Samtalet äger rum mitt i utställningen. En lång vit vägg är byggd i rummet. På den hänger fem målningar placerade i storleksordning. Väggen är inte rektangulär, den smalnar av åt ena hållet och skapar medvetet en känsla av ett perspektiv. Utställningsrummets matta är på ett liknande vis en del i det scenografiska rummet. Besökarna befinner sig i ett allkonstverk.
Klockan är 18.00 och samtalet mellan Magnus af Petersens och Jens Fänge påbörjas.
M.P Utställningen heter "Drömmarna", varför då?
Olov Jonasons novellsamling Parabellum fängslade mig som ung. En novell bar namnet Drömmarna. Där beskrevs rum i olika färger, violett, rött, grönt, gult, blått, orange och vitt. Och om man tröttnat på ett rum kunde man gå in i ett annat. Jag minns även att de stod ”De hade ringar på bröstena och på magen”. Texten fascinerade mig.
J.F talar lugnt och dröjande. Han söker de exakta formuleringarna. Han poängterar.
Jag är inte intresserad av drömmens som handling. Utan som ett tillstånd.
Fänge berättar att han arbetade med en modell av konsthallen för att skapa ordning inför utställningen.
På en vägg hänger ett matt rött draperi, färgen är snarlik den röda färgen som finns i många av målningarna som hänger på väggarna. Han berättar,
Det röda draperiet kunde ha varit ett sådant du ser på teatern, men ändå inte. Nyanserna är viktiga. Förskjutningarna intresserar mig.
J.F:s kroppsspråk är samlat. Det är tyst i rummet och åhörarna lyssnar koncentrerat på samtalet.
Ibland får jag frågan om varför något är placerat högst upp i en målning, eller långt ner. Då blir jag fundersam för jag tänker inte på det viset. Jag arbetar med mina bilder liggandes på golvet och betraktar på så vis mina bilder ovanifrån. Jag har sett samma perspektiv i de tidiga nyhetsbilderna i dagspressen i NY under 1920-talet.
M.P Hur förhåller du dig till de skapande processerna inom måleriet?
När jag är lärare i praktisk konst och samtalar med mina elever, säger de ofta, ”Jag tänkte måla det, men så tänkte jag, varför det?” Då brukar jag poängtera att vill du måla en apelsin som åker rulltrappa, så gör det. Måla den. Det sätter i gång en process. Bedöma får man göra senare. Och det kanske inte är möjligt att förstå.
J.F pekar till vänster på en mindre bild, Seasons, som hänger mittemot de fem målningarna. Målningen föreställer en halvnaken kvinna som just har eller ska grensla en skissartad man.
I Seasons hade jag en först idé om hur den skulle vara. Jag hade målat kvinnan i bilden och skulle just påbörja den tänkta mannen.
Kvinnan är ytterst väl beskriven. Hon är naken nedtill och endast iklädd en randig topp.
Jag satt i min fåtölj i ateljén och betraktade målningen. Då upplevde jag att den var spännande precis som det var. Bilden började ställa frågor. Vem var mannen som knappt var skönjbar, fanns han eller var han en dröm? Bilden blev både skrämmande och sorgsen.
En dubblett av bilden återkommer även i målningen Copula som likt Seasons är ett assemblage. Det vill säga en bild är fastlimmad på målningen. J.F berättar hur han går tillväga.
Jag sätter på lim och placerar därefter konstnären Balthus (1908-2001) bok som tyngd.
Kommentaren ger en vink om hur hans målningar kan läsas. Utöver att de liknas med scenografiska rum, för hans målningar en dialog med konsthistorien och olika konstnärer, bland annat Balthus. Bådas arbeten genomsyras av en intrikat komposition.
Den sista frågan ställs av publiken.
Vilka var dina lärare under sin studietid på Valand?
Det blir återigen tyst i salen. Efter en stund svarar han eftertänksamt och artigt,
Jag vill inte på något vis förminska lärarna, men jag upplever att det som var viktigt för mig var samtalen med de andra eleverna.
Klockan har blivit 19.00 och samtalet på Bonniers Konsthall avslutas.
Jens Fänge är född i Göteborg, 1965. Han bor och arbetar i Stockholm. Fänge är utbildad på Akademin Valand, Göteborg (1989 – 1994) och har ställt ut på gallerier och institutioner i Sverige och internationellt sedan mitten av 1990-talet.
