Världsutställningar har genom historien spelat en avgörande roll för arkitektur, konst, design och hantverk. Ursprungligen fungerade de som ett forum för länder att visa upp sin ekonomiska och industriella utveckling, samtidigt som de möjliggjorde internationell spridning av nya idéer och innovationer.
Den första världsutställningen, Great Exhibition of the Works of Industry of All Nations, ägde rum i London 1851. Evenemanget hölls i det nybyggda Crystal Palace, en glas- och gjutjärnskonstruktion ritad av arkitekten Joseph Paxton. Med sex miljoner besökare och 14 000 utställare, blev det en succé. Bland de framstående objekten fanns Ormbunkssoffan, en möbel som snabbt spreds internationellt och tillverkades av flera svenska gjuterier. Idag är Byarums bruk den enda svenska tillverkaren av Ormbunkssoffan.
74 år senare, 1925, hölls världsutställningen i Paris under namnet Exposition Internationale des Arts Décoratifs et Industriels Modernes. Med 16 miljoner besökare och 15 000 utställare från 20 länder, blev evenemanget en storslagen manifestation av tidens konst och design. Det var här art déco etablerades som en internationell designrörelse.
Läs: Art Deco – denna evigt återkommande fäbless
Sverige, under ledning av Slöjdföreningens ordförande Gregor Paulsson, gjorde stor succé och belönades med hela 36 Grand Prix – det mest prestigefyllda priset vid utställningen. Det innebar att Sverige, efter värdlandet Frankrike, var det land som tilldelades flest utmärkelser. Utöver detta mottog svenska utställare även hedersdiplom samt medaljer i guld, silver och brons. Den svenska konstindustrin presenterade stilen Swedish Grace, en graciös och stilren nyklassicism med inspiration från den sengustavianska perioden och tidigt 1800-tal.
Sveriges bidrag visades i en paviljong ritad av arkitekten Carl Bergsten i avskalad klassicism. Framför entrén fanns en spegeldamm, omgärdad av skulptural dekor såsom Eric Grates bergslagsurna och Folke Bensows trädgårdssoffor för Näfveqvarns bruk. Paviljongens exteriör pryddes av majolikakrukor och skulpturer av Carl Milles, vilket förstärkte den avskalade elegansen.
Näfveqvarns bruk hade en framträdande roll i inredningen, bland annat med överstycken med reliefmotiv av Anna Petrus ovanför entrérummets dörrar. Rummet pryddes också av åtta gjutjärnspelare från Näfveqvarn, även de formgivna av Petrus, med detaljrika reliefmönster. Hennes arbete uppmärksammades stort, och hon tilldelades en guldmedalj i den mansdominerade järn- och gjutjärnskategorin samt flera utmärkelser för sina arbeten i tenn. Väggarna i entrérummet dekorerades dessutom med temperamålningar av Olle Hjortzberg.
Paviljongens mottagningsrum inreddes högtidligt av Carl Hörvik och Carl Malmsten med exklusiva möbler tillverkade av Nordiska Kompaniet. Bland dessa fanns ett praktskåp i ek med inläggningar av olika träslag, förgyllda nischar och matchande stolar. Möblerna ingick i en större grupp som belönades med en Grand Prix och finns idag i Nationalmuseums samling.
Utöver den svenska paviljongen deltog Sverige även i utställningar i Grand Palais och Galerie des Invalides. I den senare visades tre svenska interiörer. Gunnar Asplund skapade ett stilrent arbetsrum, möblerat med en låg, böljande karmstol i mahogny och skinn som passade väl in i rummets avskalade design. Carl Malmsten presenterade ett vardagsrum, medan Uno Åhrén inredde en elegant damsalong. I Åhréns boudoir ingick ett skåp i blandade träslag med intarsia som föreställer Adam och Eva i Paradiset. Skåpet, känt som Edens lustgård eller Paradisskåpet, tillverkades i endast ett exemplar och förvärvades av Nationalmuseum 2018.
Läs: Där satt den, Nationalmuseum!
Orrefors gjorde en strålande insats inom glaskonsten, där Simon Gate och Edward Halds graverade glas både vann Grand Prix och hyllades av kritikerna med orden: "Il n’y a que ça!" ("Det finns bara detta!"). Särskilt Bacchuståget av Gate och Fyrverkeri av Hald utmärkte sig och visade det detaljarbete som tog Paris med storm.
Inom porslin var det Rörstrand, Gefle och Gustavsberg som dominerade. Edward Hald fick hedersmedalj för sin formgivning för Rörstrand, medan Arthur Percy belönades för sina verk för Gefle, särskilt vinbålen och servisen Tre Blommor. Wilhelm Kåge erhöll samma utmärkelse för sitt arbete för Gustavsberg, där han bland annat ställde ut en prakturna med växtmotiv i relief.
Samtidigt som Sverige triumferade med Swedish Grace, presenterade Le Corbusier sin paviljong L’Esprit Nouveau, en symbol för modernistisk minimalism i betong och glas. Denna stil, med betoning på massproduktion och enkelhet, skulle senare få genomslag i Sverige, särskilt vid Stockholmsutställningen 1930.
Läs: Fem saker du inte visste om Le Corbusier
Många av de svenska föremålen från 1925 är fortfarande eftertraktade på andrahandsmarknaden, ett bevis på deras tidlöshet. Sverige lyckades kombinera historia med modernitet och skapade ett formspråk som fortfarande fascinerar.
Läs: Designhistoria
I år arrangeras världsutställningen Expo 2025 i Osaka, under temat "Designing Future Society for Our Lives". Sverige deltar i en gemensam nordisk paviljong, vilket förväntas bli en av de största gemensamma nordiska satsningarna någonsin. Ett sekel efter Parisutställningen fortsätter Sverige att vara en ledande kraft inom design och innovation.