Bugattin med chassi nummer 51153 nämns i fabrikens böcker i april 1933 som den första i en grupp på fem Type 51:or för kommande produktion. Den konstruerades som en tävlingsbil för att representera Bugatti under 1933 års Grand Prix-säsong. I liggarna finns många förtydliganden och noteringar avseende bilens reparationer och renoveringar av motor samt byte av bakaxelnutväxling.
1931 introducerades Type 51 vilken var Bugattis senaste versionen av företagets framgångsrika design av tvåsitsiga tävlingsbilar som börjat med Type 35. Motorkonstruktionen var efter Harry Millers framgångsrika Indianapolis-bilar och byggd på licens. Ettore Bugattis Type 51-motor var en kompressormatad version av den raka åttan, försedd med dubbla överliggande kamaxlar och förstorad till 2,3 liter.
Trots att bilen aldrig blev konkurrenskraftigt mot de nyare och mer tekniskt avancerade tävlingsbilarna från Italien och Tyskland, var Type 51 länge mycket framgångsrik både hos Bugatti-entusiaster och för historisk racing. Den sammanlagda produktionen 1934 uppgår till cirka 40 byggda bilar. Type 51-modellen anses allmänt vara höjdpunkten för Bugattis racerbilsdesign.
Denna Type 51 registrerades på Automobiles Ettore Bugatti i Molsheim den 4 juli 1933. Den kom att användas som fabriksbil för både tävling och tester under totalt nio månader. På den här tiden använde tävlingsbilar normalt inte chassinumret, vilket gör det svårt att tydligt skilja en fabriksbil från en annan, men antagligen deltog 51153 i flera betydelsefulla tävlingar, körd av den berömda Bugatti-föraren René Dreyfus.
Till Belgiens Grand Prix den 9 juli 1933 anlände Bugatti med tre Type 51-bilar, körda av Achille Varzi, René Dreyfus och William Grover-Williams. Dessa slutade på 2:a, 3:e respektive 6:e plats. Sex dagar senare i Dieppe Grand Prix placerade sig Dreyfus på 2:a plats medan Williams bil tidigt tvingades bryta loppet. Eftersom förarna oftast körde samma bil under hela säsongen är det rimligt att anta att Dreyfus även körde 51153 till en 2:a plats i Nice Grand Prix den 6 augusti och vid Coppa Acerbo i Pescara följande vecka. Det är även möjligt att Dreyfus körde bilen i Tjeckoslovakiens Grand Prix den 17 september, där fransmannen slutade på 4:e plats.
I slutet på 1933 års säsong sändes 51153 till fabriken i Molsheim på mekanisk översyn. Då monterades även en mycket ovanlig 11 × 55 bakaxelutväxling. Detta är enda gången denna utväxling nämns i Bugattis tävlingshistoria. Sewell drar slutsatsen att utväxlingen, vilken medförde ett högt vridmoment men lägre topphastighet, kan ha varit avsett för Monacos Grand Prix den 2 april, där Pierre Veyron slutade på 9:e plats i en Type 51.
I början av april 1934, var bilen tillbaka på fabriken för en komplett restaurering inför försäljning. Den 13 april skrevs det i journalen att den sålts till Giovanni Alloatti från Turin. Signore Alloatti ställde upp på Targa Florio den 20 maj med sin nya Type 51, men fick bryta efter en olycka redan på andra varvet. Bugattin återvände till fabriken för att repareras. Den nuvarande ramen, nummer 256, kan ha installerats vid detta tillfälle. Denna ram var ursprungligen tillverkad för en Type 35.
Enligt journalerna, exporterades Bugattin till England av Jack Lemon Burton i december 1936. Under krigets början ställdes chassi 51153 undan för att år 1942 säljas till Allan Arnold, från karossbyggarfirman Arnold of Manchester. I slutet av kriget började Arnold bygga om Bugatti 51153 för sprint- och backtävling. Han bytte karossen mot en lättare, tvådelad kaross med friliggande skärmar, troligtvis konstruerade och byggd på Arnolds karossfabrik.
Under de följande två åren deltog bilen i diverse tävlingar i norra England. Två gånger slog den rekord på Shelsley Walsh Hill backtävling, den tävlade även på Prescott tre gånger, och en gång i Brighton. I början av augusti 1947 slog bilen varvrekord på Hartlepool quarter-mile sprint med 14,8 sekunder. År 1949 gjordes ytterligare modifieringar, bl a montering av en ENV pre-selector växellåda, Newton teleskop-stötdämpare, externt aktiverade Lockheed hydrauliska bromsar och dubbla utanpåliggande avgasrör. Arnold experimenterade även med en tvåstegs kompressor från en Type 50. Bilen deltog på sprinttävlingar på Weston-super-Mare och Queensbury.
I maj 1950 sålde Arnold Bugattin till J. Wilkins, som bytte tillbaka till den ursprungliga växellådan och medverkade i 1951 års Nottingham Sports Car Club på Gaston. Chassi 51153 såldes sedan vidare till J.M. Pratt, ägare till en bilverkstad utanför Brampton, innan den förvärvades av Jim Barry från Heywood, Lancashire. Runt 1959 exporterades bilen till USA och fanns till salu hos Vintage Car Store i New York, nu med den bobtail tävlingskaross som tidigare suttit på chassi 51152.
I Hugh Conways Bugatti Register från 1962 var nästa ägare till Bugatti chassi 51153 Lynn Mayfield från La Jolla, Kalifornien. 1963 sålde Mayfield bilen vidare till den kända Bugatti-entusiasten Raymond Jones, från Michigan. Enligt uppgift i Conways register köpte Jones 50 Bugattis, en köprunda som endast överträffats av bröderna Schlumpf. Chassi 51153 var den fjärde Bugatti som Jones förvärvade under perioden. 1967 sålde han denna Type 51 till vännen Ernest ”Jack” Nuttle, som tänkte helrenovera bilen.
Eftersom många mekaniska komponenter var i dåligt skick, bytte Nuttle många av dem mot handplockade bättre delar ifrån Jones’ Bugatti-lager. På grund av detta hamnade flera av de ursprungliga delarna, som motor- och chassit, i ett annat av Jones’ projekt. Detta projektchassi köptes i slutet av 1970-talet av Lord Raglan och blev så småningom byggd till en välkänd bil i Storbritannien. Den detaljerade rapport som Bugatti-historikern David Sewell gjorde, förtäljer historien och beskriver i detalj komponenterna på chassi 51153, allmänt känd som ”The Nuttle” Type 51. I rapporten finns även korrespondens från Sewell till dåvarande ägaren Peter Mullin och med den kända Bugatti-renoveraren Jim Stranberg som intygar att bilen fortfarande har sin ursprungliga identifikationsplåt med tillverkningsnumren fäst på torpedväggen.
Med en nytillverkad kaross monterad var renoveringen av 51153 färdig år 1973. I 10 år använde Jack Nuttle bilen innan han sålde den till Bob Shaw från Antioch, Illinois. Sedan förvärvade samlaren Bill Jacobs den 1986, för att sedan säljas till Peter Giddings och vidare till Joe Masin i Kalifornien innan den, 1994 såldes till Peter Mullin, en av de största Bugattisamlarna.
Trots att ”The Raglan” Type 51 har många av bilens ursprungliga komponenter och ofta identifierats med chassinumret, innehar denna Type 51 de mest legitima anspråk på att vara den autentiska 51153. ”The Nuttle T51 innehar den viktigaste aspekten för chassi 51153; nämligen en kontinuerlig, dokumenterad historia. Oavsett vilka delar som bytts under dess livstid före Raymond Jones ägarskap och efter restaureringen av Jack Nuttle, var och är bilen chassi 51153”. - Sandy Leith, ansvarig för registret för American Bugatti Club.
1933 Bugatti Typ 51 Grand Prix
Chassinummer: 51153
Motornummer: 20
Ramnummer: 256
• En av fyra fabriksbilar som 1933 tävlades med, körda av Varzi, Dreyfus och Williams
• Ägdes i 17 år av Bugattisamlaren Peter Mullin
• Dokumentad med FIVA pass
• Komplett rapport från Bugattihistorikern David Sewell
Såldes för 758 500 dollar på RM Sotheby’s på Amelia Island i mars 2019.
