Jag ska göra allt omkring mig vackert. Det kommer att bli mitt liv.
År 1883 presenterades Elsie de Wolfe, känd som Lady Mendl, för drottning Viktorias hov. Amerikanskans inträde i Londons societet var nu ett faktum. De Wolfe, som föddes i USA, växte upp i en välbärgad familj med tillträde till de fina salongerna. Men hon skulle dock komma att välja en oväntad väg för en kvinna av hennes börd i och med sitt arbete som inredningsdesigner – en helt ny yrkesbana för kvinnor.
I slutet av 1800-talet spelade de Wolfe teater på New Yorks scener. Hennes första stora roll kom 1891 i Thermidor, en pjäs skriven av den franske dramatikern Victorien Sardou. Det var först efter förlusten av sin far och ekonomiska svårigheter som hon kände ett behov att omvandla sin passion till något mer.
Det var via teaterscenen som Elsie lärde känna Elizabeth (Bessie) Marbury – kvinnan som hon inledde en lång kärleksaffär med. Trots ett skenbröllop med en man. År 1884 gick de Wolfe med i Frohmans teatersällskap för att sedan grunda sitt eget bara sju år senare. Elsie de Wolfes entreprenörsanda manifesterade sig i styrka, punktlighet och precision; hennes föreställning The Way of The World spelades på Broadway i två år. Hon drog sig tillbaka från scenen 1905, men endast för att hon nu hade ett annat mål i sikte. Det var nämligen dags för de Wolfe att lämna sitt avtryck i designhistorien.
Läs: Designhistoria
Det är svårt att fastställa vilka smakmässiga och estetiska faktorer som leder till en framgångsrik karriär. Något som ytterligare försvårar det hela är om man sätter in Elsie de Wolfes liv i ett patriarkalt samhälle, där självförtroendet och envisheten som krävdes för att lyckas i den kreativa sektorn inte var uppskattade egenskaper. Särskilt inte hos kvinnor. Ända sedan de Wolfes privilegierade barndom till teateruppsättningarna som vuxen fick hon trots detta en känsla för det visuella, god smak och ett öga för detaljer. Det var under uppmuntran från Marbury, som fortsatte att stötta henne, och vännen Sara Cooper Hewitt som de Wolfe officiellt inledde sin karriär som inredningsdesigner. Hennes popularitet och anseende i samhället påskyndade uppenbarligen hennes väg till framstående positioner.
Elsie de Wolfe var bekant med arkitekten Stanford White som hjälpte henne att få uppdraget att inreda Colony Club – den första societetsklubben av och för kvinnor på Upper East Side i New York. Det var från detta arbete som de Wolfes kännetecknande sätt att utforma utrymmen uppkom; hon betonade rummets proportioner, luftighet (främst genom speglar och ljusa nyanser på färger och tyger) och visuella, snarare än stilistiska, enhetlighet. Hon hade också en förkärlek för gröna och vita ränder, svartvita kombinationer och tyger som efterliknade djurskinn. Som inredningsdesigner såg hon aldrig badrummet som sekundärt, utan snarare som en miljö att lyfta fram som ett riktigt rum. Bland de Wolfes många framtida kunder fanns Henry Clay Frick som bad henne att designa de privata rummen i hans herrgård i nyrenässansstil på 5th Avenue, där Frick Collection nu finns.
Läs: 10 möbelformgivare ni älskar
Elsie de Wolfes överraskande framgång – som den första professionella inredningsdesignern i och utanför Amerika – hjälptes av en kollektiv önskan om att få bryta med den viktorianska stilen som föddes i samband med den industriella utvecklingen mellan 1830 och 1900. Den nya tekniken följdes av en stildemokratisering; inredningsdesign var inte längre bara till för de rika utan blev en integrerad del av vardagen för den stora massan. Men det stora inflödet av möbler, konst, tyger och konst till överkomliga priser innebar att människor nu fyllde sina hem helt slumpmässigt. Detta skapade den tunga, maximalistiska stilen som kännetecknar den viktorianska eran.
Hur värdefulla är dina designobjekt? Ta reda på värdet med ValueMyStuff
Vill du få fler artiklar direkt i din inkorg? Prenumerera på vårt nyhetsbrev
Elsie de Wolfe växte upp i miljöer som betonades av överdrivet mörka gröna, blåa och bruna nyanser, i kombination med överdekorerade möbler. I sin egen inredning valde hon däremot att "plocka isär" olika element och blev på så sätt den nya generationens stilförebild. Hennes inredningar var ljusare med milda och skira färger, och möblerna var mer avskalade. Föga lämnades åt slumpen – de Wolfe fokuserade på funktion och hur människor använde utrymmet.
Även om Elsie de Wolfes liv och gärning ibland tycks glömmas bort har detta aldrig skett med de föremål – möbler, accessoarer och konstverk – som hon samlade på sig under årens lopp. Föremålen har kommit att symbolisera hennes status, smak och inflytande bland konstnärer och designers – och ökar i både popularitet och värde.
I september 2020 presenterade Christie's ett porträtt av Elsie de Wolfe med titeln Portrait d'Ella de Wolfe, dite 'Elsie', plus tard Lady Mendl. Porträttet utfördes av Giovanni Boldini, den italienske konstnären som anses vara en av de främsta tolkarna av Belle Époque, och såldes till slut för 100 463 pund. Historien bakom denna tavla visar på de Wolfes temperament; hon var helt säker på sina preferenser och insisterade på att Boldini skulle överge den ursprungliga idéen om ett stående porträtt och istället måla ett halvlångt. Runt 30 år senare återförenades designern och målningen på ett fotografi som togs av den berömde Vogue-fotografen Horst Paul Albert Bohrmann. Elsie de Wolfe, då 68 år, poserade bredvid sig själv i en klänning med art deco-motiv.
I slutet av 1920-talet gav de Wolfe den franske inredaren och designern Max Ingrand i uppdrag att utforma ett skåp med boudoirspegel, som en symbol för hennes känsla för design. Ingrand var under cirka tio års tid konstnärlig ledare för det italienska lampföretaget Fontana Arte, för vilka han designade föremål och främst lampor som skulle komma att prägla designhistorien. De Wolfe blev så fäst vid skåpet att hon fördubblade utrymmet i sitt lyxiga badrum och istället ställde det i det nya vardagsrummet. Möbeln förblev kvar i lägenheten på Avenue d'Iéna 10 i Paris under hela hennes liv. År 2006 auktionerades skåpet ut på Christie's där det såldes för häpnadsväckande 41 574 pund.
Strax efter att Elsie de Wolfe inlett sin karriär som inredningsdesigner sa hon: “Jag ska göra allt omkring mig vackert. Det kommer att bli mitt liv”. Tiden kan vara skoningslös mot arv som hennes. Faktum är att det är väldigt svårt att återskapa designerns innovativa miljöer utan tillgång till fotografier. Uppdraget från Condé Nast var en av karriärens höjdpunkter; Elsies kombination av modern inredning med 1700-tals möbler, rikt kineseri och blommiga väggar befäste hennes stil. Ett mycket sällsynt och färgstarkt vittnesmål är oljan på duk från de Wolfes lägenhet i New York, som såldes på Christie's för 53 006 pund. Det är tydligt att skönhet alltid var en personlig strävan för de Wolfe, inte bara ett karriärmål.
1941 tvingades Elsie de Wolfe och maken Sir Charles Mendl att lämna de magnifika rummen i Villa Trianon i Versailles efter nazisternas ockupation av Paris. De Wolfe var så förtjust i platsen att hon återvände så snart kriget var över och bestämde sig för att stanna där fram till sin död 1950.
Köpet och inredningen av Petit Trianon går tillbaka ända till 1905 och markerade de Wolfes inträde i den europeiska möbelvärlden. Huset hade uppenbarligen en väldigt prestigefull historia: tio år tidigare hade det tillhört ingen mindre än prins Louis d'Orléans, hertig av Nemours och släkt med kungafamiljen. De Wolfe fick köpa Villa Trianon till det förmånliga priset av 12 000 dollar, vilket motsvarar omkring 330 000 kronor idag. I denna nya fas fick hon som vanligt stöd av Bessie Marbury, som hon – utan att orsaka någon större skandal – levde tillsammans med under långa perioder. Vid tidpunkten för köpet var Villa Trianons originalinredning praktiskt taget intakt. Detta tack vare omsorg från en av de Wolfes hängivna kunder, den franske industriprofilen Paul-Louis Weiller som fram tills dess hade använt Petit Trianon som semesterbostad.
De Wolfes handlag märks tydligast i det renoverade badrummet på andra våningen. Det är dubbelt så stort som det intilliggande sovrummet och har förvandlats till ett rymligt vardagsrum fullt med antika möbler, skulpturer, målningar och andra små föremål. I sann de Wolfe-anda är dekorationerna utspridda i harmoni – medan en känsla av komfort har bevarats. Det råder ingen brist på färgkombinationer, med en öppen spis i svart och grön ådrad marmor i symbios med ett badkar i samma färg. Nära eldstaden finns fortfarande ett gyllene andjärn i form av en häst – en riktig dröm för designern. Så här sa hon själv i sin biografi After All från 1935: "Jag tänkte att om jag någonsin skulle få råd, så skulle jag säkert ha en öppen spis i mitt badrum."
