Barnebys har träffat Malmö-aktuella konstnären Oli Epp

Till skillnad från så mycket annan konst idag är en viktig faktor i den London-baserade konstnären Oli Epps oeuvre lättillgänglighet – och av den anledningen är hans verk också annorlunda från mycket annat vi ser. Trots sin unga ålder och sina relativt få år i konstvärlden har Epp redan gjort sig ett namn på Londons konstscen, med sin sällsamma förmåga att förmedla sitt budskap utan att förlora vare sig fokus eller koncentration i både tema och stil.

Hans verk är självsäkra, men utan att bli direkt kaxiga: Epp är en observatör, inte kontrollant, och han skapar inte konst i syfte att opinionsbilda. Tvärtom kan hans konstnärskap beskrivas som ett svar på allt som pågår omkring konstnären, vare sig det handlar om teknikens hopplöst svarta hål, skärmtid, konsumtionssamhället, estetik eller politisk korrekthet.

Mellan den 19 maj och 16 juni kommer Oli Epp att ställas ut på Malmö Sessions, en utställning arrangerad av Carl Kostyál Gallery där ett femtiotal olika konstnärer gått samman under ett gemensamt tema, nämligen att porträttera den digitala era vi befinner oss i idag. Flera av de konstnärer som medverkar på Malmö Sessions, däribland Oli Epp, ställs ut för första gången i Sverige. Dessutom kännetecknas samtliga konstnärer av de radikala och expressiva metoder de tar till för att porträttera de människor, fenomen och teman de identifierar i samtidskulturen.

Här kan du läsa mer om Malmö Sessions!

Inför Malmö Sessions slog sig Barnebys ner tillsammans med Epp för ett samtal om den kommande utställningen, men också för att diskutera vad det egentligen innebär att skapa konst i dagens högteknologiska, varumärkes-besatta samhälle.

Barnebys: Du ståtar med omkring 18 000 följare på Instagram. Hur viktigt tror du att det är att vara “Instagram-vänlig” för en konstnär idag?

Oli Epp: Det handlar inte om att vara “Instagram-vänlig” utan om att arbeta ärligt. Jag tillhör generation Y (millenniegenerationen, reds. anm) och är en del i det här snabba konsumtionssamhället. Mina målningar är helt och hållet “mig själv” av den anledning att det jag skapar är ett direkt resultat av mitt dagliga liv och mina egna erfarenheter. Jag tror att det är viktigt att att komma ihåg vad som spelar roll för en själv och inte kapitulera totalt inför algoritmer. Trots att mina konstverk har en ljus popkonst-estetik kompletteras de av ett mörkare, mer nyktert narrativ som inte stämmer överens med Instagrams egna världsuppfattning – jag har fått flera bilder borttagna därifrån på grund av naket innehåll och kontroversiella ämnen.

Du säger att dina verk består av observationer ur ditt dagliga liv och att de är självbiografiska. Vad specifikt är det som inspirerar dig i ditt arbete?

Min senaste svit skulle jag beskriva som ett direkt svar på människans relation till teknologi och konsumtion såväl som de konflikter som uppstår kring dessa teman. Jag tenderar att dras mot det tragiska och det komiska, men också mot karaktärer och situationer som inte kommenterats i konsthistorien, vare sig det handlar om bacillskräck, nättroll eller paralympiska idrottare.

Du avhandlar ämnen som konsumtion, kommersialisering och dina verk innehåller mängder av varumärkesloggor och välkända mönster. Vilken syn har du på kapitalism, eller vilken typ av kunskap försöker du ladda dina verk med?

Jag förstår att det finns förutfattade åsikter gällande den här typ av konst, men till skillnad från exempelvis [William] Hogarth och andra satiriska konstnärer gör inte jag konst i syfte att moralisera. Vad jag som konstnär är intresserad av att porträttera är den kultur och det samhälle jag uppfattar att vi lever i idag utan att nödvändigtvis trycka ner mina egna åsikter i halsen på folk. Jag är en tyst åskådare som skildrar nuet. Mina målningar är sociala och politiska men saknar egentligt ställningstagande.

Skulle du beskriva dina verk som ikonoklastiska?

Ha! Det var inte förrän The Los Angeles Times förde det på tal i en artikel som jag ens tänkte tanken. Mina målningar är ikonoklastiska eftersom att de utmanar, eller undergräver vissa vedertagna idéer som dominerat både samhället och konsten. Jag skildrar ofta människor av episka mått – dagens “gudar” som strålar med en slags artificiell stjärnglans – på ett sätt som liknar religiöst ikonmåleri men sett genom människans relation till skärmar och teknologi.

Jag lyssnade på en podcast häromdagen där det diskuterades hur romaner, och nästan alla former av berättande, tenderar att fungera bättre eller iallafall nå fler så länge de är roliga. Det finns definitivt ett visst mått humor i dina verk. Hur viktigt tror du humor är i konst?

Många av mina tidigare strider med konst handlade just om att konsten är så seriös och otillgänglig. Jag kände mig utesluten ur den världen och det språk som användes när det talades om konst. Jag använder humor som ett sätt att nå människor med mina verk, vare sig det görs genom en delad pinsam upplevelse eller genom skratt.

Finns det några andra “roliga” eller “humorstinna” konstnärer eller konstverk som inspirerar dig? Eller tvärtom, finns det några allvarsamma eller rent av tråkiga konstnärer du påverkas av?

Jag har alltid älskar kitschig rokoko, särskilt [Jean-Honoré] Fragonard och [François] Boucher. Jag lever för Peter Saul, Tala Madani, Dana Schutz och Andreas Schulze – hans serie Traffic Jam är en av mina absoluta favoriter.

På tal om humor, du har skapat och grundat PLOP, ett konstnärsstyrt residensprogram i centrala London. Var kommer namnet ifrån?

Ha! PLOP är det ord som ger högst poäng i Alfapet om man bara använder sig av bokstäverna i mitt namn, OLI EPP. Det fick mig att skratta; jag har alltid velat använda ordet till någonting och det verkade perfekt för just residensprogrammet. Det är poppigt, det är kul, det är opretentiöst och det beskriver hur någon eller något släppts ner i en helt ny miljö, nästan som en sten faller i en pöl och skapar ett skvätt, ett litet plopp. Jag tänker alltid ut nya namn och titlar.

Residensprogrammet är verkligen en bra idé. Vad var det som fick dig att satsa på det? Och var det svårare att få projektet i rullning än vad du hade tänkt dig?

Det är någonting jag alltid har velat göra. Jag har varit tursam och har fått förtroende av flera generösa välgörare som i sin tur finansierar projektet. Jag arbetar med programmet tillsammans med Aindrea Emelife, min kollega och vän, och vi har båda lagt ner både tid och kärlek för att få residenset flytande.

Här kan du läsa mer om konstnärsresidenset PLOP.

Du kommer ju att vara med i den kommande utställningen Malmö Sessions arrangerad av Carl Kostyál Gallery. Kan du berätta lite om vad vi har att förvänta oss?

Jag har gjort två större verk för utställningen, men mer än så vill jag inte berätta nu. Men jag är helt klart exalterad och nöjd med verken.

Vad mer har du planerat under året?

I september ställer jag ut på DUVE Gallery i Berlin tillsammans med keramikern Roxanne Jackson, och i december i London återigen tillsammans med Carl Kostyál. Dessutom har jag stora planer inför år 2020… men dom håller jag på lite längre.

Mellan den 19 maj – 16 juni 2019 kan du se Oli Epps verk på Malmö Sessions, en utställning organiserad av Erika Hellman, Svenska Hus AB och Carl Kostyál Gallery.