Den mångfaldigt prisbelönta glaskonstnären och industridesignern Erika Lagerbielke slog igenom stort med serien Intermezzo redan 1984. Sedan dess har hon bland annat belönats med priset Utmärkt Svensk Form tre gånger och mottagit Prins Eugen-medaljen av HM Konung Carl XVI Gustaf för framstående konstnärlig gärning. Nu är hon högaktuell med en utställning på Galleri Glas i Stockholm där hon presenterar färgstarka verk sprungna ur magiska materian och barndomens somrar. Barnebys grundare Pontus Silfverstolpe har träffat Erika Lagerbielke.
Du har tagit fram en serie unika verk till utställningen på Galleri Glas. Vad är skillnaden när man gör unika respektive serier? Tänker man annorlunda kring formgivningen?
Ja, det tycker jag att man gör. Det är två ganska olika processer. I designprocessen och utvecklingen av serieproduktion riktar jag mig till någon som ska använda produkten. Jag försöker leva mig in i en användarprocess som kan vara giltig för ganska många. Medan framställningen av de unika verken är som vilken konstnärlig process som helst där det handlar om vad jag vill säga. Visst vill man att folk ska bli intresserade men primärt handlar det om vad jag vill säga och hur jag vill säga det. Det är mycket mer inifrån utan dialog initialt. Sedan blir det ju en naturlig dialog på galleriet.
Hur började ditt intresse för glas?
Jag är industridesigner i botten, från Konstfack, men glas kom in i mitt liv mycket tidigare. Det var på Gotland där mina föräldrar hyrde ett sommarhus där vi hade en fantastisk glasveranda med färgade fönster i rött, grönt och blått. Jag var fyra år och tyckte de där fönstren var helt magiska. Jag har faktiskt kroppsminnen hur jag stod där och tryckte näsan mot de olikfärgade rutorna och världen utanför fick en annan färg. Jag är säker på att det var där min nyfikenhet föddes för glas som material.
Varför har du valt glas som ditt primära medie?
Jag kom i kontakt med glas på olika sätt. På Konstfack skulle vi ha en eftermiddag i veckan då man själv fick identifiera vad man ville göra och i vilka material man ville jobba. Jag valde glasblåsning. Jag tyckte det var jättekul, och därefter gick jag en sommarkurs på Orrefors glasskola. Men jag ville inte bli konsthantverkare, jag hade ju valt industridesign av en anledning. Förutom att glas passade mig bra som material så passade designprocessen mig bra som process. Jag fick ett stipendium så att jag kunde vara på Orrefors i tre månader på praktik. Där fick jag en inblick i hur glasbruken arbetade. Där och då kände jag att det verkligen klickade. Jag kunde arbeta med glas men som designer.
Vad är så unikt med glasets egenskaper?
Det är någonting med det varma, som är mjukt och formbart men som också ändrar sig och blir kallt, hårt och transparent. Sen finns ju hela färgaspekten. Glasets möjlighet att arbeta med färg är magisk. Jag brukar säga att det är tre saker jag förstår mig på; det är glas, det är färg och så är det vin. Jag gillar även processen på glasbruken, arbetslagen som man samarbetar med. Man ger och tar. Glashyttorna är fantastiska där alla arbetar med sin del. Men det är ju inte materialet utan mer en processfråga.
Gör man det lika mycket när man massproducerar glas eller är det olika från att man gör unika pjäser?
När det gäller vinglasen är man målinriktad mot produkten i första hand. På Kosta Glasbruk har de ”konstglasgänget” och ”glasservisgänget” som arbetar med servisglas. De är inriktade på produktionen och upprepningen, hur man kan göra många. I den industriella framställningen söker man ju det från början, medan man i samarbetet med ”konstglasgänget” trevar sig fram lite mer. Där finns inga rätt eller fel. Jag ska inte säga att det inte gör det med serviserna heller men där finns en slag grund att förhålla sig till. Ett vinglas är ett vinglas. Det finns en begränsning från början, men till utställningen på Galleri Glas har jag även gjort några designexperiment med bland annat vinglas.
Du är något av en expert på att formge dryckesglas för olika drycker. Hur tänker man när man formger dryckesglas? Tänker man på hur vinet ska smaka, hur det ska lukta om man ska kunna diska dem i maskin?
Det är en helhet. Det är först när man lyckas med allt det du beskriver som användarna är nöjda, vilket är en förutsättning för att de ska ha dem och nyttja dem i sina liv. När jag var ung handlade det mer om vilket glas jag själv skulle vilja ha, men efter fyrtio år har jag lärt mig att alla inte är som jag. Det handlar om vilken roll mina glas kan fylla kring ett dukat bord. Ett vinglas måste ju inte ge en unik sensorisk upplevelse utan kan bidra med att man som gäst tycker att det blir en jättetrevlig måltid. Hur kan glasens form förstärka vår upplevelse av drycken, doft och smak och vilken roll kan min glas ha i det.
Du är högaktuell med en utställning på Galleri Glas i Stockholm. När hade du senast en separatutställning i Stockholm
Alldeles för länge sen! Men jag har deltagit i ett flertal samlingsutställningar och hade en stor utställning på Kulturparken Småland i Växjö 2018. Den visades sedan på Orrefors Museum 2019-20.
Vatten har varit centralt i din glaskonst. Varför?
Jag återkommer alltid till vatten. Att vara vid vatten eller i vatten. Kanske rotar jag tillbaka i det förflutna. Jag har alltid tyckt om att simma och dyka, det är starka tidiga upplevelser. Glas och ljus är så nära förbundet, och kopplingen till vatten och ljus och genomskinligheten i vatten är något jag alltid återkommer till. Jag vill också göra något som är viktigt för mig. På norra Gotland där jag delvis bor är bristen på vatten ett återkommande samtalsämne. Det är problematiskt och jag ville göra en utställning om något jag känner starkt för.
Du nämnde glasets mjukhet. Finns det någon likhet mellan glaset och vattnet?
Ja, glas är ju en underkyld vätska. Tittar man på vågor och dyningar så finns det en rörelse i det som även finns i glaset och i tillverkningen av glas. När man tillverkar glas är det en ständig rörelse som påminner om vattnets rörelse. Verket som syns i inbjudan är ett sätt att fånga själva idén att fånga rörligheten och frysa in den i ett verk.
Visar du fler verk i utställningen på samma tema?
Ja, det finns andra verk i utställningen som är droppformade, en vacker form som jag gärna återkommer till. De är slipade över halsen och ner på bröstet. Tanken är att det de refererar till de ljusreflektioner som kan finnas i vattnets blänk. Det är inte bara vatten utan även ljuset, som jag arbetat med att föra in i glaset. Jag avbildar inte vatten utan jag är inspirerad av vatten. Jag har gjort en serie som heter ”Vid Sju Stömmar” och namnet kommer från Slite på Gotland.
Finns det en röd tråd i utställningen?
Snarare finns det fyra teman, men färgen skulle jag nog säga är den röda tråden. Den är intensiv, även om den inte nödvändigtvis är stark. I alla verken har jag arbetat med kombinationer av olika färger.
Vilka är de fyra teman?
Dels finns de verk som vi på glasbruket kallar ”klämda” eller ”säckiga” men varje sådant verk har även en kompis som inte är deformerad. Den serien kallar jag ”Losing control - gaining control”. Det är ett tema med olika färger inspirerad av abstrakt måleri. Jag började med flera olika färgblandningar i samma verk med en frågeställning om hur jag skulle kunna applicera dem och samspela. Tredje temat är ett antal olika champagneglas. Det är varianter på temat hur man kan dricka champagne. Tänker att det är en brygga mellan det de flesta kanske känner igen mig för, servisglasdesignen, och konstglaset. Det sista temat är helt nytt för mig, ett nytt uttryck och en för mig ny metod. Det är gjutet glas i bitar med motiv i olika skikt där jag bygger en värld av kulisser.
Jag antar att alla som är med i processen vill utmana sig själva till bristningsgränsen. Om du har en idé som du vill genomföra, när säger man stopp, det går inte rent tekniskt?
Man håller på så länge man känner att det finns en utveckling. Det är en dialog där jag vill vara lyhörd för glasarbetarnas expertis. Menar dem om att det inte går alls eller menar dem att det är dags att pausa för dagen för att komma igen dagen därpå med nya krafter och möjligheter till lösningar på gårdens problem.
Vad är roligast det konstnärliga eller det industriella?
Jag vill nog inte gärna välja. Det är väldigt roligt på olika sätt. Det konstnärliga glaset är ju på ett sätt mer skrämmande där jag söker mig ut på svagare is. Jag är en ganska återhållen person men i den konstnärliga processen måste jag ge mer av mig själv vilket är intressant. Industridesignprocessen är tryggare och inte så personligt. Designarbetet är mer intellektuell och den konstnärliga processen är mer intuitiv.
Jag förmodar att den konstnärliga processen måste vara mer utelämnande?
Det är ju först när man ser att någon gett mycket som man känner att man som betraktare får någonting. Det är då det blir riktigt intressant. Abstrakt konst kanske inte ser så självutlämnande ut men det kan det ju vara för det.
Min uppfattning är att glas har en renässans nu. Jag tycker att man tittar på glas med helt andra ögon idag. Håller du med?
Ja, backar man tio år så var glaset ganska osynligt av olika anledningar, men sedan dess har mycket ny energi kommit in. Jag tror även att samlarna återkommer när de känner att det finns något av intresse.
Utställningen En Blå Planet med Erika Lagerbielkes fantastiska verk pågår mellan 10 mars – 13 april hos Galleri Glas.
Här kan du läsa mer om utställningen!
