Georgia O’Keeffe föddes den 15 november år 1887 på en bondgård i Wisconsin och bestämde sig redan som tolvåring för att bli konstnär. År 1905, när O’Keeffe var 18 år gammal, inledde hon sina studier på the Art Institute i Chicago. Efter att ha fått ett stipendium fortsatte hon vidare till New York för att studera under den impressionistiske målaren William Merritt Chase.
Väl i det stora äpplet kom O’Keeffe snart i kontakt med Alfred Stieglitz, en redan erkänd fotograf och ägaren av det avantgardistiska Gallery 291 på Fifth Avenue – tio år senare skulle konstnärskollegorna falla för varandra och förbli gifta fram till Stieglitz död 1946.
Men åter till Georgia. O’Keeffe kände sig begränsad av sina studier och upplevde att det enda hon lärt sig var att kopiera den närliggande miljön. Trots att hon gärna hade velat saknade hon medlen för fortsatta studier, vilka hon hoppades skulle blåsa nytt liv i hennes måleri. Under en period övervägde hon att helt ge upp sin konstnärliga bana för att istället undervisa på heltid – men under en kortare sommarkurs träffade hon Arthur Wesley Dow. Dows eget måleri baserades på den japanska konstens principer och sporrade O’Keeffe ytterligare. Mötet med Dow, såväl som Wassily Kandinsky abstrakta teorier skulle lägga grunden för O’Keeffes kommande karriär.
O’Keeffe trivdes i sitt eget sällskap och hade inget emot att vara ensam. Tvärtom njöt hon av stillheten och spenderade under samma period mycket tid i Texas, utan vänner och familj, där hon undervisade i teckning. Med hjälp av en fotograf hon träffat på universitetet Columbia organiserade hon sin första utställning på Gallery 291 år 1917. Efter det intensifierades O’Keeffes och Stieglitz relation.
Georgia blev snabbt fotografens främsta inspirationskälla och han å sin tur introducerade O’Keeffe för flera av de modernistiska konstnärer som ingick i hans vänskapskrets, som Charles Demuth, Arthur Dove och Edward Steichen. Genom dessa kontakter skärptes O’Keeffes egna formspråk, och skiftade från akvarell till olja med allt mer abstrakta inslag. Under 1920-talet visades hennes verk i flera utställningar i New York, där hon skulle bli en av stadens mest framträdande konstnärer. Med utställningarna följde nya uppdrag och försäljningar.
Under 1930-talets början besökte O’Keeffe regelbundet New Mexico för att hitta nya inspirationskällor vilket resulterade i enastående oljemålningar där konstnärens sinnestillstånd och de känslor ökenlandskapet väckte i henne blev tydliga.
Läs: Den kvinnliga blicken: 10 kvinnor som förändrat fotografiet
Efter att ha drabbats av en depression, vilken hindrade henne från att färdigställa en väggmålning för the Radio City Music Hall i New York bestämde sig O’Keeffe för att lämna New York för New Mexico, och slog sig ner den lilla staden Abiquiu 1940. Vid den tidpunkten hade O’Keeffes alster utvecklats ytterligare och under mitten av decenniet dedikerades inte mindre än två retrospektiv åt hennes makalösa verk. Det ena på the Art Institute of Chicago och det andra på The Museum of Modern Art. Retrospektivet på MoMA var det första, sorgligt nog, som det erkända museet anordnat för en kvinnlig konstnär.
År 1946 dog Alfred Stieglitz efter att ha drabbats av en hjärtattack och trots att makarnas relation hade blivit allt mer avlägsen i och med O’Keeffes flytt till New Mexico spenderade hon nästan tre år med att ta till vara på makens dödsbo, som bestod av över 4 000 verk och tiotusentals brev.
Läs: Yayoi Kusama – popkonstens mamma
Tre år senare, 1949, återvände O’Keeffe till sitt hem i New Mexico för att fortsätta arbeta. Uppfattningen om O’Keeffe som enstöring intensifierades allt mer, trots att hon överöstes med priser och utmärkelser: bland annat utsågs hon till medlem i the American Academy of Arts and Letters samt American Academy of Arts and Sciences. Dessutom erhöll hon Presidentens frihetsmedalj såväl som the National Medal of Arts.
Under 1960-talet utmärktes konstscenen till stora delar av politik, populärkultur och olika konströrelser och på grund av sin självvalda isolering förpassades O’Keeffe till den amerikanska scenens bakgrund, men inte helt – 1970 arrangerades ett nytt retrospektiv i hennes ära på the Whitney Museum på Manhattan.
När 1972 tog vid kunde O’Keeffe inte måla längre på grund av blindhet, men fortsatte att rita fram till det tidiga 1980-talet. När hon började skriva sina memoarer förlitade hon sig på en konstnärskollega.
Läs: Världens dyraste kvinnliga konstnärer
Den 6 mars 1986, 98 år gammal, avled Georgia O’Keeffe i Santa Fe, New Mexico, där det tio år senare skulle öppna ett museum dedikerat hennes konstnärskap. År 2014 såldes hennes verk Jimson Weed/White Flower No. 1 hos Sotheby’s, som innan dess ägts av museet och klubbades för rekordsumman 44.4 miljoner dollar. År 2016 arrangerade det brittiska museet Tate Modern i London det första omfattande retrospektivet efter O’Keeffes död, vilket var den då största utställningen dedikerad en amerikansk konstnär att hållas i Europa – O’Keeffe fick äntligen det internationella erkännande hon så länge förtjänat.
Vill du ha fler artiklar direkt i din inkorg? Anmäl dig till vårt nyhetsbrev här
O’Keeffes Jimson Weed/White Flower No. 1 målades 1932 och är ett utmärkt exempel på hennes mest varaktiga motiv – den innovativa och unika återgivningen av blomman, vilka hon började studera redan tidigt i sin karriär. O’Keeffe ska en gång ha sagt att det var lätt att förbise den makalösa skönhet som hon menade går att finna i blommors detaljer och att detta var anledningen till att hon skildrade växterna i så stora skalor – så att även stressade New York-bor var tvungna att stanna upp och betrakta dem.
Georgia O’Keeffe skapade mycket detaljerade men ändå abstrakta verk och kan inte sägas ha följt varken någon konstform eller specifik rörelse. Hennes arbeten befinner sig i gränslandet mellan abstraktion och realism och understryker de primära former som står att finna i naturen – O’Keeffe tog fasta på formens kärna och lämnade det som hon inte ansåg var essentiellt.
Hennes sena arbeten, skapade mellan 1940-1960 var fortsatt rotade i ett figurativt formspråk trots att många av hennes samtida kollegor i allt större utsträckning rörde sig mot icke-föreställande formspråk. Hennes förmåga att balansera mellan ett figurativt och ett abstrakt språk är centralt för hennes unika modernism – ett formspråk som är lika starkt idag som under hennes levnadstid.
