Rosa som modefärg började på 1700-talet, då den nyckfulla och lättsamma rokokostilen gynnade ljusa toner. Madame de Pompadour var särskilt förtjust i färgen, så till den grad att den rosa nyans som togs fram i porslinsfabriken i Sèvres 1757 döptes efter den kungliga älskarinnan. Under den eran prydde rosa inte bara kvinnor utan även män, men sedan 1900-talet har den alltmer kommit att förknippas med flickor. Oavsett om man gillar rosa eller inte så utstrålar det onekligen en känsla av glädje och väcker regelbundet uppmärksamhet.
Här är fem porträtt av fem kvinnor klädda i rosa från de senaste två århundradena.
Berthe Morisot, La robe rose, cirka 1870
Finns det någon bättre målning att inleda en artikel om målningar med rosa klänningar än en som har en sådan i titeln? Målningen i fråga har titeln La robe rose (“Den rosa klänningen”) och kan beskådas på Metropolitan Museum of Art i New York.
La robe rose målades omkring 1870 av Berthe Morisot, som redan åren innan hade etablerat sig som en framstående målare och hade visat upp sina verk på Parissalongen sedan 1864. Vid sin sida hade hon alltid sin äldre syster Edma, som inte bara målade själv utan också upprepade gånger stod modell för Berthe. Berthe och Edma hade tidigare tillsammans kopierat de äldre mästarna i Louvren och fått privatlektioner av olika konstnärer, bland andra Jean-Baptiste-Camille Corot, men detta förändrades när Edma gifte sig i mars 1869 och flyttade från Paris.
Läs: Berthe Morisots väg ut ur glömskan
För Berthe innebar detta en viss begränsning i valet av motiv, eftersom en ung kvinna från medelklassen som hon inte fick ge sig ut på egen hand. Berthe vände sig nu alltmer till kvinnliga motiv från sin familj och vänkrets. Den rosa klänningen skapades i Passy och är ett porträtt av Berthes väninna Marguerite Carré, som bodde i en villa med sin familj i den välbärgade Parisförorten.
Porträttmålaren Jacques-Émile Blanche, som växte upp i Passy, mindes senare hur han bevittnade skapandet av porträttet. Enligt honom tog det ganska lång tid innan målaren, som ständigt förfinade detaljer, var nöjd med sitt arbete, medan Marguerite Carré uthärdade processen med beundransvärt tålamod. Upplevelsen kan inte ha varit alltför obekväm, eftersom Marguerite tre år senare poserade ännu en gång för sin vän, den här gången iförd balklänning.
Anna Dorothea Therbusch, Portraitgemälde der Wilhelmine Enke, 1776
Ett koger med pilar, en jakthund, ett gevär och skjutna rapphöns: denna målning tycks föreställa en kvinnlig jägare – eller gör den? Den unga kvinnan som Anna Dorothea Therbusch avbildade 1776 är Wilhelmine Enke, dotter till en “kunglig hovmusiker” hos Fredrik II. Fader Enke hade tillträtt sin tjänst i Berlin 1762, tillsammans med sin familj, inklusive den då 10-åriga Wilhelmine.
I Berlin träffade Wilhelmine den åtta år äldre preussiske kronprinsen Friedrich Wilhelm, som till en början gav den unga flickan en utbildning innan hon blev hans älskarinna vid 16 års ålder. Vid den här tiden var Friedrich Wilhelm skild från sin första fru. Han gifte sig sedan med en annan kvinna men avslutade inte relationen med Wilhelmine.
Fredrik Wilhelms farbror, Fredrik II, hade lite förståelse för sin brorsons beteende och det var inte förrän 1777 som han accepterade förhållandet mellan kronprinsen och Wilhelmine. Detta porträtt, som vid första anblicken visar Wilhelmine som en jägare, var förmodligen en milstolpe för att få hans acceptans. Men som de två duvorna ovanför henne visar var hon bara på jakt efter kärlek, som hon fann i Friedrich Wilhelm, eftersom hon lutar sig tillbaka avslappnat och till och med har knäppt upp sin bodice, vilket ger en ganska intim vy. Hunden på hennes arm kan tolkas som en symbol för den trohet hon har svurit till sin älskare.
Wilhelmine och Friedrich Wilhelm fick sex barn tillsammans, men endast två av dem överlevde spädbarnsåren. Friedrich Wilhelm upphöjde dem båda till grevar efter att han ärvt den preussiska tronen 1786. Även om Wilhelmine inte längre var hans älskarinna vid denna tidpunkt, var hon hans närmaste vän och rådgivare, som var engagerad i att främja konst och vetenskap i Preussen. I mitten av 1790-talet reste hon till Italien under ett år. Med många intryck och souvenirer i bagaget övervakade hon sedan utbyggnaden och ombyggnaden av marmorpalatset i Potsdam, där hennes porträtt i jaktdräkt än idag kan beundras.
Läs: 5 porträtt av svartklädda kvinnor
År 1796 adlades hon till grevinnan av Lichtenau. Men när Fredrik Vilhelm II gick bort 1797 beordrade hans son och efterträdare, Fredrik Vilhelm III, en utredning av Wilhelmine för högförräderi. Hon fängslades till och med tillfälligt i en fästning. Hon berövades alla sina tillhörigheter och förvisades från Berlin, men tilläts återvända först 1809 under Napoleons inflytande. Hon avled 1820 efter att ha tillbringat sina sista år under ganska blygsamma omständigheter.
Jean-Honoré Fragonard, Les Hasards heureux de l'escarpolette, cirka 1767/68
Även denna målning visar en älskarinna, men till skillnad från det föregående porträttet är hennes namn okänt – till skillnad från målningen i sig, som är ett av de mest berömda exemplen på rokokomåleri.
Det är också det mest kända verket av dess skapare, den franske målaren Jean-Honoré Fragonard, som vid den tiden befann sig i en övergångsfas i sin karriär och övergick från historiemåleri till lättsamt salongsmåleri. Enligt dramatikern Charles Collés anteckningar (den enda tillgängliga källan) ville en icke namngiven hovman ha ett porträtt av sig själv och sin älskarinna. Han ville att hon skulle sitta på en gunga, knuffad av en biskop, medan han själv beundrade hennes ben. Till en början vände han sig till historiemålaren Gabriel François Doyen, men Doyen avböjde eftersom han ansåg att motivet var för oseriöst.
Nu kom Fragonard in i bilden, som förmodligen såg uppdraget som ett slags tecken på att han skulle fortsätta på sin nyvalda väg. Resultatet var typisk rokoko, full av sensualitet och motsägelser, för trots den förtjusning som den unge mannen som ramlat baklänges in i buskarna känner när han tittar under kvinnans kjol, ackompanjeras scenen av Etienne-Maurice Falconets L'Amour menaçant ("Hotande kärlek"). Fragonard kunde dock inte tillmötesgå den önskade biskopen och ersatte honom helt enkelt med en äldre gentleman.
Läs: De tysta åskådarna – målningar i andra målningar
Enligt den okände beställaren var François-Marie Ménage de Pressigny, en skatteindrivare som gick ett grymt öde till mötes under den franska revolutionen, den första dokumenterade ägaren av målningen. Den kom till England 1865 genom Richard Seymour-Conway, 4:e markis av Hertford, där den nu ingår i Wallace Collection i London.
Édouard Manet, Une jeune dame en 1866, 1866
År 1862 fångade den 18-åriga Victorine Meurent Édouard Manets uppmärksamhet med sitt kopparfärgade hår och sin nätta kropp. Vid den här tiden hade Meurent redan stått modell för konstnären Thomas Couture, och nu ville Manet också fånga hennes ungdomliga skönhet på duk.
Manet avbildade Meurent flera gånger. Hon porträtterades bland annat i en grå klänning som gatusångerska och i ett par byxor som tjurfäktare. Sedan åkte kläderna av och två av verken orsakade en skandal 1863. Vi talar om Le Déjeuner sur l'herbe och Olympia, som båda visar den nakna Meurent i rollen som kurtisan. Till skillnad från traditionella avbildningar med gudinnan Venus eller Susanna som skulle kunna “rättfärdiga” en sådan djärv nakenhet, fanns det ingen sådan ursäkt här. Det fanns inte heller någon antydan till skam eftersom modellen tittar direkt på betraktaren.
Läs: 5 porträtt av kvinnor i vitt
Efter denna tumultartade period klädde Manet 1866 Victorine i en morgonrock och placerade en grå undulat bredvid henne. Verket fick dock ganska negativt mottagande när det ställdes ut på Salongen 1868. Den jämfördes med Gustave Courbets målning La Femme au perroquet (“Kvinna med papegoja”), även den från 1866, som hade orsakat kontroverser på grund av sin alltför avslöjande nakenhet. Trots att Manet ursprungligen gav sitt verk titeln Femme en rose, Jeune femme eller Une jeune dame en 1866, döptes det senare till La Femme au perroquet med hänvisning till Courbets verk.
Läs: De 10 mest skandalösa verken i konsthistorien
Senare forskning har övervägt möjligheten att Manets målning skulle kunna vara en representation av de fem sinnena: hörsel (undulat), doft (viol), smak (apelsin) samt syn och känsel (monokel på snöre).
Franz Xaver Winterhalter, Charlotte von Belgien, 1864
År 1857 hade den kejserliga familjen i Wien anledning att glädjas när Ferdinand Maximilian, en av Frans Josef I:s tre yngre bröder, återvände med sin nya fru. Charlotte var den enda dottern till Leopold I av Belgien, och förutom en bra utbildning och slående skönhet hade hon också en enorm förmögenhet att ta med sig in i äktenskapet. Maximilian kunde bara glädjas åt det senare, eftersom att han vid tjugoårsåldern hade samlat på sig ett berg av skulder.
I Wien välkomnades Charlotte med entusiasm, förutom av en person: kejsarinnan Elisabeth. De två kvinnorna kunde faktiskt inte vara mer olika. Till skillnad från den reserverade Elisabeth trivdes Charlotte med hovlivet. Charlotte var också stolt över sin kungliga härkomst, medan kejsarinnan härstammade från en mindre känd gren av det bayerska hertigdömet. Hovet, som alltid hade betraktat Elisabeth med skepsis, hade en klar favorit. Även utseendemässigt överglänste Charlotte sin svägerska, vars legendariska skönhet fortfarande var under utveckling.
Elisabeth behövde dock inte stå ut med sin svägerska i Wien alltför länge. Charlotte följde med sin man till Trieste, där han tjänstgjorde som överbefälhavare för den österrikiska flottan och, under tiden, som guvernör i Lombardiet-Venetien. De bodde tillsammans i det magnifika slottet Miramare, som låg på en klippa med utsikt över Adriatiska havet.
Läs: Den sanna historien bakom Frida Kahlos ikoniska stil
Livet kunde ha varit idylliskt och fridfullt för Charlotte och Maximilian om det inte vore för deras gemensamma ambitioner. Båda kände att de var ämnade för större saker, och när den franske kejsaren Napoleon III 1863 erbjöd Maximilian den kejserliga kronan i Mexiko, som då var ockuperat av Frankrike, reste de till sitt nya imperium året därpå. Deras europeiska imperialistiska närvaro välkomnades dock inte av alla. Framför allt hade den tidigare avsatte presidenten Benito Juárez fortfarande många anhängare.
Håll dig uppdaterad med de senaste nyheterna från konst- och auktionsvärlden: prenumerera på Barnebys kostnadsfria nyhetsbrev!
När Frankrike drog sig tillbaka från Mexiko två år senare hamnade Maximilian och Charlotte i en svår situation. Medan Maximilian kämpade för att behålla sin tron reste Charlotte till Europa för att söka hjälp, först från Napoleon III och sedan från påven, men hennes ansträngningar var förgäves. Hon drabbades av ett nervöst sammanbrott och förlorade förståndet efter Maximilians avrättning den 19 juni 1867. Hon förklarades sinnessjuk och tillbringade de sista 60 åren av sitt liv i avskildhet på ett slott i sitt hemland Belgien.
