En separatutställning och dessutom en retrospektiv sådan på ett av landets mest prestigefyllda konsthallar är förmodligen en dröm för de allra flesta av landets konstnärer. Men att blicka tillbaka till en hel karriär och planera för hur den ska presenteras öppnar såklart också för mängder av andra känslor.
I början av oktober 2019 öppnade Helene Billgrens utställning Faran är över på Liljevalchs. Barnebys fick en pratstund med konstnären om hur allt kändes:
– I efterhand känns allt bra men innan allt var klart gick det i omgångar – ena dagen kändes det jättekul och den andra hade jag ont i magen och allt kändes hemskt. Skönast var när jag väl kom dit och fick börja plocka upp allt och jag hade verken i mina händer. Det var liksom som att ha ett jobb att gå till varje dag, till skillnad från när jag sitter ensam i min ateljé på Konstakademien.
Du hade en extremt stor yta. Hur tänkte du när du skulle placera konstverken i utställningssalarna?
– Allra först bestämde vi att ha enbart måleri i de tre stora salarna. När det gällde att hänga konst i de åtta andra salarna löste det sig när jag började tänka i olika benämningar som Teckningssalen, Kungahuset, Röda rummet och Guccirummet. Då tog jag de saker som passade i temat där, ungefär så. I den stora skulptursalen var det svårare men när jag kom på att det skulle hänga 100 misslyckade teckningar i form av bollar i taket då fick också den salen sitt eget uttryck.
När den knappt två månader långa utställningen var över, blev du inspirerad till att skapa ännu mer eller behövde du rehab?
– Jag åkte till Frankrike med mina barn. Där fick jag mycket frisk luft när vi gick i bergen och jag fick lagad mat varje dag. Nu tänker jag inte så mycket på utställningen. Det tog däremot ganska lång tid innan Liljevalchs gick ur kroppen. Den fanns liksom i mig.
Under 20 år målade du inte. Finns det något specifikt arbetssätt du föredrar idag? Och varför la du undan penslarna?
– Det blev väldigt många olika material som jag arbetade med när jag la måleriet åt sidan. Men det har kommit tillbaka till mig idag, däremot arbetar jag just nu framförallt med bastsnören. Men anledningen till att jag slutade måla finns det två anledningar till. Jag upplever att det fort blir kaotiskt att måla och att det tar mycket av ens liv och ens mående. När jag slutade orkade jag helt enkelt inte mer, jag hade tre barn att ta hand om. Och samtidigt med det hittade jag nya sätt att arbeta, jag kunde pilla och jobba med andra saker som ett nytt och outforskat spår. Sen blev jag nyfiken hur det var i förhållande till måleriet, om det var olikt eller hur det var. Men nu är den perioden förbi och jag har hittat tillbaka till måleriet.
Läs: Den mångfacetterade Helene Billgren
När hittade du intresset för att skapa och skapar du på samma sätt idag som när du började med konsten?
– Jag och min syster var väldigt intresserade av att klippa och klistra. Det var väldigt påtagligt när jag växte upp, man lekte med klippdockor och det var mycket klippa och klistra och göra kläder och kollektioner. Och ja kläder, flickor, tjejer, det finns kvar i mina verk idag.
Finns det någon specifik inspirationskälla du har eller en favoritkonstnär?
– Det varierar, men inte någon specifik konstnär i sig eller hela kollektioner utan jag hittar inspiration här och där, i en målning eller en grej. Ser jag en katalog med X:et så kanske det är EN målning som jag dras till. Alltså en enstaka grej kan inspirera och kanske är det något jag kan relatera till.
Vad kan vi vänta oss i framtiden?
– Sen någon vecka tillbaka jobbar jag med scenografi och kostym för Riksteatern, men jag försöker dela upp dagarna så jag målar och skapar projekt parallellt med scenografin. Utöver det så har jag och min kollega Stefan Uhlinder (vi är BU, det vill säga Billgren Uhlinder och namnet på utställningarna) en utställning nu i mars på Galleri 21 i Malmö. I mars är jag också med på en utställning på Artipelag och i sommar ställer jag och Stefan ut på Dalslands museum.
Upptäck Helene Billgren på Barnebys
