Carl Larssons stämningsfulla akvareller ur boken Ett hem från 1899 hör utan tvekan till de mest välkända bilderna i svensk konsthistoria (se artikelbild). Men svensk konst har förstås betydligt mer att erbjuda än familjeidyller i lantlig miljö. Här har vi samlat sex verk som på olika sätt har blivit ikoner inom svenskt måleri.
Carl Larsson, Midvinterblod
År 1883 började man diskutera hur väggarna i den stora trapphallen på Nationalmuseum i Stockholm skulle utsmyckas. I en skisstävling 1888 vann Gustaf Cederström för den övre trapphallen, medan Carl Larsson vann för den nedre. Museinämnden var dock inte nöjd och utlyste en ny tävling 1890. Den här gången lämnade Larsson förslag för hela trapphallen och vann första pris.
År 1896 utförde Larsson sex fresker i den nedre trapphallen. För den övre hade han föreslagit två monumentala målningar: Gustav Vasas intåg i Stockholm 1523 och Gustav II Adolfs landstigning i Pommern 1630. Gustav Vasas intåg utfördes 1907, men för den motsatta väggen kom Larsson senare att välja ett helt annat motiv.
Efter en vistelse i Danmark 1910, där Larsson studerade fynd och ornamentik från järnåldern, började han intressera sig för den nordiska forntiden. Tillbaka i Sverige tog han fram ett nytt förslag för den övre trapphallen, baserat på en episod ur dikten Ynglingatal. Motivet föreställer den mytiske kungen Domalde, som enligt berättelsen offrades för att blidka gudarna och få slut på flera år av missväxt.
Redan den första skissen till Midvinterblot mötte kritik, bland annat för att motivet inte ansågs vara historiskt korrekt. Larsson omarbetade förslaget flera gånger men bestämde sig till slut för att färdigställa målningen på egen bekostnad. År 1915 provhängdes den på Nationalmuseum, men debatten fortsatte och frågan nådde ända upp på regeringsnivå. Till slut refuserades målningen.
Efter Carl Larssons död 1919 förvarades Midvinterblot i ett magasin under omkring 40 år. Målningen kom senare att byta ägare flera gånger innan Nationalmuseum slutligen förvärvade den. Sedan 1997 hänger Midvinterblot i den övre trapphallen, på den plats som Larsson ursprungligen hade tänkt sig.
Läs: Carl Larsson – En svensk nationalklenod
Anders Zorn, Midsommardans
Efter att ha haft Paris som bas i åtta år återvände Anders Zorn 1896 till Sverige tillsammans med sin hustru Emma. Paret bosatte sig i närheten av Mora i Dalarna, där Zorn var född och uppvuxen.
Zorn hade redan gjort sig ett namn som porträttmålare i Europa och Nordamerika. Efter återkomsten till Dalarna ägnade han sig i allt större utsträckning åt nakenstudier och åt att skildra traktens vardagsliv och traditioner. Under den här perioden tillkom flera av hans mest kända verk, däribland Dans i Gopsmorstugan (1914), Vallkulla (1908) och Midsommardans (1897), som Zorn själv lär ha beskrivit som sin favorit bland de egna verken.
Midsommardans skildrar firandet i Morkarlby utanför Mora, där människor dansar kring midsommarstången, som Zorn själv hade skänkt. Att bevara Dalarnas traditioner låg honom varmt om hjärtat. Förutom att skildra folkdräkter och seder i sitt måleri samlade han traditionella föremål som möbler, redskap och textilier. Samlingen testamenterades senare av Anders och Emma Zorn till svenska staten.
Zorn målade Midsommardans till Stockholmsutställningen 1897. År 1903 skänktes målningen av Konstakademien till Nationalmuseum. Där kan den ha setts av en amerikansk samlare som senare beställde ytterligare en version av Zorn. Den versionen finns fortfarande i privat ägo. En liknande målning från 1896 finns på Pusjkinmuseet i Moskva.
Läs: Den svenska mästaren Anders Zorn
Gustaf Cederström, Karl XII:s likfärd
År 1877 drabbades Gustaf Cederström av ett bakslag när hans historiemålning föreställande Albrekt av Mecklenburg och drottning Margareta refuserades av Parissalongen. Cederström lät sig dock inte nedslås utan började arbeta på ett nytt verk med den svenske kungen Karl XII, som han beundrade, i centrum.
Han valde att skildra den tragiska händelsen då Karl XII, som stupade under stora nordiska kriget 1718, förs hem av sina soldater. Att kungen skulle ha transporterats öppet på en bår är dock konstnärens egen tolkning.
Cederström arbetade med målningen i tretton månader. Han använde ett stort antal modeller för att gestalta kungen och soldaterna, medan soldaten längst fram i processionen fick konstnärens egna anletsdrag. För att återskapa snön lät Cederström dessutom frakta stora mängder salt till sin ateljé.
Målningen visades i den svenska paviljongen på världsutställningen i Paris 1878 och blev en framgång. Cederström belönades med en medalj och verket köptes av den ryske storfursten Konstantin Konstantinovitj Romanov.
I Sverige fanns samtidigt en stark önskan om att målningen skulle stanna i landet. Cederström utförde därför en andra version, som sedan 1884 ingår i Nationalmuseums samling. Den första versionen kom till Sverige först efter oktoberrevolutionen och har sedan 1939 visats på Göteborgs konstmuseum.
Vill du få fler artiklar direkt i din inkorg? Prenumerera på vårt nyhetsbrev
Alexander Roslin, Damen med slöjan
Hundra år innan Gustaf Cederström sökte framgång i Paris hade en annan svensk målare redan etablerat sig där. Alexander Roslin slog sig ner i den franska huvudstaden 1752 och blev med tiden en av sin tids mest eftertraktade porträttmålare. Han var särskilt berömd för sin skicklighet i att återge olika material, inte minst siden, sammet och spets.
Bland uppdragsgivarna fanns representanter för Europas högsta adel. Men en person återkom oftare än andra i Roslins måleri: pastellmålaren Marie Suzanne Giroust, som han gifte sig med 1759. Paret fick sex barn tillsammans.
Det mest kända porträttet av Giroust är Damen med slöjan från 1768. Hon är klädd à la bolognaise, efter ett mode från Bologna, med en lång svart slöja som delvis täcker ansiktet. Porträttet har också en mer personlig detalj. Giroust håller en hopfälld solfjäder mot kinden, en gest som enligt tidens så kallade solfjädersspråk kunde betyda ”jag älskar dig”.
Även om porträttet föreställde Roslins egen hustru stannade det inte i hans ägo. År 1769 ställde han ut målningen på Parissalongen, där den fick mycket beröm och fann en köpare. Målningen kom senare till Sverige och ingick i flera privata samlingar innan den 1945 förvärvades av Nationalmuseum.
Hilma af Klint, De tio största, nr. 3
År 1984 inträffade något som kom att förändra synen på den abstrakta konstens historia. I Helsingfors visades verk av Hilma af Klint som fram till dess hade varit i stort sett okända för allmänheten.
Det var i enlighet med konstnärens egen önskan. I sitt testamente hade Hilma af Klint, som dog 1944, bestämt att hennes verk inte fick visas offentligt förrän tidigast tjugo år efter hennes död.
När målningarna så småningom blev kända stod det klart att af Klint hade arbetat med abstrakt konst tidigare än flera av de konstnärer som länge betraktats som pionjärer inom området, däribland Wassily Kandinsky och Kazimir Malevitj.
Hennes konst var nära förbunden med hennes intresse för spiritualism och ockultism och en strävan efter att gestalta sådant som låg bortom den synliga verkligheten. Till en början tog detta sig uttryck i organiska former, som senare följdes av mer geometriska kompositioner.
Det är svårt att lyfta fram ett enda verk som representativt för Hilma af Klints konstnärskap. De tio största, nr 3 från 1907 får därför här stå som exempel på ett konstnärskap som sedan återupptäckten har fått en central plats i berättelsen om den moderna konstens utveckling.
Läs: Hilma af Klint – den nonfigurativa konstens pionjär
Nils Dardel, Den döende dandyn
Starka färger, böljande former och teatraliska scener är återkommande inslag i Nils Dardels måleri. De präglar också hans mest berömda målning, Den döende dandyn från 1918.
Efter sina konststudier i Stockholm reste Dardel till Paris, där han framför allt influerades av fauvisterna och Henri Matisse. En annan viktig inspirationskälla var den japanska konsten. År 1917 reste Dardel själv till Japan.
Året därpå målade han Den döende dandyn, ett verk som tydligt kretsar kring fåfänga. Dandyn ligger på sin dödsbädd, omgiven av en man som gråter och tre kvinnor. Men hans blick är inte riktad mot himlen. Istället ser han mot en spegel som vilar i hans kraftlösa hand. Spegelns svarta glas kan tolkas som en anspelning på döden och fåfängans slut.
När Den döende dandyn såldes på auktion 1984 för 3,4 miljoner kronor blev den det dittills dyraste svenska konstverket som sålts på auktion. Sedan 1993 ingår målningen i Moderna Museets samling i Stockholm.
Det finns även en tidigare version från 1918. Där omges dandyn av två män och en pojke och håller en solfjäder istället för en spegel. Den versionen såldes på Bukowskis 2007 för 3,25 miljoner kronor.
