I måndags tog den holländska fotografen Rineke Dijkstra emot Hasselbladpriset av 2012 års pristagare Paul Graham vid en prisceremoni på Göteborgs konstmuseum. Ebba Kleberg von Sydow gjorde en strålande insats som värdinna för kvällen inför närmare tvåhundra gäster som även bjöds på en fantastisk middag.
Hasselbladpriset som delats ut sedan 1980 kan närmast liknas vid fotografins Nobelpris. Priset består av en miljon kronor, en guldmedalj och ett diplom. Hasselbladstiftelsen bildades 1979 i enlighet med Erna och Victor Hasselblads testamente, och syftet med stiftelsen är att främja vetenskaplig utbildning och forskning inom fotografi och naturvetenskap. Stiftelsens internationella pris för framstående fotografisk gärning deals ut årligen, och Rineke Dijkstra är den 37:e vinnaren av Hasselbladpriset, sedan det instiftades. Dagen efter prisceremonien anordnades ett symposium och vernissage för utställningen med verk av Rineke Dijkstra, och idag, onsdag, öppnar utställningen "Rineke Dijkstra Hasselblad Award 2017" i Hasselblad Center. Utställningen visas till den 4 februari 2018.
Det är en imponerande jury som satts ihop för att utse årets nominerade pristagare till Hasselbladstiftelsens styrelse. Juryn har bestått av Duncan Forbes - ordförande - curator och skribent baserad i London och Los Angeles, och gästforskare vid Institute for Modern and Contemporary Culture, University of Westminster, London, Jennifer Blessing - Överintendent, fotografi, Solomon R. Guggenheim Museum, New York, Simon Njami - Curator och skribent, Paris, Esther Ruelfs - Chef för Photography and New Media Department, Museum für Kunst und Gewerbe Hamburg, Mark Sealy - Curator och chef, Autograph ABP, London.
"Rineke Dijkstras fotografier och filmer talar på ett briljant sätt till det intrikata i porträttbilden: dess förkroppsligande i tid; dess förmåga att avslöja historien; det oförutsedda i utbytet mellan modell, fotograf och åskådare; och slutligen, fotografins förmåga att avslöja självet. I en tid när porträttbilden upplöser sig självt i en ekonomi av narcissism och fraktal berömmelse påminner Rineke Dijkstra oss om det fotografiska porträttets offentliga potential", konstaterar Duncan Forbes, ordförande i juryn för Hasselbladpriset 2017.
Stiftelsens officiella motivering till valet av Rineke Dijkstra som 2017 års Hasselbladpristagare löd:
"Rineke Dijkstra är en av de mest betydelsefulla samtida konstnärerna som arbetar med fotografiska porträtt. Hennes storskaliga fotografier fokuserar på temat identitet. Hon fångar ofta sina modeller i perioder av förändring eller i ögonblick av sårbarhet. Rineke Dijkstra arbetar med serier och hennes bilder för tankarna till den visuella skärpan i sextonhundratalets nederländska port-rättmåleri. Hon skapar intima gestaltningar av sina modeller, samtidigt som hon ger en antydan om deras livsvillkor. Rineke Dijkstras utforskningar av porträtt omfattar även video. Hennes filmarbeten med fixerad kamera resulterar i bilder som tycks vara rörliga fotografier och som förändrar vår förståelse av den flytande gränsen mellan stillbild och rörlig bild."
Rineke Dijkstra är en av de mest betydande samtida konstnärerna som arbetar med fotografiska porträtt. I utställningen visas bland annat Rineke Dijkstras tidiga ikoniska strandporträtt av tonåringar och den ännu pågående serien med den bosnisk-holländska kvinnan Almerisa, som konstnären påbörjade 1994. Två av Dijkstras senaste videoverk visas också.
"Rineke Dijkstra har utvecklat ett imponerande konstnärskap med inriktning uteslutande på porträtt. Hennes nära studier av unga människors omvandling till vuxna är fängslande. Dessutom är vi stolta över att Rineke Dijkstra är den första nederländska mottagaren av Hasselbladpriset", sa Christina Backman, VD för Hasselbladstiftelsen.
Under de senaste 30 åren har Rineke Dijkstra etablerat sig som en av de mest framstående och internationellt hyllade konstnärerna som arbetar med foto- och videoporträtt. Hennes storskaliga fotografier och filmer fokuserar ofta på barn, ungdomar och unga vuxna och erbjuder subtila utforskningar av formandet och framställningen av identitet. Rineke Dijkstra ägnar sig åt en existentiell fotografi, men en som uppmuntrar oss att fokusera på utbytet mellan fotografen och motivet, samt på förhållandet mellan betraktaren och den betraktade.
Bland hennes tidigaste verk från början av 1990-talet finns en serie fotografier som visar mödrar och deras nyfödda barn ögonblicken efter förlossningen, lika-så porträtt av tjurfäktare direkt efter att de har lämnat arenan. I dessa arbeten strävade Rineke Dijkstra efter att fånga ett tillstånd av motsägelsefulla känslor – utmattning, glädje, rädsla, lättnad – som upplevs samtidigt under extrema förhållanden. I serien Beach Portraits (1992–2002) porträtterade hon barn och ungdomar på stränder i Öst -och Västeuropa och USA. När de står framför hennes storformatskamera återspeglas på ett gripande sätt sårbarheten och självmedvetenheten under övergångsperioden från barn till ungdomar.
Ett påfallande särdrag i Rineke Dijkstras konstnärskap är hennes långsiktiga projekt, där hon fotograferar samma personer under flera år och bevittnar förändringarna såväl som de utmärkande dragen i deras personligheter. Det mest uppmärksammade av dessa projekt som ännu är pågående inleddes 1994, när Rineke Dijkstra stötte på och fotograferade en sexårig bosnisk flicka, som heter Almerisa Sehric, på en nederländsk flyktingförläggning för asyl-sökande. Hon har fortsatt att fotografera Almerisa med några års mellanrum och dokumenterat hennes övergång till tonåring, därefter till en ung vuxen som blir en del av den nederländska kulturen och så småningom blir förälder. Genom att porträttera en individ och hennes personliga resa från att vara en flykting till att vara en del av ett nytt samhälle, har denna serie haft ständig aktualitet i över 20 år. Den fortsätter att genljuda i det rådande politiska klimatet och blir en kontrast till hur asylsökande och migranter ofta enbart beskrivs som siffror.
Serien Olivier (2000–2003) visualiserar en annan typ av fysisk och psykisk utveckling, nämligen när en ung man blir soldat – från hans värvning i den franska främlingslegionen och under hans år i tjänst. På ett liknande sätt har Rineke Dijkstra fotograferat nybörjare i den israeliska armén, som exempel-vis den kvinnliga soldaten Shany, som hon fotograferade på hennes första inkallelsedag i uniform fram till att hon lämnar armén (2002–2003).
Sedan mitten av 1990-talet har Rineke Dijkstra breddat sin unika porträttform till video i ömsinta studier av unga människor. Videoverk som The Buzz Club, Liverpool, UK/Mystery World, Zaandam, NL (1996–1997) och The Krazyhouse (Megan, Simon, Nicky, Philip, Dee), Liverpool, UK (2009) visar tonåringar på lokala klubbar som dansar till sin favoritmusik i flerkanalsvideoinstallationer. De två videoverken I See A Woman Crying (Weeping Woman) och Ruth Drawing Picasso, båda gjorda 2009 på Tate Liverpool, fokuserar på barns uppmärksamma reaktioner på konstverk. I senare videoverk från 2014 har Rineke Dijkstra filmat flickor som repeterar på en rysk gymnastikskola eller har audition för den prestigefyllda Vaganova Ballet Academy i S:t Petersburg. Filmerna visar någon-ting mänskligt i skönheten och perfektionen.
