Anders Krisárs konstverk kostar från en halv miljon och uppåt och säljs ofta innan de ens har producerats. Det gör honom till en av de mest eftertraktade och dyraste nu levande svenska konstnärerna. Nästa vecka visas hans nya verk hos CFHILL på Norrlandsgatan 24.
Nästa vecka öppnar din kanske mest spektakulära utställning någonsin. Vad handlar utställningen Aurum om?
Aurum är det latinska namnet för guld, vilket även betyder skinande gryning. Det är ett så vackert ord tycker jag. Guld kommer från döende stjärnor som exploderar, det produceras inte på jorden. Det dimper ned från himlen vilket är fascinerande i sig. Jag tycker att titeln Aurum på ett poetiskt sätt binder ihop verket Eva med de skinande kropparna som jag gör i brons, de ser ut som guldkroppar.
Utställningens huvudnummer har fått stor uppmärksamhet i internationell press. Bland annat skrev Interview Magazine en stor artikel om det. Beskriv Eva, som konstverket heter efter din mor.
Den här idén hade jag för fyra, fem år sedan. Jag berättade om idén för min mor efter en tid och minns tydligt hennes kommentar som var – Oh, ska jag bli guld! hon sken upp. Jag ville ta arvet och köpa guld för alla pengarna och sedan göra hennes dödsmask. Jag och min bror är inte uppvuxna med pengar och hon var sparsam och spenderade aldrig pengar på sig själv. Efter att jag föddes så köpte hon en lägenhet som i korta drag blivit värdefull 40 år senare. Hon vägrade sälja den under sin livstid.
Så du köpte guldtackor för arvet?
Ja, när hon gick bort tog jag och min bror inte ut något arv utan istället köpte vi guld för alla pengarna. För att hedra henne. Hon hade det tufft i livet och blev ofta illa behandlad. Det här blir någon slags revansch. Jag tror att verket betyder ännu mer när man inte är uppväxt med pengar. Detta är allt hon har sparat, allt hon haft.
En aspekt som jag funderar över med det här verket är att när hon levde så var det så många som tyckte att hon var jobbig och som inte ville ha med henne att göra. Men nu dras folk till hennes ansiktsmask eftersom den är gjord av guld. Det blir ett omvänt förhållande. Nu vill alla se henne, prata om henne.
Hur kommer det kännas att lämna ifrån sig det?
Jag tror det kommer att kännas ok. Även om verket säljs så kommer det alltid att vara mitt, mitt verk.
Hur fick du med dig 4,5 kg guld hem från ateljén i New York?
Jag tog med mig guldmasken på planet som handbagage. När jag gick genom säkerhetskontrollen på JFK Airport så såg säkerhetsvakterna att det var något i väskan som inte gick att röntga. – Är det guld? frågade de och tittade på mig. – Ja, det är guld, det är min mamma. Då beklagade de och lät mig passera direkt.
Hur kom idén till dödsmasken?
När jag kom på den idén så tänkte jag inte att nu ska jag göra ett verk. Idén bara kom, den kändes naturlig. Allt jag säger nu efteråt är mina funderingar, det är min bearbetning för att kunna förstå mig själv. Jag gillar inte att tänka och resonera fram idéer men jag tänker mycket under tiden jag jobbar med ett projekt, och när allt är klart.
Hur ser du på mötet mellan det materiella värdet av guldet, och det ovärderliga livet?
Man kan säga att det här är min mors ekonomiska kropp som hon lämnade kvar efter sin bortgång. Det är självklart inte kopplat till hennes värde som person men det blir ändå en siffra tillslut. Jag tycker att Arnaud Gerspacher som har skrivit en av texterna i utställningskatalogen summerar det fint: Normalt så tillför guld värde till en persons liv. Men i det här fallet så är det personen som tillför guldet ett värde. Guldet blir dyrare för att det är gjutet på det här sättet. Som en mask. Skulle man smälta ner det så skulle värdet av guldet bli mycket mindre.
Hur gick själva skapandeprocessen till med Eva?
Jag lät göra en silikonform av mammas ansikte efter döden som jag gjöt en gips av. Den retuscherade och bearbetade jag och mina assistenter för hand. Tog noga bort bubblor och dylikt som fanns på gipsen. Sedan gjorde vi en ny silikonform på den som vi gjöt vax i och som sedan skulle bli guld genom tekniken cire perdue. Vi var tvungna att räkna ut exakt hur många karat guldet skulle vara, hur stor, hur tjock masken skulle vara och hur upphängningen skulle se ut. Det är väldigt tekniskt, och svårt att räkna på, men vi kom fram till en bra lösning som fungerade. Varje gång man gjuter så går en del av gjutmassan (guldet) förlorad. Med andra ord vill man inte göra om det så många gånger. Men gjuteriet klarade det på första försöket och det var faktiskt första gången som de gjöt i guld på detta sätt. De hade forskat på hur de skulle göra det så bra som möjligt i över ett halvår.
Hur lång tid tog det att göra den?
Jag har jobbat på Eva i ca 1,5 år och blev klar precis innan utställningen. Det tog mig dock 6 månader innan jag ens ville titta på den första silikonformen. Jag var faktiskt väldigt nära att hoppa av projektet precis innan vi skulle gjuta mamma. Det var en god vän som övertalade mig att åtminstone ta formen på henne och sen ta beslutet om att fortsätta med projektet eller inte.
Varför då?
Jag hade inte lust att göra detta då, det kändes jättejobbigt. Och det är fortfarande jobbigt. Men hade jag inte gjort det då så hade hon varit aska dagarna efter. Jag kunde inte fundera längre, jag var tvungen att ta ett beslut.
Var det rätt beslut?
Efter att vi tagit form så kändes det bra. Eftersom jag hade berättat för mamma att jag ville göra detta så kändes det som att svika henne om jag inte skulle gjort det. Men processen tog som sagt lång tid. Under tiden skulle lägenheten säljas, skatterna betalas och allt sånt som tillkommer när någon går bort. Att sedan bara ha alla de där pengarna och föra över dem till ett amerikanskt konto (till gjuteriet) kändes märkligt. Jag var helt tvungen att släppa taget och kontrollen. Jag har aldrig haft så mycket pengar samtidigt på mitt bankkonto förut.
Vad kommer vi få se förutom Eva?
Det är totalt sex verk med i utställningen. De flesta av verken är polerade bronser av kluvna kroppar. Ett tema som jag har jobbat med och utforskat ett tag nu. Verken i brons har inte visats tidigare förutom en torso på utställningen Swedish Art: Now på Sven-Harrys konstmuseum.
Hur skulle du beskriva hela utställningen?
Jag försöker inte förmedla någon pedagogisk berättelse med utställningen utan detta är verk från 2015-16. En gemensam nämnare är att alla verken är gjorda efter min mors bortgång (december 2014) och vissa av dem handlar om henne.
Finns det någon koppling mellan skulpturerna och din uppväxt?
Absolut. Min uppväxt var ganska kaotiskt. Den handlade om en strävan att hålla ihop. Mamma var bipolär och pappa är schizofren, det kan ju länkas direkt till de kluvna kropparna om man så vill. Per definition så betyder ju schizofreni en kluven person.
Hur är det att jobba med CFHILL?
Väldigt roligt! Jag känner Michael Elmenbeck sedan länge. Jag tycker att de är ambitiösa som försöker hitta nya arbetssätt.
Till skillnad från många andra konstnärer så hade du inte den självklara utstakade vägen in i konsten?
När jag växte upp handlade det inte om att bli det ena eller det andra. Det handlade mer om att överleva. Jag ser det som en lyx att nu kunna arbeta som konstnär. Jag började först på allvar när jag var 27 år, på den tiden jobbade jag innan som art director. Det fanns ju något konstnärligt i det också men det var en kompromiss i och med att det alltid fanns en kund emellan som hade önskemål. Jag sökte en ännu större frihet och hittade konsten. På ett sätt är ju jag själv både kund och uppdragsgivare nu. Ett dilemma med det här yrket kan vara att man vill göra helt fri konst men också överleva på det. Det är inte alltid ett lätt yrke på det sättet och jag respekterar verkligen konstnärer som har verkat länge.
Du bor och jobbar i New York, hur ser en vanlig arbetsdag ut?
Ja, jag pendlar en hel del men all produktion sker i New York. Jag har min studio där och gjuteriet ligger upstate New York. Mycket tid går åt till att bearbeta bronserna, slipa, polera. Det är det vi gör mest hela dagarna och allting görs för hand. När gjutningarna är färdiga på gjuteriet så jobbar vi ytterligare i en, två, ibland tre månader innan de är klara. Arbetet som vi gör är svårt och otroligt tidskrävande. Det krävs nog en viss mentalitet för det. Det skulle vara svårt att lägga över det jobbet på någon annan extern.
Vad händer framöver?
Jag jobbar med det som jag har lust med. Vi ska till Italien nästa vecka och träffa en stenhuggarfirma. Den liggande bronskroppen på utställningen ska även göras i vit marmor. Jag har aldrig jobbat i det materialet förut men tror det kommer bli fantastiskt, jag har länge velat göra det.
Till sist, har du några förväntningar på utställningen?
Det ska bli spännande men jag har egentligen inga förväntningar. Vi har redan sålt en hel del verk vilket är skönt. Jag hoppas att folk går och ser utställningen. Jag vet inte när eller ens om guldmasken kommer att visas igen.
Vernissage onsdag, CFHILL, Norrlandsgatan 24, 2 tr, Stockholm.
