I samarbete med CFHILL
Konst och dans är en alldeles särskild historia. En relation som nu lyfts fram i CFHILL:s nya utställning All Movements Have Memories, curerad av Sandra Weil.
I centrum står pionjärikonerna Noa Eshkol och Sheila Hicks. I den yngre generationen är det Daniel Silver och Ohad Meromi, de som står i en sorts tacksamhetsskuld till ”mödrarna” som förändrade den moderna dansen och den samtida konsten.
Sex skäl till att man bör ha koll på de här konstnärerna:
1. Hicks - Textil och dans
Sheila Hicks var en av dem som under sextiotalet drev den textila revolutionen. Tillsammans med andra så kallade fiberkonstnärer, började hon att experimentera med textil på ett skulpturalt sätt. Färgerna kommer inte bara ut i rummet, utan får en taktil och kroppslig dimension. Öglor, de repetitiva spiralrörelserna och inte minst, textilens associationer till kropp.
Tidigt i sin karriär beslöt hon sig för att lära sig att behärska vävkonsten, något som är utmärkande för hennes precisa och skickliga sätt att ”skulptera” med trådar och garn. Att stå inför ett verk av Sheila Hicks är som att titta rakt in i mänsklighetens textila historia via Anni och Josef Albers, som introducerade Hicks för andiska traditioner.
Storheten i ett måla tredimensionellt med garner har hon utvecklat till fulländning och nu, sent omsider, går hennes segertåg över världen med bland annat separatutställning häromåret på Centre Pompidou i Paris och nästa år på Metropolitan Museum of Art. På CFHILL visas två nya verk, som påminner om en annan sorts enheter, ett slags modeller av himlakroppar.
2. Textil som protest
En helt annan sorts ingång och relation till textil finner vi hos Noa Eshkol (1924 – 2007), den banbrytande koreografen, som efter att ha bildat skola och skapat ett helt nytt notationssystem för dans. 1973 i samband med Yom Kippur-krigets utbrott, slutade hon tvärt med dansen för att istället börja samla tygstycken som hennes dansare tråcklade ihop till fascinerande abstrakta mönster. Reglerna var dock lika strikta som i dansen. Aldrig klippa i tygerna, bara funna tyger och alltid låta färgerna bli slumpartade.
Så småningom integrerades ”mattorna” i hennes koreografi och som konstnär har hon haft ett stort inflytande på senare generationer, inte minst Daniel Silver, Ohad Meromi, Gadi Dagon (se nedan) och Sharon Lockhart (som bland annat visades för ett par år sedan på Bonniers konsthall).
3. I Matisses anda
En av dem som både direkt och indirekt påverkats av Noa Eshkol är Daniel Silver. Liksom läromästarinnan är det fysiska och det textila som står i centrum, även om det är separerat. Enorma gestalter, liksom knådade av starka jättefingrar, intar rummet med svepande rörelser.
Skulpturerna är förstoringar av snabba skisser som han gör i lera i sin stora ateljé i närvaro av improviserande dansare.
Här finns även starka beröringspunkter med Henri Matisse, vars ikoniska Bonheur de Vivre från 1905, där kropparna inte bara illustrerar rörelse utan ÄR rörelse i en synkroniserad virvel. Även att klippa mönster och kroppar ur ett färgat material delar Silver med den moderna mästaren. Ur hans dova grova tyger framträder klassiska gestalter, klippta direkt i sina former.
4. Frusna ögonblick
Den som är det minsta intresserad av modern dans tar alltid ett extra andetag när Batsheva Dancecompany kommer på tal. Kompaniet som är mest förknippat med sin egensinnige konstnärlige ledare 1990 – 2018, Ohad Naharin.
Det brutala, drabbande, det sköna och det ömsinta i ordlösa historier förmedlade av karaktärsfulla dansare från hela världen. Ett språk som berört en internationell publik. Dansare, koreograf – och så en person till som nästan alltid var med: Gadi Dagon, sportfotografen som slog om och började fotografera dans istället.
I serien på CFHILL finns fångade ögonblick ur det suggestiva verket Hora från 2009.
5. Arkeologins utopi
Ohad Meromi föddes i en kibbutz i Israel i slutet av sextiotalet. En tid i landets historia som både präglades av ett starkt framtidshopp och uppslitande konflikter – inte minst mellan generationer. Att hans föräldrar ville lämna den kollektiva livsstilen till förmån för en mer borgerlig standard sådde fröet till en kronisk längtan tillbaka till kibbutzen med mor- och farföräldrar, en drös av kompisar och kusiner och vuxna som alltid hade tid med honom.
Hans verk påminner om formspråket hos just den sortens förhoppningsfulla visionärer och idealister, alltifrån det ryska avantgardet till sjuttiotalets pedagogiska spel i klara färger i geometriskt skurna material. Ett möjligheternas lekfulla språk.
6. Collageteknikens mästare
I utställningen finns även verk ur den unika serien collage, som gjorde som en brevväxling mellan den New York-baserade kanadensaren Marcel Dzama och svenske Jockum Nordström för snart tio år sedan.
Båda räknas som collageteknikens mästare och magiker i konsten att skapa världar av just ingenting. Precis som dans när det är som bäst.
All Movements have Memories pågår mellan den 18 oktober och 15 november. Upptäck mer hos CFHILL.
I samarbete med CFHILL
