Villa Gaeta har en historia som sträcker sig över fyra hundra år, en historia skapad av de människor som byggde och levde i Villa Gaeta under 1700-talet. Faktum är att villan under de flesta av de många åren ägts av kvinnor, och alltså gått i arv från en kvinnlig släkting till en annan. Det är bara de mittersta rummen i villans bottenvåning, vilket utgjordes av den första familjens, Peris, kök och källare som finns kvar av originalbyggnaden. Något som vapensköldarna i sten på källardörren vittnar om.
Vad som verkligen berättar Villa Gaetas historia är de många fresker som pryder husets väggar. Under Villa Gaetas första århundrade togs det över av en familj med namnet Agnolesi. I familjen Agnolesis händer byggdes villan ut och ett kapell, Santa Maria della Purità uppfördes på egendomen och dekorerades i Louis XVI-stil.
Under 1800-talet utfördes ytterligare expansioner, och vid seklets mitt sammanfördes kapellet med huvudbyggnaden. Villa Gaetas interiörer förvandlades på nytt, i enlighet med den rådande viktorianska eklekticismen. Under dessa år kom villan att ägas av Giuseppe Gaeta, som utöver att ge villan dess namn bidrog med ett av dess mest utmärkande kännetecken – dess lummiga och inbjudande park.
Tack vare Gaeta, som hade ett brinnande intresse för växter och botanik kom villan att omges av sprudlande växtlighet, vars fertila jord är hem till inte mindre än 160 olika arter. Flera av växterna har importerats från Nordamerika, som sequoiaträd och Douglasgran och planterades faktiskt för första gången i Italien just i Villa Gaetas frodiga trädgårdar.
Parken fick namnet Pinetum di Moncini och är tre hektar stor, belägen precis på gränsen mellan de toscanska städerna Arezzo och Siena. Idag är arboretumet naturskyddat, för att värna om dess unika artrikedom.
Människor slänger bort så många vackra saker utan en tanke på dess historia.
Idag ägs byggnaden av arkitekten Bruno Boretti som utvecklat trädgården till en plats för samtidskonst och spännande experiment. Faktum är att pinetum, (benämningen på ett arboretum bestående av barrträd) både är namnet på Borettis trädgård och på den biennal han skapat, dedikerad åt konst och design. Varje år väljs ett antal unga konstnärer ut för att bo och arbeta på Villa Gaeta under ett par månader, och skapar permanenta konstverk som genom att berika trädgården med skaparlusta förvandlat Pinetum di Moncini till ett levande museum under stjärnorna.
Barnebys slog sig ner med Villa Gaetas ägare Bruno Boretti, i ett samtal om inredningsdesign, renovering och en av Italiens vackraste villor.
Bruno, hur var ditt första möte med Villa Gaeta?
– Man kan faktiskt säga att det var huset som valde mig och inte tvärtom. Innan jag flyttade in i Villa Gaeta levde jag på en gård vilket jag spenderat massor av tid med att renovera. Men när jag såg Villa Gaeta i tidningsannonsen kände jag på en gång att det var något speciellt med huset, något som skilde det från de många andra hus jag tittat på. När jag kom dit kastades jag tillbaka i tiden. Villan påminde mig om min barndom och jag kunde känna både de dofter och de känslor jag kände som barn, till exempel när jag var på besök hos en av mina barndomsvänner Maria Luisa. I det ögonblicket förstod jag att det här var platsen för mig. Ett tag funderade jag faktiskt på att döpa om villan, som en hyllning till Luisa.
Men sen behöll du ändå “Villa Gaeta” som namn?
– Ja det gjorde jag. Jag är ju faktiskt den första främlingen, den första utomstående, som inte är släkt med husets originalfamilj som bor här. De senaste ägarna innan mig var familjen Monaci, med Marianna Gaeta som familjens överhuvud. Marianna var en nära släkting till Giuseppe Gaeta, som anlade trädgården och efter att hon gift sig med en Monaci kallades egendomen för just Villa Monaci under nästan hundra år. När jag köpte egendomen hade jag planer att uppkalla den efter Luisa, men bestämde mig istället för att ta tillbaka namnet Gaeta.
Att leva i ett 1700-talshus utan andra inslag än från just 1700-talet är som att leva i det förgångna, och vi närmar oss faktiskt år 2020.
Hur skulle du definiera den stil som löper genom villan?
– Mitt hem återspeglar min egna historia såväl som min karriär. Från mitt första möte med antikviteter som barn och vidare till min tid på college då jag ofta letade efter unika föremål och sällsynt design. Jag gillar många olika stilar och epoker! Föremål från 1930-, 50- och 70-tal, varför ska man behöva välja bland vackra ting? Alla olika eror har bidragit med estetik jag uppskattar idag. På ett sätt kan jag känna att villans inredning skiljer sig från alla andra inredningar jag gjort. I vanliga fall skapar jag moderna interiörer som i allra högsta grad är förankrade i samtiden. I vanliga fall är jag mycket mer utav en minimalist. Mitt första inredningsjobb att bli publicerat i ett magasin var år 1982, och var en 1970-talsinredning med titeln “Less is More”.
Du har en helt enastående glassamling.
– Jag har alltid älskat glas och glaskonst. Under 1970- och 80-talen hade jag en samling Murano-glas bestående av ungefär trettio delar, men efter ett tag förvandlades passionen till tvång och jag kände mig nästan kvävd av min egen samling. Då började jag istället använda en del av glaset i mitt arbete, som färgstarka inslag i mina inredningar. Om jag ser något jag gillar brukar jag först vilja behålla det för mig själv. När spänningen så småningom försvinner brukar jag sälja det vidare till någon som kommer uppskatta det mer än mig och satsa pengarna på en ny passion. Det var så jag köpte min första hektar här är i Chanti, genom att sälja min samling Murano-glas.
– Hursomhelst, glaset från Empoli [Empoli är en stad i Toscana, där det producerats glas sedan 1400-talet, reds. anm.,] har alltid fascinerat mig eftersom det påminner om de toscanska köken under 1950-talet, när varenda kök hade stora glasvaser från Empoli fulla med vete. Eftersom Empoli inte ligger långt härifrån började jag hålla utkik efter spännande pjäser varje gång jag var i området. Jag köpte faktiskt ett nytillskott till samlingen igår. Förra året inredde jag en villa i Forte dei Marmi och använde ett femtiotal glas ur min egen samling.
Jag är ju faktiskt den första främlingen, den första utomstående, som inte är släkt med husets originalfamilj som bor här.
Villan är rik på både design och konst. Vart brukar du vända dig när du ska köpa inredning?
– Konstverken, målningarna … jag har alltid köpt dem på ren impuls och har hittat de flesta på olika marknader, som antikmässan i Arezzo. Jag sätter stort värde på upptäckarprocessen och att se något vackert i ting andra valt bort: både för upptäckarlusten men även av ekonomiska skäl. Du vet, människor slänger bort så många vackra saker utan en tanke på dess historia. Jag köpte nyligen ett fantastiskt bord av den italienska formgivaren Carlo Scarpa på en loppmarknad, vilket jag antar ratades av arvingarna till den som först köpte bordet. De vet inte vad de missar!
Villans särpräglade blå väggar – hur tänkte du kring färgval?
– Ärligt talat var färgen inget lätt val. Under renoveringen upptäckte jag originaltaket, dolt under moderna innertak, men med väggarna var det annorlunda, så jag började helt enkelt leta efter en blå ton som liknade den taket var målad i. När Bardini-museet i Florens restaurerades minns jag att de upptäckte en liknande ton under ett tjockt lager gips och faktum är att färgen faktiskt går under namnet Blu Bardini, från en berömd antikhandlare som i sin tur sett och kopierat färgen på en resa till Sankt Petersburg. Blå har alltid varit dyrbar färg, eftersom den från början tillverkades av lapis lazuli.
När du väl köpte Villa Gaeta, hur förlöpte restaureringen?
– Projektet inleddes med omfattande historiska undersökningar. Mitt första mål var att ta reda på vad som dolde sig under efterkrigsinslagen. Väggarna var fullständigt täckta och ganska tidigt upptäckte vi en freskomålning föreställande de fyra årstiderna i vardagsrummet, men den var i mycket dåligt skick och bara höst- och vinter-skildringarna gick att rädda. Dessutom revs flera originalväggar under 1800-talet, så jag antar att en del gick förlorat redan för tvåhundra år sedan. När freskerna väl upptäckts kändes det som att villan själv guidade mig genom renoveringen, för min initiala idé var en helt annan – jag hade planer på att måla allting vitt, vilket jag är otroligt glad över att jag inte gjorde! Villans interiörer är under ständig förändring. I framtiden skulle jag vilja addera min egna möbeldesign till inredningen.
Vilka föremål i villan skulle du inte vilja leva utan?
– Enzo Mari-vaserna jag har på mitt skrivbord. Mari var en stor inspirationskälla för mig. Hans idé om att formen ska spegla användningsområdet utan att göra avkall på estetiken är ett koncept jag verkligen tagit till mig.
Villan är helt klart full av kontraster, en noga uträknad mix mellan antika inslag, antikviteter och industridesign.
– Kontrasterna är vackra, det är mixen mellan överlappande epoker som ger villan dess värme. Att leva i ett 1700-talshus utan andra inslag än från just 1700-talet är som att leva i det förgångna, och vi närmar oss faktiskt år 2020. Jag gillar förändring. De gånger jag besöker hus jag inrett och upptäcker att det ser precis ut som jag lämnade det för flera år sedan känns det dött och poänglöst!
Kommer alla konstverk i villan och i trädgården från projektet Pinetum?
– Ja, många av dem kommer från Pinetum-biennalen, som arrangeras för sjunde året år 2019. Vi lyckas ofta engagera viktiga formgivare och konstnärer. Jag gillar att gå lugnt fram i dessa projekt men strävar alltid efter hög kvalitet. Till exempel, de lampor som Vittorio Venezia formgav för kapellet kommer att presenteras på utställningen the Salone del Mobile i Milano. Bysterna i villan är skapade av Roberto Dragoni, som tillverkade dem till första upplagan av Pinetum-biennalen. De representerar villans ursprungliga ägare.
Villa Gaeta är utöver ett hem en plats för evenemang och workshops. Den vackra villan är öppen för besökare, som kan vandra mellan de eklektiska rummen och se lika delar historia och modern design.
Befinner du dig i Toscana rekommenderar vi verkligen en tur till den enastående palatset som du hittar på Via di Ucerano, 50, Montevarchi (AR).
Bruno Boretti Architectures www.brunoboretti.com
Samtliga fotografier har tagits av Francesca Anichini. www.francescaanichini.com
