Huvudperspektiv
Dada var den första konceptuella stilen inom konst. Det var inte meningen att verken skulle vara estetiskt tilltalande, syftet var snarare att ifrågasätta samhällsstrukturer, konstnärens roll och konstens syfte. Detta ifrågasättande i kombination med drypande ironi och giftig normkritik skapade okonventionell konst som irriterade och upprörde.
Dada är mycket mer än bara skulptur och måleri, utan innefattar även uttrycksformer såsom performance, musik, poesi, fotografi och kollage. Starkast förknippat med Dada är användandet av så kallade readymades. Vardagliga objekt som efter knappa ingrepp från konstnärens sida presenterades som konst på museer och gallerier. Användningen av readymades satte likt inget annat konstdefinitionen på sin spets - vad är egentligen konst? Vem bestämmer det och vad är konstens samhälleliga syfte?
Ursprunget
Den 5 februari 1916 grundade Hugo Ball och Emmy Hennings Cabaret Voltaire i Zürich där konstnärer och artister kunde anordna möten och delta i framträdanden. Andra tidiga medverkande var Hans Arp, Tristan Tzara, Marcel Janco och Richard Huelsenbeck.
I juni samma år anordnades det första dadaistiska mötet under vilken Ball läste upp rörelsens första manifest. Hur benämningen Dada utvecklades råder det delade meningar om men den mest vedertagna förklaringen är att Richard Huelsenbeck hittade på namnet genom att sticka en kniv genom närmaste ordbok. Eggen hamnade på Dada, det franska namnet för käpphäst och ett barns första läte. Det barnsliga och absurda i namnet passade utmärkt för en ung konströrelse med syfte att distansera sig från allt klassiskt och konventionellt.
Viktiga verk
Om man inte kan diskutera dadaism utan att nämna readymades, kan man heller inte diskutera readymades utan att nämna Marcel Duchamps (1887-1968) Fountain (1917). Duchamp var den första att börja använda sig av readymades, och fortsatte med detta genom hans relativt korta konstnärsbana.
Att använda just en urinoar skulle garanterat uppröra - till och med en och annan medkonstnär. Materialet var inte mer bearbetat än att urinoaren var tippad och signerad med namnet R.Mutt. Genom att flytta en urinoar från sitt vardagliga kontext och egentliga användning till museets vita finrum hade Duchamp gjort konsthistoria. Vad den oinvigde skulle kalla lathet eller kanske till och med galenskap var egentligen en ultimat utmaning av konstnärliga konventioner. Duchamp har blivit en närmast ikonisk frontfigur för dadaismen.
En annan konstnär som gjorde sitt avtryck på dadaismen och konsthistorien var Hans Arp (1886-1966), bland annat med sitt verk Untitled (Squares arranged according to the Laws of Chance) från 1917. Arp gjorde under sin karriär flera kollage helt utifrån slump. Detta verk skapade han stående över duken genom att släppa ner kvadrater i olika färger. Därefter klistrade han fast kvadraterna på den plats de hade råkat landa.
Verket kom till efter Arps många frustrerade försök att skapa mer planerade och exakta geometriska kollage. Untitled verkar som en stark representation för vad som inom dadaismen kallats anti-art, vilket var en reaktion på alla konstvetenskapliga skolor rörande regler, planering och noggrannhet som så länge genomsyrat konsten. Det handlade inte längre om teknik, kreativitet och skicklighet. Det var slumpen som avgjorde.
Ett tredje verk som är intressant att välja är Duchamps LHOOQ från 1919. Verket består kort och gott av ett vanligt vykort föreställande Leonardo da Vincis mästerverk Mona Lisa, på vilken Duchamp helt sonika målat dit en mustasch och ett getskägg. Titeln, när den uttalas av en fransman, låter som Elle a chaud au cul - she has a hot ass. En tydlig pik mot den traditionella, klassiska konstens syfte och historia.
Vad hände sen?
Efter första världskriget började Dadaismen att spridas. I Paris anammade flertalet franska konstnärer stilen, bland andra Marcel Duchamp, André Breton, Louis Aragon och Paul Eluard. Snart hade dadaismen blivit just det som rörelsen ursprungligen verkat mot - en medioker etablerad rörelse.
André Breton har dykt upp i fler sammanhang. Läs mer här!
På 1920-talet var dadaismen inte längre en enad grupp sammanhållen av ett gemensamt manifest. Många lämnade stilen och fortsatte in i andra konstinriktningar, framförallt surrealismen. Marcel Duchamp var en viktig länk mellan Zürichs ursprungliga dadaister och Paris surrealistiska konstnärer.
Men trots att många övergav inriktningen har Dadaismen haft ett fortsatt starkt inflytande på till exempel surrealism, popkonst och performance.
Mer Duchamp? Spana in Barnebys föremål!
