För dem som inte känner till namnet Charlotte Perriand (1903-1999) var hon en fransk formgivare – men ingen vanlig utan en av 1900-talets mest inflytelserika.
Efter att ha studerat vid École de L'Union Centrale des Arts Décoratifs inledde hon sin karriär som assistent hos den legendariske formgivaren, arkitekten och teoretikern Le Corbusier 1927. Hon blev snabbt en vital del av det kreativa arbetet och hennes namn ingick i många av företagets viktigaste patentmärkningar. Hon beskrev Le Corbusier, Pierre Jeanneret och sig själv som tre fingrar på samma hand.
När Perriands biografi A Life of Creation släpptes 1998 fick fler upp ögonen för hennes livsverk. Många av hennes möbler har uppnått ikonstatus, bland annat Chaise Longue, som hon skapade tillsammans med Le Corbusier och Pierre Jeanneret.
Biografin tjänar även som en hyllning till hennes skarpa intellekt och teoretiska läggning. Hon intresserade sig för specifika delar av hemmets funktion, till exempel frågan om förvaring. Perriand insåg alltså vikten av förvaring långt före Ingvar Kamprad försåg oss med Ikeas praktiska garderobslösningar. Hon ansåg att en ordnad omgivning är en avgörande del för minskad stress och ökad livskvalitet.
Vidare menade Perriand att inget är beständigt och att det är av allra största vikt att formgivare anpassar sig till detta. Hon var en stark förespråkare för formgivarens ansvar att förutse behov och förändring innan det skedde.
Trots att hon ständigt blev förbisedd, förblev Perriand fokuserad och kreativ. Hon skapade nära vänskapsband med några av 1900-talets mest framstående konstnärer och teoretiker, bland annat Fernand Léger.
A life of Creation är Charlotte Perriands egen historia. Boken beskriver många av de existentiella bryderier hon tampades med genom hennes karriär. Men den beskriver även lustfyllt hennes resor runt jorden samt den enorma inspiration och de estetiska möten hon tog med sig därifrån. Ett viktigt möte skedde under en resa till Japan, där hon spenderade tre år i början av 1940-talet. Där blev hon introducerad för zen-filosofin och den japanska kulturen och insåg hur väl de stämde överens med hennes egen syn på inredning och livskvalitet.
Läs: Noguchi Table: en hybrid av konst och funktion
Denna lyckade kulturkrock blev till exempel inspirationen för den japanska te-trädgård hon designade till UNESCOS huvudkontor i Paris. Platsen, tillsammans med sitt möblemang, är såväl strikt som naturlig och möblerna är praktiska utan att tumma på estetiken. Utan att egentligen övergå sitt syfte fulländar möblerna platsen och förstärker dess lugna harmoni.
Charlotte Perriand fortsatte att resa och verka, dels i Japan, men även i Brasilien, Kina och Storbritannien. Där arbetade hon med formgivning och inredningsdesign – mycket av vilket nu tyvärr är rivet.
Men hur såg hon då på framtiden? Charlotte Perriand hade, trots denna dystra samtidsanalys, en relativt munter syn på framtidens design. Hennes prognos för 2000-talets formgivning var en återgång till ett mer primitivt hantverk. Kanske inte genom att återgå till samma typ av teknik, men genom en allt mer småskalig produktion och ett nyttjande av modern teknik och hantverk. Hon trodde att det skulle finnas ett fortsatt behov av en viss massproduktion, men den kommer vägas upp av ett åter ökande intresse och uppskattning för det småskaliga och eftertänksamma.
En teori som visade sig stämma ganska bra. Charlotte Perriand förblev djupt intresserad av människans behov och natur ända till slutet. Med tiden har hennes liv och verk fått det erkännande det så länge förtjänat, och hennes design betraktas nu som en av 1900-talets mest tongivande.
