Få är de svenskar som undgått Carl Larssons idylliska målningar. De stämningsfulla akvarellerna från konstnärshemmet i Sundborn har kommit att avspegla sinnebilden av det svenska familjelyckan för generationer.
Men skrapar man på den soldränkta ytan döljer sig en tvivlande konstnär som var med om en sällan skådad klassresa.
Carl Larsson föddes i Gamla Stan i Stockholm 1853 och och växte upp i ett fattigt hem med en tungsint far med argsint humör. Fadern arbetade som diversearbetare, men det var på många sätt Carls moder, med ett ljusare humör och stort flit som tvätterska som försörjde familjen. När huvudstaden växte flyttade familjen som så många andra ur slummen i Gamla Stan till fattiga Östermalm, eller Ladugårdsgärdet som det då hette. Där hyrde de in sig i träkvarteren kring Grev Magnigatan.
Carl Larsson har själv beskrivit uppväxtmiljön som helvetet på jorden. Samtidigt som Carls enda syskon, brodern John under år av svält, kolera och tuberkulos dör bestämmer sig den unga pojken för att resa sig och ta sig upp ur slummen.
Tack vare en historieberättande mormor med livlig fantasi och en framliden morfar som varit hantverksmålare vid hovet föddes intresset för sagor och illustrationer. Kanske var det detta konstnärliga arv och morfaderns motiv vilka Carl som pojke kunde beundra i mormoderns hem, som gjorde att han redan som barn visade prov på stora konstnärliga talanger.
Den enda skolgång den blivande konstnären egentligen genomgick var tre år vid Ladugårdslandets fri- och fattigskola, men det var just här som hans konstnärliga intressen faktiskt skulle leda honom in på vägen att bli konstnär. En lärare vid namn Vilhelm August Jakobsson anmälde och rekommenderade den unga pojken till Konstakademiens principskola och vid 13 års ålder, 1866, blev Carl Larsson antagen. Efter tre år av förberedande studier flyttades han upp till den egentliga Konstakademien.
Läs: Helmer Osslund – de norrländska viddernas okrönta kung
Konstakademien
Mellan 1866-1876 var Larsson student vid Konstakademien i Stockholm. Under sin studietid försörjde sig den unge konstnären som fotoretuschör och genom att illustrera för tidskrifter som Ny Illustrerad Tidning och Kasper. De illustrationer som Larsson gjorde till sina egna favoriter, som H.C. Andersens Sagor och berättelser (1877) blev tidigt uppmärksammade.
Vid Konstakademien hade Carl Larsson framförallt sysslat med akademiskt historiemåleri och symboliska motiv, något som var vanligt att man ägnade sig åt vid institutionen. År 1876 tilldelas han en kunglig medalj för sitt verk Sten Sture och drottning Kristina.
Efter studierna fick han arbete som retuschör och illustratör för olika tidningar och förutsättningarna ser allt ljusare ut. Men sedan dör kärleken Vilhelmina Holmgren tillsammans med deras två barn i barnsäng och konstnären drabbas av en depression.
Ve alla akademiska ideal
Carl Larsson flydde sorgen och Sverige och reste till Paris och Barbizon en period (1877-78) innan han undernärd och pank återvände till Sverige. Men två år senare, 1880, övertalades han av konstnärskollegor att åter resa till den franska huvudstaden för att senare bosätta sig i konstnärskolonin Grez-sur-Loing.
Där skulle Larsson stanna till 1885. Under den här perioden övergav Larsson oljemåleriet och de akademiska idealen för att ägna sig åt friluftsmåleri och utveckla sin akvarellteknik, något som skulle leda honom till den stora framgången.
Läs: Konstnärskolonin Grez-sur-Loing
Läs: Konsten att skildra faderskap
I den lilla franska byn strax sydöst om Paris träffar Carl Larsson konstnären Karin Bergöö och 1883 gifter sig paret. Dottern Suzanne föds i Grez och familjen, som vi så väl känner igen som ett av Larssons främsta motiv, börjar träda fram.
Samma år gör Carl Larsson sina första friluftsakvareller för vilka han erhöll den tredje klassens medalj på Salongen i Paris. Lyckan är påväg att vända och Nationalmuseum i Stockholm köper två akvareller av Larsson. Den franska staten köper in verket Dammen på 1884 års salong. Konstakademien, som nekat Larsson de stipendier han tidigare sökt vill nu tilldela honom en agrévärdighet, men konstnären som lämnat de akademiska idealen och lever ett fritt konstnärsliv i Frankrike tar inte emot den. Istället börjar Larsson involvera sig i planerna för vad som skulle komma att bli Opponentrörelsen.
Läs: Konsten att måla plein air
Tillbaka i Sverige
Tillbaka i Stockholm 1885 är Larsson med på Opponenternas första utställningar på Blanchs galleri. Året därpå ställer han ut Friluftsmålaren på salongen i Paris och flyttar till Göteborg för att där bli lärare vid nyöppnade Valands målarskola. Samtidigt blir han Stockholmsfraktionens styrelsemedlem i Konstnärsförbundet, vilket är resultatet av Opponentrörelsen arbete mot de förlegade ideal som Konstakademin utövade och försvarade.
År 1888 får Carl även i uppdrag av mecenaten Fürstenberg att resa till Paris för att måla verken Renässansen, Rokoko och Nutidskonsten. Samma år utlyser Nationalmuseum en tävling för dekorationen av museets trapphall som Larsson skickar in förslag till, en historia som kommer uppta en stor del av Carl Larssons liv och dessutom bli ett avgörande kapitel i den svenska konsthistorien.
Under 1889 pendlar Larsson mellan Sverige och Paris där han på världsutställningen äntligen får sitt riktiga igenkännande och blir tilldelad första klassens medalj.
Under åren som följer fortsätter konstnären arbetet med sina förslag till utsmyckningen av Nationalmuseum och 1894 godkänns hans planer av regeringen. Sex kompositioner med motiv ur svensk konsthistoria ska pryda den ståtliga trapphallen och 1895 får han en beställning på skisser till den motstående väggens tre kompositioner, vilka godkänns följande år. Det är även under samma period som konstnären har utfört akvarellserierna Ett hem och De mina, vilka ställdes ut på Stockholmsutställningen 1897. Men under den minst sagt intensiva arbetsperioden ådrar sig Larsson en ögonsjukdom, något som skulle påverka konstnären resten av hans liv.
År 1901 flyttar familjen till Sundborn där Larsson har uppfört en ateljé av den storlek att han kunde jobba på monumentaluppgifter i sitt hem.
Läs: Jenny Nyström, inte bara tomtemor
Vändorna med Nationalmuseum
Det var alltså 1888 som Carl Larsson skickar in de första skisserna för utsmyckningen av Nationalmuseums trapphall. Förslaget som antas föreställer motiv ur svensk konsthistoria och är ämnade för väggarna på södra och norra sidan av trapphallen.
De ritningar som godkändes 1894 hade Larsson färdigställt 1893. Då hade även en komposition avsedd för den övre trapphallen ingått. Denna föreställde Gustav Vasas intåg i Stockholm. Trots att Larssons förslag godkänts ville Nationalmuseum att verken skulle utföras av konstnären Gustaf Cederström, något som varken Larsson eller Cederström uppskattade – Cederström menade att Larssons skisser borde utföras av Larsson själv, och Larsson höll med. Gustav Vasas intåg i Stockholm 1523 stoppades dock av museinämnden 1896. Trots detta utförde Larsson en ny skiss till samma komposition i Sundborn 1904. Och skam den som ger sig – två år senare blev kompositionen antagen.
Läs: Nationalmuseum
Men historien tar inte slut här. År 1911 presenterar Larsson sina skisser för ett verk som skulle placeras mittemot Gustav Vasas intåg i Stockholm 1523, vilket han kallar Midvinterblot. Midvinterblot kritiseras dock skarpt och avvisas, men Larsson ger sig inte denna gång heller och gör ett nytt förslag 1912 som ställs ut på museet i november samma år. Två år senare ger museinämnden vika och tillåter Larsson att utsmycka trapphallen men kräver ett annat motiv. Något som Larsson i sin tur motsätter sig. Istället bekostar han målningen själv som ställs ut på prov 1915 och året därpå på invigningsutställningen av Liljevalchs. Anders Zorn erbjuder sig nu att bekosta verket i al fresco men museinämnden nekar återigen. År 1916 avsäger sig Larsson uppdraget.
Läs: Den svenska mästaren Anders Zorn
Anledningen till att museet motsatte sig Midvinterblot var att man ansåg det motbjudande att låta ett människooffer, ett ritualmord, representera landets forntid. Carl Larsson försökte förklara att temat var en konung som frivilligt offrade sig för folket och därför inte borde ses som absurt utan istället som bevis på att den svenska forntiden innehöll stora mängder mod och uppoffring.
Efter 1919 och Carl Larssons död förvarades målningen på Skissernas Museum i Lund. Mellan 1983 och 1984 renoverades och ställdes Midvinterblot ut på Historiska museet i Stockholm. Efter det köptes den av en svensk konsthandlare som erbjöd Nationalmuseum verket, vilka tackade nej. Även Historiska museet tackade nej på grund av det höga priset. År 1987 såldes det på auktion och förvärvades av en japansk samlare. Ägaren lånade ut verket till den stora Carl Larsson-utställningen på Nationalmuseum 1992. Efter långa förhandlingar och ett generöst ekonomiskt stöd av privata donatorer och stiftelser kunde målningen slutligen förvärvas av Nationalmuseum 1997 där den hängt till och med år 2013 då museet stängdes för renovering och är nu åter på plats.
Vill du få fler artiklar direkt i din inkorg? Prenumerera på vårt nyhetsbrev
Larsson som illustratör och hemmet i Sundborn
Även om Carl Larsson var en stor monumentalbegåvning och längtan efter stora dukar och överdådiga kompositionsuppgifter var ständigt närvarande under konstnärens liv, är han ändå mest känd för sina akvareller och illustrationer och den inverkan han hade på svensk inredning.
Parallellt med monumentalmålningar och offentliga uppdrag arbetade Carl Larsson med sina akvarellporträtt och serier. År 1895 kom den första boken De Mina som snart följdes upp med Ett hem (1899) och Åt solsidan (1910).
I hans publikationer av sina akvarellserier var modeller i sin miljö, ofta hans egna familj i hemmet i Sundborn de främsta motiven.
Carl Larsson hade gjort sitt första besök i Sundborn sommaren 1885, något som var ett sista incitament för att återvända hem från Frankrike. Akvarellerna från Sundborn visade också den inredning som han och hans hustru skapat och som skulle bli en förebild för generationer av svenskar. Här blandades svensk tradition med influenser från den engelska Arts and Craft-rörelsen, jugend och anglosaxisk arkitektur.
Läs: William Morris: allkonstnären med radikala åsikter
Även om vi idag ser Carl Larsson som en av Sveriges största och främsta konstnärer fick han utstå mycket kritik under sin levnadstid. Kritik som grundade sig just på hans illustrationer. Konstnärer, speciellt yngre, menade att Larsson inte var en riktig målare, trots hans många akvareller och monumentalverk.
Efter hemkomsten från Frankrike blev han med tiden mer intresserad av motiv ur den svenska historien. Långt borta var det frigjorda konstnärslivet Larsson levt i Frankrike och tillvaron i Sverige gjorde Larsson allt större utsträckning för själva sinnebilden av den borgerliga idyllen.
Men trots bilden av det idylliska hemmet vet vi att Larsson led av ett labilt själsliv och flera depressioner. Han tog glädjen till livsstil, kanske just på grund av sitt sinne och sin egen fattiga uppväxt, och hade inte mycket övers för dem som inte gjorde sig mödan att vara glada.
Upptäck fler artiklar på Bbys Magazine
Det här är en uppdaterad version av en artikel som ursprungligen publicerades den 8 mars 2019.
