Hotet mot antika vedspisar är undanröjt. Boverkets förslag om att endast CE-märkta köksspisar skulle få nyinstalleras avvisades, och sedan den 1 oktober 2019 är det alltså fortfarande okej att montera in och använda gamla spisar även i nya hus. Det här innebär att andrahandsmarknaden har fått nytt bränsle och att det snart säkerligen kommer att finnas fler begagnade spisar att välja mellan.
En häftig sak med vedspisar är att även om de är tillverkade vid förra sekelskiftet ändå kan leverera samma funktion i dag som när de var nya. Många andra tekniska mojänger från den tiden kan på sin höjd användas som inredningsdetaljer om de inte anpassas till dagens krav, men för vedspisen gäller att den både har kvaliteter som prydnadsföremål och som den värmekälla den en gång var tänkt som. Kaminer från den här tiden är ännu mer skulpturala, men för de pjäserna gäller de nya regler som spisarna klarade sig ifrån (läs mer om kaminregler på Boverket.se).
Men givetvis ska man inte ha sin spis bara till prydnad, det är som eldstad den har sitt största värde. Därför ska man undersöka det man köper för att veta i vilket skick spisen är. Är den duglig att elda i kan den vara värd upp till några tusenlappar, är den i sämre skick ska man inte ge mer än några hundringar och i stället vara beredd med tusenlapparna för en grundlig renovering.
Hur mycket en spis har använts är också en faktor. Man kan ha tur att hitta en spis som nästan är hundra år gammal men som ändå inte har eldats i mer än i några år, medan en en spis som tillverkades på 1950-talet kan ha utsatts för nästan daglig eldning sedan dess.
Som mest fanns det kring ett 50-tal olika spistillverkare i Sverige, mest kända är Husqvarna, Norrahammar, Näfveqvarn, Ankarsrum, Bolinders, Skoglund & Olson och några till. Den första järnspisen sägs ha gjorts av en ingenjör som hette Victor Sjöberg redan 1831, men det var Stockholmsbröderna Bolinder som tidigast kom i gång med mer industriell produktion 1845. Näfveqvarn i Nyköping hade första modellen klar 1858 och Ankarsrum i Västervik fick sitt första patent 1867. Tio år senare började Husqvarna Vapenfabrik i Jönköping göra spisar och blev störst i Sverige på det fram till 1950-talet.
Tillverkarna gjorde förstås en massa förbättringar i takt med att man lärde sig mer om förbränningsteknik, men utvecklingen gick i stå när elektricitet och centralvärme tog över allt mer.
De första vedspisarna var nog i ärlighetens namn inte så effektiva. När Bolinders kom med nya modeller var det ihop med intensiv marknadsföring som hävdade att de nya spisarna inte led av tidigare modellers dåliga sidor. Tillverkarna gjorde förstås en massa förbättringar i takt med att man lärde sig mer om förbränningsteknik, men utvecklingen gick i stå när elektricitet och centralvärme tog över allt mer. Gissningsvis hade Bolinders första spisar en verkningsgrad på kring 20 procent, kring förra sekelskiftet närmade sig spisarna 50 procents verkningsgrad och ett halvsekel senare låg man på 65 procent. De spisar som tillverkas i dag går igenom kontroller där verkningsgraden måste mätas. Kollar man på Josef Davidssons nyaste modell JD227 har den en angiven verkningsgrad på 83 procent. 17 procent av veden blir alltså aska, sotpartiklar och restvärme, en stor skillnad mot de spisar som bara använder hälften av vedens potential. Priset på en ny, modern vedspis ligger på kring 15 000–30 000 kronor.
Eldar man inte varje dag kan det förstås vara okej att ha en mindre effektiv spis, men man ska vara medveten om att en större andel av vedens energimängd inte kommer huset till godo då samt att lägre effektivitet också innebär att fler oförbrända partiklar släpps ut i luften.
Saker att hålla koll på när du köper vedspis!
Skicket
Kolla att hällen och sidorna inte har sprickor eller blivit alltför skeva, spisar med sådana problem kräver stora insatser av duktiga spisrenoverare. Järnet kan i vissa fall ha utmattats av hetta från elden och blivit så skört att det inte går att laga. Mindre sprickor och skevheter i godset kan däremot gå att reparera av en yrkesman, om man accepterar vissa synliga ”operationsärr”. En helt rostig spis kan vara fullt eldningsbar och kan bara behöva borstas med stålborste och behandlas med spissvärta före installation, men ännu bättre är att låta plocka isär och sandblästra varje del. Var heller inte rädd för att skaffa en spis där löstagbara slitdelar i eldstaden, som brännjärn och roster, eller leran på ugnstaket är i dåligt skick. Det här är offerdetaljer i stil med däcken på din bil. Reservdelar finns till exempel hos Josef Davidssons och de klarar man att byta själv utan verktyg.
Åldern
Vissa skulle säga att det inte var förrän på 1930-talet som vedspisarna blev riktigt effektiva. Till exempel var det vid den här tiden som luckor till eldstad och ugn fick en extra plåt på insidan för att isolera bättre – värmen ska ju inte stråla ut genom luckorna, utan hellre vid hällen och runt ugnen. Vid samma period kom de plansvarvade kokplattorna, ofta med flänsar eller piggar under för bättre värmeupptagning, och ersatte spisringarna. Till spisar med ringar användes kokkärl med fläns så att en del av grytan kom närmare elden. Äldre spisar är mer ornamenterade och luckorna har mer rundade former, spisar från 30-talet och framåt har stramare former och är ofta emaljerade. Ugnsluckorna var fram till 1920-talet oftast sidohängda, efter det placerades gångjärnet nertill.
Modellnumren
Siffrorna ger en indikation på ålder, låga serier betyder gamla spisar. Men de är ofta en storleksangivelse också, åtminstone vad gäller modellbeteckningar som slutar på till exempel 25, 26, 27 och 28, och var något som alla stora tillverkare Anammade. 25:orna (som Husqvarnas 25, 225, 425 och 725 från olika epoker) införskaffades vanligen till herrgårdar, pensionat eller militärförläggningar medan 28:or stod i mindre hushåll. 26 och 27 som storlekar överlevde i Husqvarnas fall ända in på 1950-talet (de plåtklädda modellerna 3026 och 3027) och när Josef Davidssons i dag tillverkar moderna gjutjärnsspisar är det de här måtten man utgår ifrån. En nolla först i modellnumret betecknade spisar med eldstaden till höger, en anpassning man gjorde när ugnens gångjärn satt på sidan av luckan. Om ljuset i köket föll från höger (från fönstret eller från en kökslampa) valde man en ”högerspis” så att ugnsluckan inte skulle skugga det som fanns i ugnen, i annat fall skaffade man en vänsterspis. När det blev vanligast med gångjärnen nertill slutade man tillverka högerspisar.
