Berätta om den nyöppnade utställningen "Pehr Hilleström: Med hemmet i blickpunkten"?
Sven-Harrys konstmuseum är ett modernt hus som efter Sven-Harry Karlssons önskan försetts med en replik av hans tidigare hem, 1700-talsgården Ekholmsnäs, på taket. Hur Ekholmsnäs var möblerat på 1700-talet, det vet vi inte, men genom Pehr Hilleströms målningar får vi förståelse för hur det kunde ha sett ut. De detaljerade verken ger en konsthistorisk referens till Sven-Harrys tidigare bostad. Sven-Harry har själv inga verk av Pehr Hilleström utan de är inlånade från privatpersoner, konsthandlare och institutioner. Genom antikhandlarna i Sveriges- Konst och Antikhandlareförening har vi fått lånat möbler och föremål med vilka vi skapat två tidsenliga miljöer som hänger samman med motiven i målningarna. Det är första gången sedan 1929 som det anordnas en större utställning med Pehr Hilleström på ett museum i Sverige.
Varför är Pehr Hilleström viktig?
Utan honom är det så mycket som vi inte skulle veta. Pehr Hilleström avbildade det pågående vardagslivet och räknas till den största skildraren av den gustavianska tiden. Kungliga miljöer finns ofta återgivna av andra konstnärer men vardagsskildringarna är Pehr Hilleström i stort sett ensam om. Pehr Hilleström berättar för oss hur det såg ut i de borgerliga miljöerna, hur allmogen gick klädd och hur det kunde vara när borgerskapet åt frukost. Han använde ofta sin slanka hustru som modell och placerade gärna in henne i enklare miljöer än de hon själv brukade vistas i. Det finns flera fall då man misstänker att Hilleström inte bara avbildar, utan också komponerar sin samtid som det passade hans målningar. I den här utställningen är det hemmet som står i fokus och i nedre salen visar vi interiörbilder på tema, i trappan upp hänger några udda motiv, och på övervåningen visas målningar från handkammaren, köket och fataburen.
Utställningsrepertoaren på Sven-Harrys konstmuseum är väldigt bred, allt från senaste svenskt mode, till Estrid Ericson och nu Pehr Hilleström. Hur sätts agendan?
När jag tog över som chef 2012 fanns det en uttalad inriktning mot samtidskonst. I och med att både Bonniers Konsthall och många gallerier i närheten visar samma sak tänkte jag att möjligheterna kunde bli fler om vi valde att gå en annan väg. Utställningen som avlöser Hilleström är den brittiske fotografen Cecil Beaton som aldrig tidigare visats i Sverige. Genom att ha ett bredare utbud attraherar vi en större publik.
Märks det i besöksstatistiken?
Förra året hade museet 40 000 besökare i budget. Det kom nära 70 000.
Var i ligger Cecil Beaton styrka?
Beaton ägde en unik förmåga att förvandla en person. Han fotograferade så kallade kändisar och gjorde dem vackra. Ett av de mer kända porträtten är den engelska Drottningmodern, Queen Elizabeths kröning från 1953 där hon framstår i all sin kungliga glans. Beaton hade också ett alldeles särskilt förhållande till Greta Garbo, han var gay och hon lesbisk, ändå friade han till henne många gånger. I Beatons fotografier lyfter han fram Greta Garbos unika skönhet på ett sätt som bara han kunde.
Hur föds tanken till en ny utställning?
Det kan vara så olika. Vad gäller Cecil Beaton var jag på besök på Sothebys för ett år sedan ungefär och där hängde några av hans fotografier. Tanken slog mig att göra en utställning med honom varpå jag kontaktade Sothebys i London som har Beatons arkiv. Det visade sig vara komplicerat att få tillstånd men så öppnade sig en möjlighet och Joanna Ling på Beatons arkiv har varit mycket behjälplig. Under den sexårsperiod som jag var chef på Röhsska museet anordnade vi tjugo utställningar per år. Det är mycket, förvisso var det ibland mindre utställningar men vi arbetade i snabb takt. På Waldemarsudde där jag också varit museichef och överintendent ackompanjerades utställningarna med kataloger. Katalogerna gör att man behöver mer framförhållning, planera noggrannare och att det blir mer kostsamt. Här på Sven-Harrys brukar vi göra utställningar utan kataloger varför vi kan vara snabba i vändningarna.
Du har ett rikt yrkesliv bakom dig och tillhör en av de få som både arbetat både med auktioner och på museum. Hur ser du på det?
Tidigare var det mer vattentäta skott mellan den kommersiella auktionsvärlden och den akademiska museivärlden. Det finns en språngbräda som inte är att förakta och som några av oss använt. Det är uppfriskande. Jag har alltid haft turen att ha fått arbeta med det som jag tycker mest om. Det har aldrig gått en dag när jag har tänkt att jag inte har velat gå till jobbet. Visst har det varit mycket arbete, stress och övertid men det har det varit värt.
Vad är du mest stolt över i ditt yrkesliv?
Stolt vet jag inte om jag skulle säga, det är inte så jag tänker. Istället är jag glad över mina olika befattningar och att jag har blivit tillfrågad.
Är du något som du ångrar?
Under min studietid var jag klubbmästare i studentkåren. Det var väldigt roligt och givande, men det tog mycket tid. Hade jag inte ägnat mig så mycket åt kåren skulle jag nog ha disputerat. När jag sedan ville skriva min avhandling på 1990-talet var det för sent, då fick jag inte. Men å andra sidan, jag har fått arbeta med det som jag har velat ändå, så det kanske inte gjorde något att jag inte disputerade.
Vilken utställning drömmer du om att få göra?
Åh, det vet jag precis och den kommer tyvärr inte att bli av. Jag skulle vilja göra en utställning med Gustav Klimt, men det skulle kosta alldeles för mycket pengar. Jag är väldigt förtjust i hans konst och perioden som han levde i.
Hur mycket har Sven-Harry att säga till om?
Vi diskuterar saker till och från. Sven-Harry är lyhörd och kommer med förslag, han är också ordförande i museets styrelse. Det är en bra styrelse som också förstår att det inte är styrelsens roll att lägga sig i. Sven-Harry är rolig och kommer emellanåt med oväntade infall. Vi lärde känna varandra i stridens hetta i samband med den Carl Fredrik Hill-utställning som jag arrangerade på Waldemarsudde. Det visade sig att Sven-Harry, ungefär vid samma tid, hade tänkt inviga sitt nybyggda museum med en Hill-utställning. Sven-Harry samlar själv på Carl Fredrik Hill. Både han och Carl Fredrik Hill hade komplicerade relationer till sina fäder. De kände sig aldrig sedda och erkända. Hur som helst har Sven-Harry flera verk av Hill i sin samling som hänger i repliken av hans tidigare hem högst upp på taket. När Sven-Harry försökte låna in Hill-målningar till sin utställning fick han hela tiden svaret att nej, tyvärr, de är redan reserverade av Elsebeth och Waldemarsudde. Till slut blev han så förbannad att han ringde upp och skällde ut mig och några dagar senare satt han och väntade på mig i Waldemarsuddes foajé. Det slutade med att jag fick be honom att gå. Döm om min förvåning när Sven-Harry ett år senare frågade om jag ville blev chef på Sven-Harrys konstmuseum.
Sven-Harrys konstmuseum har på kort tid blivit en institution att räkna med. Hur har det gått till?
Det är roligt att du säger det. När jag gjorde min första taxiresa hit visste inte chauffören vart han skulle. Det tar tid att göra en institution synlig. Vi är knappt fem tillsvidareanställda som arbetar här samt många mycket duktiga timanställda. Vi strävar hela tiden efter att marknadsföra museet och Sven-Harry är den bästa reklampelaren av alla. Som en pojke på 83 år, både i fysiken och psyket. Sven-Harry har rockstjärnestatus.
Du sitter med i flera styrelser bland annat ICOM, International Council of Museums, hur står sig Sverige i ett internationellt perspektiv?
Forskningsmässigt och på en akademisk nivå väl. Vad gäller utställningar är det uppenbart att man i Sverige inte har samma ekonomiska resurser som om man skulle göra en utställning i New York eller San Fransisco. Jag ser fram emot när Nationalmuseum öppnar igen, det är en institution att räkna med.
Har du något roligt framför dig?
I samband med att San Fransiscoutställningen 1915 celebreras är jag inbjuden att föreläsa om den Svenska paviljongen på Berkeley University i oktober.
Det är svårt att förstå att du har passerat pensionsåldern, hur länge kommer du att fortsätta att arbeta?
Jag har flera oskrivna böcker framför mig.
Vad gör du gärna en ledig söndag?
Allra helst umgås jag med mitt enda barnbarn, Ivar 2,5 år. Han heter Ivar, Göran efter min man och Zacharias. Det sägs att barnbarnen är livets efterrätt och jag börjar förstå varför man säger så. Ivar och jag brukar besöka lekstugan på Nordiska museet, en fantastisk plats för barn. Annars läser jag gärna, skriver och träffar vänner. Är man chef bär man också arbetet med sig, det går inte att släppa helt, tankarna fortsätter alltid att snurra.
