I mina fotografier talar jag om tystnad och avstånd.
Candida Höfer föddes i slutet av andra världskriget 1944 i Tyskland och växte upp i en intellektuell men också kreativ familj: hennes far var journalist och hennes mor var balettdansös och teaterkritiker. Kulturella institutioner var därför inte främmande för henne.
Höfer inledde sin kreativa karriär 1964 när hon studerade vid Kölner Werkschulen. Det var dock innan dess som hon kom i kontakt med fotografi, då hon arbetade på Fotoatelier Schmülz-Huth i Köln. Efter studierna arbetade Candida för tidskrifter som producerade serier med svartvita fotografier, bland annat Liverpudlian poets.
Under sina tidiga år fokuserade Höfer på att fotografera människor, vilket var hennes stora intresse. Intresset uppkom när hon arbetade i Werner Bokelbergs studio i Hamburg, där hon specialiserade sig på fotoprocessen dagerrotypi.
När hon 1973 skrev in sig på den berömda konsthögskolan Kunstakademie Düsseldorf fanns inga kurser i fotografi, så hon började studera film. Under denna tid fokuserade hon på att producera projektioner med enstaka diabilder. Ett av dessa projekt var hennes serie Türken in Deutschland, som följde turkiska invandrarfamiljer i deras nya tyska hem, och som fångade den berömde fotografiprofessorn Bernd Bechers uppmärksamhet. Bernd och hans fru Hilla Beche var kända för sina fotografier av äldre byggnader och konstruktioner kopplade till ett äldre tyskt industrilandskap. Tillsammans grundade paret det som har blivit känt som "Becherskolan" eller "Düsseldorfskolan".
Läs: Topp 11 dyraste fotograferna
På Becherskolan gick en klass med fotostudenter, inklusive konstnärerna Andreas Gursky, Thomas Ruff, Thomas Struth, Axel Hütte och naturligtvis Candida Höfer. Höfer bjöds in till klassen av Becher, för att lära sig mer om bildproduktion och bildmanipulation. Det var under denna tid som Höfer experimenterade med färgfotografi, vilket fortfarande är hennes huvudsakliga medium, även om hon fortsatte visa sina arbeten som diaprojektioner.
Läs: Den kvinnliga blicken: 11 kvinnor som förändrat fotografiet
Under sin studietid slutade Höfer att fotografera människor. I intervjuer har hon sagt att hennes blyghet gjorde det svårt att arbeta med människor. Det var en utmaning att styra personer och att tala om för dem var de skulle stå. Hon har också sagt att det kändes väldigt påträngande, som om hon trängde sig in i motivens privatliv, vilket var anledningen till att hon förändrade sitt tillvägagångssätt. I en intervju om sitt arbete har hon sagt: “Nutid och förflutet är lika viktiga. I mina fotografier talar jag om tystnad och avstånd. För mig är det grundläggande att atmosfären, ljuset och färgerna fångas upp.”
Höfer beskriver sig själv som en “okonventionell turist” som “försöker ta sig överallt”. Hennes fotografier är tagna från en rak, främre vinkel, eller så söker hon en diagonal komposition. Hon tenderar att fotografera varje tomt rum från en upphöjd vinkel nära en vägg så att den bortre väggen är centrerad. Hon använder sig av den belysning som rummen ger, vilket innebär att planering och organisering av fotograferingen alltid har varit viktigt. Hennes engagemang understryks av hennes berömda bilder av ett tomt Louvren i Paris. Hon var tvungen att gå upp tidigt och vara där före alla andra för att få till den perfekta bilden av en öde plats.
Läs: Feminism i fotografi
Hennes fotografier har en förmåga att skapa en känsla av att du som betraktare är en del av det landskap som visas framför dig. Som om man med ett enda steg skulle kunna befinna sig i ett tomt museum, bibliotek eller operahus. Den stora skalan på många av hennes verk skulle kunna lura en att tro att det finns ett stort fönster genom vilket man kan skymta ett vackert, tomt och storslaget rum. Det är som om det blir mer än bara ett rum: det blir ett minne eller till och med en upplevelse.
Sedan sin första utställning på Konrad Fischer Galerie 1975 har Höfer lyckats skapa sig en framgångsrik karriär. Hon har haft många stora separatutställningar på institutioner som Louvren, Guggenheim i Bilbao och Venedigbiennalen, och hon fortsätter att ställa ut sina verk än idag.
Läs: 12 kvinnor som präglat konsthistorien
Hennes verk har också uppnått höga priser på auktion. År 2015 såldes hennes fotografi av Biblioteca Geral da Universidade de Coimbra (2006) för rekordsumman 80 500 pund (1 miljon kronor) hos Christie’s.
Hennes bilder understryker innebörden av hur det känns när kulturinstitutioner måste stängas igen för allmänheten, något som många kan relatera till i och med pandemin. Fotografierna betonar den tomma känslan som uppenbarar sig, som att befinna sig i en värld utan människor.
Upptäck fler artiklar på Bbys Magazine
Artikel skriven av Sophie Bubmann