Vem är vem och vem gör vad i er konstnärliga produktion?
Nathalie: Vi diskuterar alltid allt kring utställningarna och när vi ställer ut gör vi lika mycket, som till exempel kompositionen kring installationen.
Hans: Jag gör musik, ljus och en del annat medan Nathalie står för det visuella, animationerna och skulpturerna.
Hur möttes ni, och hur kommer det sig att era konstnärskap växte ihop?
H: Vi jobbar på liknande sätt, och funkar väldigt bra ihop. Nathalie har kommit på sitt sätt hur hon gör animationerna, och jag har kommit på hur jag gör med musiken.
N: Hans fick några av de filmer jag själv inte gillade. Jag tänkte att han inte kan göra dem sämre än vad de redan är. Det som var så fint var att Hans inte gjorde musik som illustrerade filmen, utan han vred till hela filmen så att det blev ett helt nytt lager varpå filmen med ens blev det som det var meningen att den skulle vara från början.
Är ni ett par privat?
N: Vi blev det.
Så det var konsten som förde er samman?
H: Ja
Ibland kan man få känslan av att ni rör er i ett sagolandskap. Är det så?
N: Om du ser på ett problem så kan du ofta förstå det rent intellektuellt men du har svårare att förstå det på ett känslomässigt plan. När man berättar en historia så hittar man ett annat språk, vilket gör att man kan ta tag i det som det inte finns ord för. Det blir sagor, samtidigt som man kan tala om det som är väldigt tabubelagt.
Kommer inspirationen från sagans värld?
H: Visst liknar din uttrycksform sagans.
Så de farliga och sexuella undertonerna är samtidsproblem som behandlas?
N: Ja
Du har tidigare sagt att drömmer om mental frihet, kan ni känna er fängslade av konsten och er skapandeprocess?
N: Ja, och om jag märker det så måste jag bryta det direkt. Den mesta formen av fängelse är ju mentalt. Känner jag mig fängslad är det jag själv som skapat det genom mina tankar, och då har jag även möjlighet att ta mig ur det.
H: Vi som konstnärer har ju mer frihet än de flesta. Särskilt som vi kan leva på vår konst så har vi extremt mycket mer frihet än många andra konstnärer.
Ni har arbetat med olika medier. Kan man säga att ni har gått allt mer från film till skulptur?
N: Det skulpturala kommer väldigt lätt till mig. Det var det jag arbetade med innan jag började med animation. Jag önskar att det var måleri jag höll på med, men det var skulptur som kom naturligt till mig, men efter ett tag så tyckte jag att det var omöjligt att göra någonting intressant av skulptur. Någonting som jag själv tyckte höll måttet. När jag började animera så behövde jag inte begränsa mig till ett objekt vilket innebar extremt stor frihet. Efter ett tag när jag och Hans gjort en mängd animationer blev jag väldigt fascinerad av att hålla ett fragment, ett objekt, som står utanför tid och rum, istället för film där någonting har en handling från A till B. Det var en period då jag inte kände för att göra animationer alls, men så kom det drivet tillbaka: det viktigaste är väl att följa det som intresset ligger i. Vi gör ju vad som känns roligt just nu.
H: Genom musiken som hör till får vi en tidsaspekt både till skulpturerna och installationerna.
Varför tror ni att ni har slagit så stort på den internationella marknaden?
H: Ingen aning, men vi började ju arbeta med ett galleri i Milano och sen har det blivit så. Det är inget vi har tänkt på.
Ni både bor och arbetar i Berlin, vad är det bästa med Berlin?
N: När man är i ett land som man inte är uppvuxen i finns det både för och nackdelar med det. Dels kan du hamna lite utanför samhället vilket är tråkigt, men du kan också hamna lite utanför på ett bra sätt. Genom att de normer och de kulturella reglerna som man nästan inte är medveten om inte blir lika fasta. Det kan kännas som mycket är tillåtet.
H: Det är lite som att smita undan. Det är som en frizon för oss.
Talar ni mycket om konst?
H: Ja, hela tiden, men på olika sätt.
N: Vi talar ju aldrig så tydligt om det som när vi gör en intervju. Eftersom vi är i varandras processer så mycket så behöver vi aldrig sätta ord på exakt vad något är.
H: Vi pratar om vidare teman vilket kan resultera i någonting annat. Eller ingenting.
Hur ofta ställer ni ut individuellt?
H: Vi ställer aldrig ut separat. När vi ställer ut, ställer vi alltid ut ihop. Även om det är självklart för oss vem som gör vad så är själva konstnärskapet ändå delat. Däremot gör jag technomusik själv, men det är en helt annan grej.
N: Precis när vi började arbeta så var det mer beställningsjobb och då gjorde vi en del enskilda verk, men efter ett tag, när jag lämnade över mina verk till Hans så kände jag att han gjorde de mycket bättre så han fick helt fria tyglar. Det blev så extremt mycket bättre. Om jag tar bort musiken blir det mycket sämre.
Om ni skulle beskriva er konst för någon som är blind. Hur skulle ni göra det?
N: Menar du att förklara vad det gör, eller hur det ser ut? Det är två olika saker.
Jag menar nog en kombination. Någon som ska uppleva din konst med alla sinnen?
H: Jag skulle säga att det är en surrealistisk, lite grotesk variant av verkligheten. Vi påvisar det som finns runt omkring oss genom att förvrida det lite.
N: Det var fint, den tar jag!
Då får du svara åt Hans. Hur skulle du beskriva din konst för någon som är döv?
H: Det tycker jag var bra!
Vad har galleristen för betydelse för er?
H: Det italienska galleriet, Gió Marconi, som vi arbetat med i många år, har blivit som vår familj. När man jobbat länge med ett galleri så är det ett stort stöd. Vi arbetar även med ett galleri i London, Lisson Gallery, som är mycket större. Då blir det mer som en affärsrelation med flera olika anställda inblandade. Ett bra galleri ger stort stöd, bollar ideér och tar hand om praktiska grejer.
N: Dessutom ger de finansiellt stöd.
Är det svårt att välja gallerist?
N: Vi var helt okända, det var inte läge att välja. Det bara att tacka och ta emot
Har ni någonsin arbetat så storskaligt som ni gör nu på Wanås?
H: Ja, det har vi men aldrig utomhus. Vi gjorde en stor installation som heter ”The Parade” med 180 fåglar som bland annat visades på Walk Art Center i Minneapolis och på New Museum i New York. Den tog upp trehundra kvadratmeter.
N: Även på Venedigbiennalen 2009 visade vi en storskalig installation men vi har alltid kunnat kontrollera ljus och ljud tidigare. Det här är första gången vi inte kan kontrollera någonting, vilket är väldigt roligt.
Hur var det att arbeta med naturen som fond?
H: Det känns ju taskigt att säga till dem som har en skulpturpark, men det kändes nästan onödigt att smacka upp konstverk där.
N: Ja, det var det verkligen en otrolig plats, så vi var rädda att vi skulle bli irriterade på vårt eget verk. Samtidigt var det det trevligaste installationsarbete jag gjort, att stå i en solig glänta.
Hur skulle ni beskriva det här platsspecifika verket?
N: Under de grova uttrycken finns det något väldigt komplext. En del barnsliga uttryck, en slags komplex dumhet.
Har ni haft några mentorer längs resans gång?
N: De senaste två åren har ju Elisabeth Millqvist, konstnärlig ledare på Wanås Konst fungerat som en sådan. Första gången hon tog kontakt med oss och tyckte vi skulle göra ett verk utomhus så sa vi nej, men på hennes inrådan åkte vi hit och tittade. Trots att vi fortsatte säga nej, fortsatte hon att berätta hur det skulle kunna bli. Hon tog ju in oss i ett rum där vi inte hade befunnit oss annars, naturen, så på det sättet kanske hon varit en mentor.
H: Det är som med musik, ibland lyssnar man på något väldigt intensivt under en period och sen lägger man bort det och börjar lyssna på någonting annat istället.
Hur är det att kunna leva på er konst?
H: Vi är extremt privilegierade, men det gäller att komma ihåg att vi gjorde konst även när vi inte kunde leva på det.
Vad gör ni en ledig söndag?
Hans går upp och äter frukost och sen går han på klubb vid lunch. Ibland går jag med annars kan jag sitta i soffan och bara vara i flera timmar. Jag uppskattar att bara vara.
Utställningen som har premiär idag på Wanås Konst håller på mellan den 15 maj och den 6 november 2016.
Konstnärsduon Nathalie Djurberg & Hans Berg (Sverige) intar tillsammans med Rafael Gomezbarros (Colombia) skulpturparken, konsthallen och byggnaderna på Wanås. De speglar vår samtid och rör sig mellan dröm och mardröm, inre förflyttningar och migration. Djurberg & Berg förför och förskräcker, och blandar begär och fantasi. I konsthallen premiärvisar de ett nytt filmverk, stop motion animationen Worship, 2016, och de låter även sin unika bildvärld ta plats i bokskogen när de för första gången visar en större skulpturgrupp utomhus. För första gången installeras ett verk på fasaderna på 1500-talsslottet Wanås och på konsthallen när Gomezbarros installation Casa Tomada som består av 100-tals gigantiska myror tar plats i skulpturparken. Han utgår från hemlandets samtidshistoria för att berätta om en våldsam verklighet. I konsthallen visar Per Kirkeby (Danmark), helt nya monotypier ur sviten Søndagsbilleder samt målningar och skulpturer från 1981 – 2016.
