Venedig – och sedan Murano
Människan har haft förmågan att framställa glas under tusentals år. De äldsta fynden som finns bevarade idag härstammar från Egypten och tillverkades omkring år 2500 f.Kr. Inledningsvis tillverkades främst dekorativa ting som smycken och galanterier, men bland fynd från 1200-talet f.Kr återfinns även förvaringskärl som burkar och askar.
Under medeltiden utgjorde Italien den europeiska glaskonstens självklara mittpunkt och i hamnstaden Venedig fanns oräkneliga glasbruk. Under 1200-talets sista decennium spreds dock en oro – glasbrukens heta ugnar riskerade att ödelägga Venedig vid en eventuell eldsvåda. Nästan alla hus, bostäder som butikslokaler var byggda i trä och bränder kunde spridas med oroväckande lätthet. Risken uppfattades som så pass allvarlig att glasmästarna inte längre kunde tillåtas verka inom staden. År 1291 flyttades såldes alla verksamheter till grannön Murano.
Mangan, nyckeln till ofärgat glas
Muranoglaset utmärkte sig redan under det tidiga 1300-talet. Tidigare framställt glas var allt som ofta missfärgat av den sand som användes i tillverkningen och hade gula eller blågröna toner. De venetianska tillverkarna lyckades framställa glas som var nästintill genomskinligt, ett komplicerat konststycke som tidigare glasblåsare inte lyckats lika väl med. Genom att addera grundämnet mangan till processen blev det färdiga glaset nästan helt ofärgat, vilket i sin tur ledde till att efterfrågan på Muranoglas ökade kraftigt utomlands.
Glastillverkarnas upphöjda status
När den italienska statsmakten insåg glasarbetes betydelse för nationen försågs glasblåsarna med privilegier för att underlätta arbetet och locka fler till skrået. Snart hade yrkesgruppen en helt annan status än den som tidigare förestått dem. Glastillverkarna åtnjöt andra, friare vapenlagar än resterande medborgare och under en period kunde de heller inte åtalas för brott av statsmakten. Ett brott kunde de dock göra sig skyldiga åt – det var absolut förbjudet att sprida glaskonstens hemligheter utomlands och således tilläts inte glasblåsare att lämna landet. Straffet för att sprida glastekniker kunde bestraffas med döden.
Från ljusstakar och pokaler till glasskulpturer
Den tidiga venetianska glaskonsten bestod främst av föremål som traditionellt tillverkats i metall som ljusstakar, skålar, pokaler och kannor. Detta resulterade i att formgivningen påminde om den medeltida guldsmedskonstens stil – glasföremålen var tunga, massiva och ganska klumpiga.
Under 1500-talet började glastillverkningen på Murano sakteligen att förändras och de kännetecken vi idag associerar med glaskonsten utmejslades. Föremålen tillverkades med allt tunnare och sprödare glas i fantasifulla och ofta skulpturala utföranden.
Muranoglasets tekniska räckvidd
Muranoglas förekommer i en mängd olika tekniker och utföranden. Bland dessa återfinns latticinoglaset, en teknik där tunna, vita trådar av opakt glas smälts in i klarglas för att på så vis skapa mönster och djup i godsen. Benämningen används idag dock mycket begränsat, utan arbetena räknas in i kategorin trådglas. Trådglas är namnet på föremål tillverkade i klarglas som sedan dekorerats med trådar i avvikande färg, vare sig de är vita eller färggranna. Mönstren placeras ofta i geometriska former där trådarna vridits i spiraler innan de smälts samman med den klara partierna.
Agatglas är en annan venetiansk teknik där glas marmoreras i olika färger. Detta görs med hjälp av metalloxider och de färdigställda glasföremålen påminner om ädelstenen agats säregna utseende. Agatglaset kallas ibland jaspis- eller kalcedonglas och har tillverkats på Murano sedan 1300-talet.
Metalloxid i glasmassan kan få ytterligare effekter, som exempelvis när det används för att framställa aventuringlas – ett halvtransperent glas där oxiderna istället ger ett skimrande, nästan glittrande intryck. Traditionellt drog aventuringglaset åt rödbruna färgskalor men under tidens lopp lyckades glasblåsare skapa föremål som även skimrade i blått och grönt.
Tekniken att framställa millefioriglas härstammar från 100-talet f.Kr. och uppfanns av egyptiska glasblåsare. När tekniken nådde Italien raffinerades den ytterligare. Millefiori betyder ungefär ”tusen blommor” och är glas som dekorerats med tunna skivor olikfärgade glas.
Glasbruk och glaskonstnärer
Tillsammans dominerade de venetianska bruken och italienska konstnärer glaskonsten under flera århundraden och några av världens viktigaste glasproducenter är fortfarande belägna på Murano. Bland dessa kan bruken Venini, Seguso, Alessandro Mandruzzato Ferro Murano och Barovier & Toso nämnas.
År 1921 startade Paolo Vinini en liten glasfabrik på Murano tillsammans med kollegan Giacomo Cappellin. Kollegorna skulle dock bara samarbeta under ett par år och 1925 gick de skilda vägar. Vinini har spelat en mycket framträdande roll inom produktionen av Muranoglas, bland annat då han tillsammans med glaskonstnären Fulvio Bianconi skapade serien ”Fazzoletto”.
En annan betydande person var Dino Martens. Martens var både målare och glaskonstnär och verkade under flera år som bruket Aureliano Tosos konstnärliga ledare. Han är känd för sina asymmetriska, färgstarka glaskonst i en något kallare färgskala.
Efter Martens bortgång upprätthöll glasformgivare som Enrico Potz och Gino Poli Martens bidrag till glaskonsten genom nya, spännande formgivningar som kombinerat uppfinnelserikedom med tradition.
Murano behöll sin position som ledande glastillverkare fram till 1600-talet. När tekniker och framställningssätt blev allt svårare att hemlighålla och andra tillverkare lyckades producera glas med allt högre kvalitet förlorade de venetianska bruken sin ställning.
Glaskonsten på Murano är dock fortfarande levande och vital idag trots att efterfrågan sjunkit under 1900- och 2000-talen. Flera av de äldre glasbruken är fortfarande igång. Det äldsta fortfarande aktiva glasbruket är Antica Vetreia Fratelli Toso, vilket startades år 1854.
Tillverkare av Muranoglas har varit trogna sitt karaktäristiska uttryckssätt under århundraden, vilket eventuellt är en anledning till allmänhetens svalnande intresse. Dagens minimalistiska och enkla strömningar rimmar illa med Muranoglasets generösa, färgstarka och pråliga former.
Men vilket hem värt namnet kan bestå endast av trender? Antagligen inget. Ett hem är fyllt av mängder av föremål och spridda stoff vilka alla bär på sin egen berättelse. Och hur många skildringar kan vi inte utläsa i Muranoglasets granna historia?
