Dogoner
Dogonfolket i Mali bor i en av Västafrikas mest spektakulära sluttningar: Bandiagaraklippan, som sträcker sig 125 mil parallellt med Nigerfloden. Dogonfolket tycks ha kommit från flodens västra strand runt 1490. De flydde till en början från Mossi-folket och tog sin tillflykt till klipporna. Enligt muntlig tradition var sluttningens avlägsna läge en av anledningarna till att dogonfolket valde att bosätta sig där, vilket gjorde att de kunde stå emot erövring först av muslimer och sedan av franska inkräktare.
Dogonfolkets konst och kultur
Deras isolering har också inneburit att dogonkulturen har förblivit en av de mest orörda och autentiska på den afrikanska kontinenten. Deras miljö påverkar nästan alla aspekter av dogonkulturen – inklusive bildkonsten. En komplex samling myter beskriver naturens skapelse och människans plats i den. Nederbörden är sällsynt, och den svåra terrängen innebär att böner om regn och goda skördar ligger till grund för de flesta dogonritualer. Det är inom ramen för dessa ritualer som dogonkonsten fungerar.
Religion och ritualer
Dogonernas religiösa sedvänjor och materiella kultur är genomsyrad av animism. Dogonkonsten är utrustad med metafysiska krafter och skapas huvudsakligen för religiösa ändamål: heliga föremål som placeras i helgedomar eller används i ritualer. Enligt dogonernas syn på kosmogonin är det ett väsen som kallas “Amma” som har skapat universum och allt liv. Dogonernas tro är dock mindre inriktad på universums skapare än på förfädernas andar, som anses vara förmedlare mellan människor och universums krafter.
Vill du få fler artiklar direkt i din inkorg? Prenumerera på vårt nyhetsbrev
Det finns tre huvudsakliga kulturer: “Lebe”, den äldsta förfadern i dogonmytologin, som åberopas i böner för hälsosam jord och bördiga marker, “Binou”, en totemgrupp som vördar om odödliga förfäder, inklusive den första varelsen som skapades av Amma, kallad “Nommo”, och slutligen “Awa”, som är ansvarigt för allt som rör andar från avlidna medlemmar av den egna familjen, och som är den enda folkseden som inte hålls hemlig. Awa-samhället utför maskdanser i samband med begravningsritualer, som är öppna för besökare några gånger om året.
Masker och skulpturer
Figurativa skulpturer är ofta tillägnade förfäderna till dogonfolkets härkomst och placeras på altare där kollektiva offer utförs i hemliga ritualer. För Binou-riterna, som är tillägnade odödliga förfäder, använder kulten ofta cylindriska och abstrakta skulpturer, även om människo- och djurikonografi ibland förekommer. Eftersom dogonernas tro i huvudsak är animistisk kan många föremål tillskrivas övernaturliga krafter – till och med de mest vardagliga föremålen som skålar och dörrhandtag kan återspegla och materialisera på något sätt dogonernas kosmogoni.
Mytologin genomsyrar således de flesta aspekter av dogonernas liv – från materiell kultur till sociala relationer och byarnas organisation. Ändå är det mesta av den oåtkomligt för utomstående, eller utgör en alltför komplicerad trosstruktur för att kunna avkodas av personer utanför kulterna. Vad som dock inte är begränsat till utomstående är de masker som visas offentligt i ritualer som rör döden, de riter som vanligtvis varar i sex dagar.
Det finns uppskattningsvis mer än sjuttio olika typer av masker, gjorda av snidat trä eller knutna fibrer, som föreställer allt från människor och djur till föremål och abstrakta idéer. Det är dessa masker som har fångat etnografernas och konsthistorikernas intresse och gjort dogonkonsten populär över hela världen.
Expeditioner och expropriationer
Forskningen i Dogon började på 1930-talet, med en berömd antropologisk expedition 1931 som leddes av den franske forskaren Marcel Griaule tillsammans med Michel Leiris, en fransk surrealistisk författare och etnograf. År 1935 genomfördes en andra expedition för att fortsätta Griaules studier av dogonernas användning av masker. Under de följande åren publicerade de båda författarna mycket om dogonfolket och dess seder och bruk, och de var särskilt fascinerade av dogonernas mytologi och dess uttryck i deras bildkonst.
Det konstnärliga bytet med dogonfolket började redan på 1400-talet med muslimska handelsmän, men det var framför allt de franska etnografernas koloniala expeditioner på 1900-talet som spred den dogoniska kulturen och förde med sig en mängd afrikanska och dogoniska föremål till Europa. När Griaule och Leiris kom tillbaka till Frankrike var etnografiska föremål inte bara utställda som “kuriosa” på europeiska museer, utan hade omvärderats som föremål av konsthistorisk betydelse, med alla de kulturella berättelser som var knutna till dem för att intressera den västerländska publiken.
Demaskering av moderna influenser
För många västerländska konstnärer var den afrikanska konsten en livslång inspirationskälla – i synnerhet dogokonsten. Särskilt för de avantgardistiska konstnärerna i Paris fungerade den afrikanska skulpturens stiliserade återgivning och känslomässiga intensitet, i kombination med stilen hos postimpressionistiska målare som Cézanne och Gauguin, som en inkörsport till den moderna konsten – vilket gjorde det möjligt för dem att lämna den naturalism som hade präglat den västerländska konsten sedan dess tillkomst. Afrikanska konstnärer hade varit först med att abstrahera former på många sätt och arbetade med formbara material som trä, vilket möjliggjorde skarpa linjer och mångfacetterade drag. De övernaturliga krafter som skulpturen tillskrevs hade också gjort att den afrikanska konsten inte hade handlat om verkligheten och dess reproduktion, utan om en bärare av högre betydelser. Detta var ett revolutionerande koncept som skulle komma att påverka en stor del av den moderna konsten och som förkroppsligades i dogonskulpturen.
Läs: Kubism – abstrakt eller exakt?
Särskilt viktigt var Musée d'Ethnographie du Trocadéro i Paris. Museet var en plats där många konstnärer upptäckte det som på den tiden kallades “primitiv” konst. I mitten av 1930-talet, efter sin resa till Dogon, hade Michel Leiris fått en tjänst vid Trocadéro och fortsatte att studera och skriva om afrikansk och dogonisk konst i surrealistiska publikationer, och spred dogonkulturen i hela 1900-talets Paris.
Giacometti, Picasso, Brâncuși, Modigliani
För någon som Alberto Giacometti ledde en personlig relation med Leiris till en bestående förälskelse i dogonkonsten. Det har ofta noterats hur Giacomettis utforskande av surrealismen och existentialismen efter andra världskriget gjorde att de tunnare, långsträckta kropparna i hans skulpturer blev visionära symboler inte bara för människans lidande, utan också liknande de abstrakta och kusliga figurer som finns i afrikansk konst – i synnerhet dogonkonsten. Särskilt dogonskulpturer som är kända som “Star Gazers”, som förestället avlånga män med påfallande tunna lemmar som tittar mot himlen, anses ha varit en viktig inspirationskälla för Giacometti.
Läs: Alberto Giacometti och skissens centrala roll
Pablo Picasso hade också blivit inspirerad av afrikansk konst, och även om han erkände att besöket på Trocadero i Paris hade förändrat honom som konstnär, förnekade han senare i sitt liv den afrikanska konstens betydelse för hans konstnärliga uttryck. Les Demoiselles d’Avignon, som ofta ses som den allra första målningen som gav upphov till kubismen, visar tre kvinnor till vänster som är modellerade efter iberiska skulpturer och två kvinnor till höger som är modellerade efter ceremoniella dogonmasker, som Picasso själv samlade på. På äldre dagar ville konstnären av patriotiska skäl framhäva de iberiska influenserna, men det har erkänts att de abstrakta kubistiska former som han är mest känd för var resultatet av flera års studier av afrikansk och dogonisk konst.
Läs: Världens tio dyraste skulpturer på auktion
Liknande iakttagelser har gjorts om många andra modernistiska konstnärer, till exempel Constantin Brâncuși, vars långa, rörformade skulpturer påminner om de abstrakta djur som finns i mycket afrikansk stamkonst, och Amedeo Modigliani, vars långsträckta ansikten påminner om fangmaskerna från Gabon, som också ligger i Västafrika.
Kulturellt och konstnärligt utbyte mellan olika kulturer är inget nytt i konsthistorien, men kanske har den afrikanska och doginiska konstens inverkan på den västerländska modernismen inte fullt ut uppmärksammats av dess mottagare. Den afrikanska och dogoniska konstens visionära uttryckskraft, som genomsyras av en oändliga symbolism, kan vara den gemensamma nämnaren för många av de mest hyllade modernistiska konstnärerna.
