Du är aktuell med utställningen Zoo Collective på Millesgården, vad handlar den om?
Den fullständiga titeln på utställningen är Zoo Collective - Cajsa von Zeipel vs. Carl Milles och jag tycker den ger en bra ingång till vad projektet handlar om. Utställningen är ett möte eller kanske snarare en fight. Milles fascination för grekisk mytologi resulterade i ett stort antal skulpturer föreställande mytologiska väsen där gränsen mellan människa och djur är utsuddad. Min skulpturgrupp Zoo Collective rider vidare på denna starka tradition att använda djurriket som verktyg för att exemplifiera mänskliga psykiska egenskaper. Jag ville helt enkelt få ner Milles på alla fyra :P
Vad har Carl Milles skulpturer betytt för dig?
Hans konstnärskap har aldrig varit något jag studerat men det har verkligen skiftat nu i samband med utställningen. I sin helhet är hans verk väldigt varierande både när det kommer till uttryck och tematik. Hans första verk förstlingen skulle jag vilja adoptera och motiven på de stora portarna man möter i ingången till ateljén skulle göra Tom of Finland avundsjuk.
Vad händer i mötet med dina skulpturer och Milles gipser?
Pulsen ökar, det trasslar till sig och slutar i all säkerhet i långa timmar hos psykologen. Att kliva in i befintliga samlingar är bland de projekt jag älskar mest. Att få möjligheten att damma av och installera om verken tills dess att de andas igen och sträcker på ryggen. Förhoppningsvis aktualiserar jag honom och han ger mig tillgång till att bygga upp ett nytt scenario i ett historiskt sammanhang. Mötet med Milles är tredje tillfället jag förhåller mig till en historisk samling. Första gången var i Nikehallen på Konstakademien där Seconds in Ecstasy presenterades - en jättelik strippa som utmanade Nike - Winged Victory med sina långa ving-liknande ben som parerade Nikes huvudlösa hals. Andra gången på Göteborgs Konstmuseum, där verket Runkballe visades i Sergelgången medan den klassiska samlingen var övertäckt med vita draperingsskynken i installationen Shy.
Hur ser din skapelseprocess ut?
Rent tekniskt är den väldigt klassisk. Jag blev påmind om det nu i arbetet med utställningen på Millesgåden. I Milles atelje sitter det fotografier på Milles in action och de är slående hur liknande arbetsätt vi har med 100 år emellan oss. Vi båda skulpterar för hand med gips i stort format.
Vad är det för speciellt med tonårsflickan?
Det mest utmärkande med henne är att hon är missförstådd eller kanske outforskad, då syftar jag framförallt på skulpturhistorien. Jag tycker att hon avbildas platt, utan nyanser, attityd och oftast förminskad. Jag ser inte mina skulpturer som tonårsflickor, de har vuxit till sig, men den unga kvinnan dras med samma problematik.
I samband med öppningen var det också release på din bok PRO-ANATOMY, kan man säga att texten är ett komplement till skulpturerna?
Samtliga texter i boken relaterar till mitt arbete men jag skulle inte kalla dem ett komplement utan snarare en aura. Däremot så började iden med PRO ANATOMY som en kompletterande affisch till ett projekt som jag fick ett stipendium för av Kungl. Konsthögskolans KU fond när jag tog min magister examen 2010. KU står för Konstnärligt Utvecklingsarbete och ska uppmuntra tvärvetenskapliga samarbeten. Mitt projekt med samma namn som boken var att komma åt formen på mitt egna skelett och skapa en replika utav det. Jag var intresserad av om jag skulle vara identifierbar, att dra paralleller till det klassiska konstnärliga undersökandet av den mänskliga kroppen, så som obduktionen och skapa den skulptur som jag aldrig kommer att kunna göra med mina egna händer. Det var en komplicerad process som definitivt fick mig att samarbeta utanför mina normala ramar, med läkare och 3d-printföretag. Affischen som var min ursprungliga ide för att beskriva projektet hann under tiden att utvecklas till en 256 sidor tjock bok, där replikan av mitt skelett och mitt arbete med skulptur presenteras i relation till processen som ledde fram till min fascination för anatomi. Boken tar upp många komplexa frågeställningar, som tex varför jag arbetar med en avsmalnad kroppsbyggnad. I fyra stycken fantastiska texter skrivna av Andrew Durbin, Chris Ford, Stefanie Hessler och Sarah Nicole Prickett dissekeras ämnet.
Om Carl Milles kommit på vernissagen, vad tror du han hade tyckt?
Vi skulle ta en cigg och ett glas vitt vin tillsammans och jag skulle ha frågat honom hur det kommer sig att han är så mycket bättre på att skulptera den manliga kroppen. Hans kvinnliga figurer har inte alls samma styrka och omsorg när det kommer till form, det känns som han saknat intresse för den kvinnliga figuren. Han skulle i sin tur undrat över vad det är för små byxor mina skulpturer bär med bortklippt tyg över stjärten och jag skulle påpeka att de i alla fall inte är nakna likt majoriteten av hans verk. Sen skulle vi skålat och dragit tillsammans på efterfesten ... Jag hoppas att han hade älskat det annars hade jag väll varit tvungen att åtminstone lägga krokben på gubben.
Hur kommer det sig att ditt uttryck blev skulptur?
Mycket beroende på mitt motstånd till skulptur faktiskt. Under största delen av min utbildning arbetade jag med installation. Jag har alltid förstått mig på det 3-dimensionella formatet bättre, närvaron och möjligheten att vara medverkande i en scen som betraktare. Däremot har jag alltid haft svårt för det enskilda objektet, särskilt det figurativa. Jag upplever objektet som exponerat i och med att du kan röra dig runt och på så vis inneha kontroll. Det blir extra tydligt när man som jag arbetar med en ganska avklädd gestalt. Mycket av mitt arbete handlar därför om att vända på maktsituationen mellan betraktare och objekt, att förbereda mina tjejer på pay back time när man möter deras blick. Men jag arbetar inte endast med skulptur, på sista tiden har jag t.ex. börjat teckna, något jag alltid känt ett oerhört motstånd inför, haha.
Sedan hur länge och varför bor du i NY?
Jag kom hit för ca ett och ett halvt år sedan. Jag hade nästan arbetat ihjäl mig under de två föregående åren och ville ha en paus för ny inspiration. Min plan var att stanna i 6 månader men jag kunde inte slita mig när det var dags att åka tillbaka. NY kan vara en tuff stad men den föder också mycket energi, jag har aldrig tidigare känt mig så fri och jag är säker på att det kommer ta sig ut i mitt arbete. Det är lite känslan av "som man bäddar får man ligga". Just nu är min madrass lite knölig men det får mig att gå upp tidigare på morgonen och driv att arbeta vidare för att kunna skaffa en king size. Nya utmaningar är det som utvecklar och i NY kommer de aldrig ta slut.
Har du någon amerikansk gallerist?
Jag är i samtal kring det, inget jag kan avslöja ännu. Det är däremot inte hemligt att jag öppnade säsongen i September för det New York-baserade galleriet Capricious 88. I utställningen Ponytails: To Live Play Move and Clash As She Will presenterade jag en ny skulpturgrupp som jag arbetade med under sommaren i en studio upstate. Det är en grupp bestående av 8 karaktärer som är inspirerade av Pieter Bruegel´s målning Children's Games. Det har föreslagits att den var den första i en tilltänkt serie målningar som representerar "the Ages of Man", där Children's Games skulle ha stått för ungdom. Målningen föreställer ett torg sett från ovan där en stor grupp människor klänger på varann upptagna av diverse lekar. Jag har fascinerats av målningens galenskap i flera år utan att ta reda på bakgrunden till den. När jag tillslut tog reda på att det var illustrerade lekar som var dokumenterade i målningen började jag arbeta med dem som utgångspunkt. Som t.ex. Blind Man's Bluff, Climbing a tree, Running through kicking legs och The penalty of Bum-bouncing.
Vad visar du i veckan som kommer på "Open Studio event" på 255 Canal Street i samband med Armory Show?
Jag kommer mer eller mindre bara öppna dörren till open studio, men just nu har jag ändå en hel del verk där. Nya skulprturer, min skelett replica i skala 1:1 och boken som är så färsk att vi inte har hunnit ha en amerikansk release än. Får se om jag har framme teckningarna, det avgörs snart eftersom jag ska till studion om en timme för första gången sedan jag kom tillbaka från Stockholm och se om de fortfarande håller.
Vad inspireras du av?
Jag inspireras av konst som jag älskar och konst som jag avskyr. En stor del av de verk jag har gjort under de sista fem åren har direkta referenser till klassisk skulptur. Men även av deadlines och förslag utifrån som får mig att tänka på nya möjligheter med mitt arbete. Och naturligtvis högljudda samtal med mina vänner.
Din mamma Agneta von Zeipel är konsthallschef på Bohusläns museum och under din uppväxt har du sett och umgåtts mycket med konst, har det haft stor betydelse för ditt konstnärskap? Hade du blivit konstnär utan de upplevelserna tror du?
Det har betytt oerhört mycket. Min mamma släpade runt mig på öppningar sedan jag kunde gå och har alltid haft en öppen dörr till sitt hem för konstnärer hon har arbetat med under åren. Konstnärerna jag har mött under min uppväxt har betytt lika mycket som deras verk för mig i mitt yrkesval. Konstnärer är ofta duktiga på att ha kul och tänka utanför konventionerna och jag formulerade tidigt för mig själv att det var en bra ide att bli konstnär för att undvika att bli tråkig som vuxen. Det har också inneburit att jag till en början var intresserad av att gå in i en liknande roll som mamma. Under många år, inklusive de på konstskola så ansåg jag mig vara bättre på att läsa än att göra konst. Att växa upp med samtidskonst som introduktion till konstvärlden gjorde det även spännande att senare fördjupa mig i den klassiska konsten, för mig blev den ny.
Hur känns det att gå förbi Mood-gallerian och se din skulptur Pretty Vacant?
Jag ser alltid till att gå förbi och säga hej till henne när jag är i Stockholm. Som den självkritiska person jag är, slår det mig såklart vad jag skulle ha gjort annorlunda idag men naturligtvis är det fantastiskt att vara representerad mitt i stan. Att ha pissat ett revir, och att förbättra statistiken på unga kvinnliga konstnärer som har offentliga verk i stadskärnan, det dröser ju inte direkt av exempel.
Om tio år vad gör du då?
Vem vet? Förhoppningsvis är jag rökfri, annars kommer jag inte se så kul ut, haha. Jag är inte den som sätter upp tydliga mål för mig själv kanske på grund av en rädsla för att missa improviserade avkrokar på vägen och sätta ett mål som om tio år ändå kommer kännas helt daterat. Men med det sagt så har jag naturligtvis ett sikte, Konsthögskolan var ett för flera år sedan, ett bra svenskt galleri ett annat. Möjlighet att få jobba med institutioner och museum och att sticka utomlands är den sista målsättningen jag kommer ihåg. Med facit i hand har det ju gått rätt bra. Jag ska nog ha spånarkväll snart å bygga upp nya måltavlor. Tack!
Vad gör du gärna en ledig söndag?
Ärligt talat så har jag ingen koll på veckodagar. I mitt huvud är en söndag lika gärna en tisdag och tvärtom. Men när jag är ledig så går jag på öppningar, ser utställningar (obs inte samma sak) och tar en drink med vänner.
Utställningen Zoo Collective - Cajsa von Zeipel vs. Carl Milles på Millesgården pågår fram till 22 mars.
