det var länge sedan, även om jag fortfarande fotograferar sporadiskt. Jag tycker det har ballat ur. Det finns så många reklamfotografer som tror att de är konstnärer. De kan vara tekniskt bra men helt sakna känslan eller kunskapen. Men vem vet, kanske efter det här.
Vissa konstnärer arbetar varje dag andra väntar på en kreativ process. Hur gör du?
Kreativiteten föds ofta under processen när man väl arbetar. Efter en resa kan det vara mer påtagligt att kreativiteten kan blomma upp.
Om du skulle säga att du inspirerats av någon konstnär, vem skulle det vara?
När jag var yngre, under skoltiden, behövde jag mer inspiration för att utvecklas. Under utbildningen ska man förkovra sig för att hitta sitt, det är ju en process. Bara för att man slutar skolan är man ju inte klar konstnär. Man har konstnärligt utbildat sig, men det är ju då det egentligen börjar.
Hur viktig är utbildningen?
Om den är bra så är den viktig. Jag tillhör den generation som gick på Konsthögskolan i Stockholm på 1970-talet, och jag anser att det var rätt värdelöst då lärarna favoriserade vissa elever.
En sådan här omfattande utställning är ett bevis på det man gjort tillskrivs en betydelse. Hur viktig är bekräftelsen?
Jag har fått stipendier, haft utställningar på allt från Moderna Museet till konsthallar och museer utomlands, vunnit Carnegie Art Award och nu den här utställningen på Artipelag, så det vore förmätet att säga att jag inte är bekräftad.
Apropå bekräftelse, du fick tidigt en utställning på Moderna Museet vilket var väldigt sällsynt och prestigefullt. Varför tror du att du fick chansen?
Jag hade nog lite tur och framför allt befann jag mig i en tid då man insåg att det kommer att förändras. Jag fick ett stipendium 1982 då jag fick möjligheten att åka och arbeta i New York. Jag fick massor gjort. Det var Fredrik Roos-tiden. När jag kom hem från USA var jag med på en utställning tillsammans med Petter Zennström, Leif Andersson, Göran Dahl och Göran Hägg på Lunds Konsthall 1983 och ett par år senare fick jag en separatutställning på Moderna Museet i Stockholm. Men så blev det också ramaskri. Det är synd att Moderna Museet inte fortsatte med att lyfta fram unga samtida konstnärer som en programpunkt på det sätt de gjorde.
Bara några år senare fick du representera Sverige på Venedigbiennalen, du ställde ut på Rooseum i Malmö, på Kunsthalle i Düsseldorf och 1999 vann du Carnegie Art Award. Hur viktigt var priset?
Först var man nog lite tveksam till det nya konstpriset, men med tiden var nog alla överens om dess betydelse. Det var ett bra och väl organiserat pris. Det sköttes otroligt bra. Dessutom var det ju viktigt för konstnärerna då de förband sig till att köpa verk av pristagarna utöver de prispengar man fick. Verk som nu lånats in till den här utställningen.
Idag är det många samtida konstnärer som uppmärksammas och ställs ut väldigt tidigt. Tror du att det finns någon fara i det?
Ja, jag tror inte att det är särskilt bra för konstnärer att för tidigt få för mycket uppmärksamhet. Det kan vara svårt att hålla uppe det egna intresset, även om man är självsäker. Numera tror de flesta att de är färdiga när de lämnar sina utbildningar. Det är de inte alls, det är alldeles för tidigt.
Tänker du innehållsmässigt eller tekniskt?
Både och. Det tar tid, och det måste få ta tid. När man går på skolan ska man tillåta sig själv att pröva så mycket som möjligt. Man blir inte konstnär på konsthögskolan. Det händer först efteråt. Om det händer. Men gallerierna vill in tidigt och hitta nya stjärnor. När jag började fanns ingen andrahandsmarknad för samtidskonst som det gör idag.
Vad tycker du om att auktionsbranschen och gallerivärlden närmat sig varandra så mycket?
Det är ju lite märkligt. Galleristerna håller ju koll på vad som säljs på auktioner, men inte det omvända. Auktionshusen är så mycket mer tillgängliga idag. Ett stort fel som gallerivärlden gör är att de gömmer sig från publiken. Den enda gången när samtidskonsten blir publik på riktigt i Sverige är när Market Art Fair äger rum.
Vad tror du det beror på. Är det en mer spekulativ marknad?
Nej, intresset för konst är egentligen större idag. När jag började var det mycket mer suspekt att bli konstnär, mycket mer osäkert. De flesta talade om att det var först efter ens död som man blev berömd och andra tjänade pengar på en. Och så var det i hög grad.
Den mediala bevakningen är mycket större. På den tiden var största orsaken till ”fifteen minutes of fame” om någon kände någon på Aktuellt. Nu skrivs det, och talas om, konst i radio och tidningar varje dag.
Konstkritikerna var väl också en större yrkeskår förr än nu?
Egentligen inte. De var färre och hade inte samma utrymme, men däremot hade de större makt. Om du blev recenserad så betydde det väldigt väldigt mycket. Idag finns ju ni till exempel.
Påverkar det konstlivet?
Idag är det inte konstkritikerna som bestämmer vad det skrivs om utan redaktionerna. Därför tycker man ju egentligen att det skulle bli bättre men det är en förflackning.
Mitt första riktiga möte med din konst var genom dina trappmålningar som du visade hos Galleri Andreas Brändström. Hur viktiga var dem för dig?
De är en del av mitt konstnärskap som var viktiga då, och de blev ju något av ett genombrott för den bredare publiken. Stora delar av Stockholmspubliken tror att de följt mitt konstnärskap, men de har egentligen bara sett mina trappmålningar. En av anledningarna till den här utställningen är att skriva historien rätt. Det mesta som hänger härinne på Artipelag har aldrig visats i Stockholm.
Är det för att du inte velat visa dem, för att de stått i din ateljé eller hängt hos samlare?
Framför allt handlar det om att jag kontinuerligt ställt ut utomlands i Danmark, Finland, Norge och exempelvis Schweiz. I utställningen har vi begränsat oss ganska mycket och vissa perioder har vi inte direkt berört. Sen finns det ju tyvärr av vissa anledningar några verk som inte finns med som jag gärna hade sett att de skulle ha varit med.
Varför saknas dem?
För att vissa ägare inte vill låna ut verk till utställningen.
Det måste vara frustrerande som konstnär?
Väldigt, även om besökarna antagligen inte märker det. Jag tycker det är egoistiskt av ägarna. Egentligen borde man skriva avtal med köparna redan när man säljer konstverken, att de måste lånas ut till framtida utställningar.
Kan man säga att varje verk ett kapitel ur ditt liv?
Det är klart att det är det på ett sätt. Och därför är det värsta när köpare av mina verk inte vill låna ut dem till utställningen.
Om konsten är ett språk, har du ett eget språk?
Ja, det hoppas jag. Många gör det lite för enkelt för sig idag och samlar ihop från andra. Det är en enkel väg att gå. Och det görs över hela världen. Men sen har det alltid funnits de som anstränger sig att hitta sitt uttrycksätt eller språk om du vill.
Konsumerar du själv mycket konst?
På ett sätt konsumerar jag ju konst hela tiden, men det blir färre och färre utställningar. Ofta missar jag dem på grund av att det är relativt kort utställningsperiod, men åker jag utomlands så försöker jag vara flitigare.
Skissar du upp dina målningar först?
Jag gör en svag skiss, men jag har inte skissblock på det sättet och jag målar inga mindre målningar. Tidigare skissade jag upp kompositionen, men nu får det växa fram.
Det låter banalt, men har du någon favoritfärg?
Nej, det ska man nog inte ha. Tvärtom ska man pröva bland färger som man inte tycker om för att övervinna dem.
Om du själv skulle välja en period som varit din ”bästa” period?
Du ställer frågan fel. Konst kan man inte bli bäst på. Det är inte mätbart på det sättet. Däremot kan man säga: Den målningen är jag nöjd med. Men förhoppningsvis ska det ju vara så med allt man gör, får man perspektiv så ser man ofta nya dimensioner av konsten, vilket både jag och Bosse gjort inför utställningen.
Är det något verk som du tycker har vart särskilt viktigt för dig?
Alla verk har varit viktiga för mig, men frågar du mig efter utställningen kanske jag kan svara.
Utställningen Rolf Hanson – Retroactive öppnade den 5 juni och blir den mest omfattande som gjorts med Rolf Hansons konst, som nu inkluderar fyra decenniers verksamhet. En utställning som visar en oerhört viktig period av den svenska samtidskonsten som kom att prägla den unga samtida konstscenen vi ser idag. Utställningen löper under sommaren och avslutas den 28 november.
I samband med utställningen publicerar Artipelag en omfattande katalog med bilder på alla verk i utställningen och utställningsessäer av Artipelags museichef Bo Nilsson och Lars Nittve, bägge väl bekanta med Rolf Hansons konstnärskap. Katalogen har formgivits av en av Sveriges främsta formgivare av uställningskataloger och konstböcker, Patrick Waters (Waters Löwenhielm).
Fotografier från utställningen: Jean-Baptiste Béranger
