Det är ren och skär magi.
När jag långsamt rör mig mellan salarna kan jag inte säga annat än att jag känner andakt.
Det första jag ser efter Carl Larssons historiska väggmålningar och majestätiska marmortrappa är en dygdig Karl XIV Johan, mahognymöbler och bländande bronser.
Till höger ett par nattkommoder som för några år sedan skapade förstasidesrubriker i kvällstidningarna efter att en av våra mest välrenommerade antikhandlare "fyndat" dem på nätauktion hos Sveriges ledande auktionshus.
Läs mer om de sensationella nattkommoderna här!
Den danska guldåldern gör sig påmind. Liksom ateljémåleri och tunga 1800-talsinteriörer samt Marcus Larsons monumentala tallar mot en eldig himmel.
Bruno Liljefors mästerliga djurmåleri i delade originalramar, Arvid Fougstedts nya saklighet. Degas dansande kroppar.
Mot djupare än roströda väggar står Uno Åhréns nyinköpta praktmöbel. Där står designikoner av vår mest älskade invandrare jämte Zlatan, Josef Frank. Funkismöbler och Stabbestolar varvas med slingrande jugendkeramik.
Läs mer om Uno Åhréns mästerverk här!
Med slottet som bakgrund ser jag skyltdockor med avancerad klädsel. Mode på Nationalmuseum. Även en barnvagn, cyklar, skrivmaskiner och telefoner.
Delar av Tessins samlingar. I en ojämförlig skattkammare, den världsledande miniatyrsamlingen. Liksom den premiärvisade smyckesamlingen med makalösa rariteter.
Porträtten av Roslin, med det världsberömda stoffmåleriet. Italienska renässansen färgstarka dukar. Nicolas Régniers sovande yngling.
Jag känner andakt för innehållet med alla fantastiska föremål och världsunika samlingar, men också "skalet".
Det vill säga huset från 1863 med alla nybyggnationen och detaljer som fått en av Sveriges viktigaste byggnader att återuppstå som den svenska kulturens mest givna samlingsplats. Detta enormt förtjänstfulla arbete som tagit 1,3 miljoner arbetstimmar och 3 000 olika människors kunskap och yrkesstolthet att färdigställa är beundransvärt.
Allt från att forsla bort schaktmassor, i samma mängd som hela stadshusets tegel till att måla de vackra taken och fnula ut hur man kan gömma ventilation, sprinklersystem, elsladdar, uttag. Eller hur man kan gömma något så nödvändigt ont som hissar.
Resultatet är Sveriges i särklass vackraste hiss flätad i mässing av en gigantisk vävstol i Tyskland signerad demonarkitekten Gert Wingårdh & Co.
Men även hur man får bort den tidigare så dåliga akustiken. En av lösningarna är genom glastak med 140 individuellt vinklade glasprismor som reflekterar ljudet in i den akustiska putsen.
Till att digitalisera hela museet, och offentliggöra enorma volymer av kunskap och information.
Även om det är just här man kanske har haft en övertro på besökarna. Där det i vissa fall saknas information om upphovsmän/kvinna hänvisar man till museets app. Det kan jag nog dessvärre säga från början, är ohållbart.
Åtminstone vill jag för en gångs skull lägga min mobiltelefon åt sidan, och njuta av föremålen när jag långsamt strosar runt bland härligheten av visuella tidlösa intryck. Utan att mina tankar ska skingras av dopamninstinna appar, mailkorgar och Instagramflöden.
Det sista jag vill använda är min telefon. Dessutom kommer den enorma, och viktigaste, besöksgruppen "kulturtanter" och gubbar för den delen aldrig acceptera det fullt ut. Hur gärna uppdaterat digitala de än är.
Alternativen måste finnas.
Men några barnsjukdomar hör till när man skapar detta magiska verk av konst, kultur, kunskap och arkitektur.
Det är uppenbart att alla inblandade velat göra sitt allra, allra bästa. Vilket säkert många gånger varit allt annat än lätt, särskilt med tanke på att museet en gång byggdes före elektricitetens tid. När Sveriges huvudstad endast bestod av 130 000 personer. Och den globala turismen sträckte sig till några äventyrslystna adelsmän.
Aldrig har jag sett så många kulturjournalister samlade på en och samma gång (ja, det skulle möjligen vara utanför Svenska Akademien tidigare i år) som under gårdagens pressträff. Men så talar vi också om den största kulturhändelsen i Sverige under 2000-talet. Åtminstone så här långt.
Remind, Rethink, Remake, Reload, Reopen, Review, Revalue.
Så sätter man ord på renoveringen av Nationalmuseum, som handlar om ändligt mycket mer än att äntligen få ett "brandskyddsklassat" museum och fräschare toaletter.
Förutom den enormt viktiga uppgift Nationalmuseum har att fylla genom att ge stora delar av den svenska konsten och kulturen en borg och en hemvist, så ligger det i museets uppdrag att främja humanismen och förståelsen för såväl vår egen som andras kulturer.
Men mer än något annat handlar om att förmedla kulturen och konstens värden. På många, många plan. Ett ansvar mot samhället.
Eller som den nya överintendenten Dr Susanna Pettersson sa:
Det här är ett museum för alla. Barn, vuxna, gamla. Det är ett museum som ska inspirera till att drömma och tänka stort.
Efter att ha åter fått inträda innanför Nationalmuseums väggar är det svårt att göra annorstädes. Jag lovar.
Tack för att jag får drömma stort. Tack all ni som varit delaktiga.
Här kan ni läsa mer om Nationalmuseum, dess historia och samlingarna.
