Det rikt dukade festbordet under 1500-talet bestod inte av en mångfald av föremål. Förmögenheten avspeglades i stället i dyrbara material. Guldskedar och knivar med elfenbensskaft hör till de typiska tingen, även om man huvudsakligen åt med fingrarna. Som tallrik fungerade vanligen enkla diskar (runda skivor av trä), medan man oftast drack ur svarvade träbägare.
Vid gästabud placerades gästerna längs bordets ena långsida, för att lämna plats åt betjäningen på den andra. Till bordet bars sedan rätterna in en efter en, liksom ölet som serverades ur en skänkkanna (kanna avsedd för servering). För att imponera lades extra stor vikt vid utformningen av den populära pastejen, vilken kunde se ut som en borg med murar av deg.
Att imponera genom festbordet blev under 1600-talet allt viktigare. Dyrbara manglade damastdukar och konstfullt brutna servetter i kombination med en högrest svan var den viktigaste rekvisitan. Bordet placerades mitt i salen enligt kontinentalt mönster och gästerna satt i rangordning. Hela bordet skulle täckas av duken som enligt etiketten gick ända ner till golvet. I mitten tronade svanen, som ibland inte bara var en skåderätt utan också kunde gömma en svanstek.
Minst tre anrättningar serverades och varje del innehöll mängder av olika rätter som ställdes fram samtidigt. Dryckerna dukades däremot upp på en separat möbel. Det gällde även desserten som stod på konfektbordet.
Konfekten serverades enligt det nya mönstret ur speciella skålar av silver – allt för att väcka beundran. Av silver var även dryckeskärlen tillverkade, men de kunde också vara gjorda av tenn, fajans, glas eller trä. Tallrikarna var normalt tillverkade av tenn. Hos de allra mest förmögna placerades bestick vid sidan av tenntallrikarna. Kniven fanns sedan tidigare medan gaffeln var en nymodighet. Åt gjorde man emellertid med sked och gaffel, kniven användes för att skära en bit kött från steken.
Under 1700-talet byttes det föregående seklets förkärlek för överdåd ut mot mer förfinade dukningar som syftade till att ge en intimare inramning åt festmåltiden. Den vita damastduken fanns kvar men kunde under rokokon lättas upp med en luftig knut i varje hörn. Borta var barockens avancerade servettbrytningar. I stället blev den betydligt enklare så kallade hovsnibben (vikning i trekantig form) populär.
Praktpjäs nummer ett på 1700-talets festbord blev terrinen av tenn, silver, fajans eller keramik. À la mode blev det också att dekorera bordets mitt med en bordsuppsats. Den bestod traditionellt av en platå (prydnadsbricka), på vilken en uppsatsskål fylld med frukter omgiven av figurgrupper placerades.
På ömse sidor om bordsuppsatsen ställdes gärna ljusstakar eller kandelabrar av silver i strikt symmetri. Fulländningen utgjordes av moderiktiga serviser med flera olika delar och glänsande silverbestick. Det var under 1700-talet begreppet servis skapades och i de förmögna hemmen blev de allt större mot slutet av århundradet. Betjäningen bytte både tallrikar och bestick mellan rätterna.
Genom de ostindiska kompanierna fraktades mängder av servisporslin om hundratals delar till Europa. För Sveriges del fanns också svensktillverkade serviser att tillgå. 1726 etablerades Rörstrand och 1758 Marieberg. Där erbjöd man serviser av fajans med mönster som var inspirerade av det importerade kinesiska porslinet.
En av de mest kända och absolut mest omtyckta 1700-talsserviserna är den danska klassikern Musselmalet från Royal Copenhagen, som började tillverkas strax efter att fabriken etablerades 1775. Även det mönstret med slingrande blomsterrankor är inspirerat av kinesiskt porslin. I dag är Musselmalet nästintill synonymt med Royal Copenhagen, men först med att ta upp det var den tyska porslinsfabriken Meissen där det kom i produktion redan på 1740-talet.
I samband med utvecklingen av 1700-talsserviserna fick tallriken den form vi är vana vid i dag. Ett smalare brätte och en större spegel i mitten blev den gängse modellen. Till skillnad från tallrikarna dukades inte glasen fram på 1700-talsbordet. Den som önskade dricka fick det fyllda glaset framburet på bricka av en betjänt. När gästen var nöjd lämnades glaset tillbaka, varpå betjänten sköljde det i glassköljaren som stod på en skänk eller ett sidobord. Seden att ställa fram hela uppsättningar med glas kom först på 1800-talet och slog igenom på bred front under seklets senare del.
Alldeles i början av 1800-talet, i samband med utvecklingen av den effektsökande kejserliga empiren, nådde borddukningen nya höjder. Den förgyllda bronsen gjorde entré som bordets självskrivna primadonna. Väldiga uppsättningar med bordsplatåer, kandelabrar, skålar och diverse prydnader av förgylld brons i klassicerande utformning blev högsta mode.
Stilen kom till Sverige via franskfödde Jean Baptiste Bernadotte (1763–1844), senare Karl XIV Johan, som tog med den från Frankrike då han 1810 blev utnämnd till kronprins av Sverige. Övriga europeiska länder var inte sena med att haka på trenden från det styrande modelandet.
Men redan vid mitten av 1800-talet föll empirens storslagna bronser ur modet. Industrialiseringen var ett faktum och en allt rikare borgarklass växte fram. För borgarna gällde många rätter, vilket innebar en mängd olika tillbehör. Detta möjliggjordes genom enklare material än tidigare, som pressglas, nysilver och förnicklad plåt. Pressglasskålar på fot blev moderna, liksom slipade glaskannor som användes till servering av allt från punsch och mumma till öl och champagne. Omfångsrika porslinsserviser med tryckta enfärgade mönster, gärna landskapsmotiv, som såldes till mer överkomliga priser, hör också till tiden.
Det var under denna period som matsalsbordet fick sin permanenta plats mitt på golvet. Tidigare stod det placerat längs väggen, för att plockas fram när det vankades mat. Mot slutet av 1800-talet växte bordsrekvisitan än mer i omfång, inte minst när det gällde bestick och glas. Rätterna blev allt fler och det fanns specialverktyg för det mesta i matväg. I enlighet med tidigare epoker placerades en bordsplatå mitt på bordet. Nu var den utformad efter tidens smak för riklig dekorering. Men att ställa fram all mat på bordet var inte längre brukligt. Rätterna serverades av personalen direkt från köket, varefter de skulle avnjutas.
Alldeles omkring år 1900 började den som var road av de senaste trenderna för bordet intressera sig för formgivarna bakom serviserna. Att duka med Rörstrands slingrande jugendmönster ritat av Alf Wallander (1862–1914) visade att du hängde med. Och så fortsatte det under resten av 1900-talet, namnkunniga formgivare och välkända servisnamn var det som gällde.
Den som vet mest fyndar bäst! Prenumerera på Nordens största tidning om antikviteter, konst och inredning. Just nu 6 nummer för endast 199 kr!
Text: Erik Bilén Foto: Lina Roos
