Kan man kalla det här för din debututställning? Ja, det här är min första kommersiella galleridebut. Jag går fortfarande mitt sista masterår i fri konst på kungliga Konsthögskolan.
Hur kommer det sig att din första separatutställning blev just på CFHILL? Jag är medlem i Konstnärshuset på Smålandsgatan, varje år har de en grupputställning dit man kan söka. Jag trodde aldrig jag skulle få chansen, men det fick jag. Medan jag hängde utställningen staplade Michael Elmenbeck in. Han hade fått tips från Ashik Zaman (red anm: chefredaktör för C-print och konstnärlig curator) om utställningen som Lina Aastrup curerade. När Michael såg mina verk sa han direkt att han ville jobba med mig. Vi hade ett lunchmöte där vi diskuterade en utställning i ett av rummen på ovanvåningen, men nu har jag fått hela det här magiska rummet att visa mina verk. Det är svindlande!
Känner du dig mentalt redo? Det här är helt nytt för mig och mycket att smälta. Jag vet ju inte vad som kommer hända efteråt. Men allt är redan sålt. Tydligen har flera museer och stora samlare köpt mina verk, och på fredag har jag möte med en gallerist i New York. Det känns helt absurt, och är bortom mina vildaste drömmar. Som student finns alltid oron; kommer jag kunna försörja mig på min konst. Så det här är förstås helt fantastiskt.
Är det du som satt titeln, "Förlorad form", på utställningen? Ja. Det kommer från en konversation med två klasskamrater som arbetar skulpturalt och som pratade om gjutningsprocessen. De berättade om hur det smälta vaxet återgår till sin platthet för att sedan återanvändas och transformeras av olika konstnärer, om och om igen. Det är så poetiskt och vackert. De tyckte att det slår an på min process att bygga form och rasera den.
Du arbetar efter mest egna fotografier. Vilka är människorna på bilderna? Det är nästan uteslutande folk jag känner. Förutom utställningens minsta målning ”Litet sparvöga” och ”Första kvällen”. Det är egentligen tre separata bilder på tre tanter som jag hittat på nätet.
Hur använder du fotografiet? Fotot är jätteviktigt i min process för att komma åt kroppsligheten, hud, taktilitet och intimitet, men jag vill också åt igenkänningen. Att jobba med det som vi är bekanta med, men göra om det, och låta ett annat uttryck ta över.
Innebär det att du redan innan vet hur du vill att dina målningar ska se ut? Jag gör en del skisser innan, med små rutor där jag skriver hur jag tänkt mig, men jag har aldrig en färdig grundidé.
Menar du att du skriver poesi eller historier till dina målningar? Nej, det är mer anteckningar. När jag jobbar har jag ofta en vägg som påminner om en tavla från en krimfilm, full av anteckningar och foton som är som ledtrådar för mitt måleri.
Så du bygger din berättelse efter det? Ja, jag ser helheten, var färgerna ska vara och får ideér, men även för att kunna gå tillbaka till målningarna. Mina stora målningar kräver så mycket energi, så de målar jag ibland i två etapper, och då är det viktigt för mig att jag har de där anteckningarna för att gå tillbaka när jag ska slutföra målningarna.
Man kan ju tydligt uppleva det upplösta, den förlorade formen i ditt måleri. Handlar det även om ett förlorat, eller snarare förändrat, perspektiv med en förändrad berättelse? Ögat vill gärna tämja bilden. Det är en optisk illusion, att man tittar på något och hjärnan fyller i, vare sig man vill eller inte. Jag vill ge betraktaren möjligheten att öppna upp genom att sätta en stämning. Något som leder in, men inte styr narrativet, där mina figurer figurerar i något obestämt, vilket går hand i hand med att det är många delar i dem själva som är obestämda. De får hållas i ovetandet, i det ofärdiga.
Likt en bok? Ja, men kanske mer abstrakt. Hela tiden måste det finnas vibrationer mellan lagren. Jag kan ju ofta bygga upp ett ansikte och sedan rasera det. Vilket kan vara lite av en ”kill your darlings”-process, men det är det som är intressant. Hur jag går från fotot till en målerisk process, från hantverksskicklighet till det konstnärliga. Det är en otrolig känsla, en slags essäns av måleri.
Trots att dina motiv är abstrakt figurativa, så anar man som betraktare en ny norm bland de avporträtterade. Stämmer det? Jag rör mig mycket i queer och politiskt feministiska kretsar. Jag vill visa kroppen ur ett queerperspektiv snarare än det vi normalt ser i fotospråk, såsom reklam och rådande samhällsideal.
En av i mitt tycke dina starkaste målningar i utställningen är ”Första kvällen”. Vad kommer titeln ifrån? Det kan vara känsligt att sätta titlar och i det här fallet tog det lite längre tid. Att använda sig av äldre kroppar är inte helt okomplicerat, när döden finns mer närvarande. Det slår an på ett annat sätt än om jag skulle måla en ung snygg kvinna till exempel. Då är det desto viktigare att ha en titel som följer det jag vill säga. ”Första kvällen” är ett sätt att bringa ljus till ålderdomen och till en tid som vi kanske inte pratar om.
Varför tror du ålderdomen är så tabubelagt? Jag är kollektivistisk. Jag är uppvuxen med en mamma som jobbar inom hemtjänsten och jag tycker vi ska vara mer med varandra. Jag har fått med mig att vi inte tar hand om våra äldre, men de måste få finnas och ta plats. Det är en väg som vi alla ska gå.
I det fotorealistiska finns en slags perfektion där jag förmodar att man tydligt känner när man som konstnär är klar med en målning. Hur vet när du är klar med en målning? Det är intuition. I slutskedet är det väldigt svettigt, men även lyriskt, när man får ihop alla delar och knyter ihop säcken. Det är magiskt och essensens av måleri.
Vad inspireras du av? Jag använder ofta andra konstnärers målningar som referenser när det kommer till kompositioner. Mycket av inspirationen kommer från äldre måleri, av till exempel Goya och Rembrandt. I målningen ”Sjunkande skärpa” har jag hämtat inspiration från en finsk konstnärskollega som ofta använder rostbruna färger i sina målningar.
Jobbar du med en målning i taget? Generellt sett har jag gjort det, men de senaste två åren har jag allt oftare haft åtminstone två målningar på gång.
Samtalar de med varandra? Ja, men ibland får man vända på dem, för att de måste vara tysta. Till exempel ”Färd”, den var jag tvungen att vända. Den tog för mycket plats i ateljén, både fysiskt och mentalt.
Du har sagt att du ser dig själv mer som en skulptör när du målar. Hur menar du? Jag tycker att definitionen av en skulptör är mer ”hands on” där man modellerar om en och samma massa, det kan jag förlika med mig med. På samma sätt som man kan återanvända och flytta runt till exempel lera och vax, bygger jag upp, raserar och flyttar runt genom att tämja oljefärgen och få den att böja och bända åt alla möjliga håll.
Hur skulle det kännas om du kom till Moderna Museet och du såg en av dina målningar? Galet! Det har varit en dröm att kunna livnära sig som konstnär. När man vet hur svårt det är, så är man enormt tacksam så länge det är möjligt.
Här kan du läsa mer om utställningen på CFHILL!
