Med sitt ursprung i mellanöstern var den från början en möbel i det rum varifrån den turkiske sultanen tog emot besökare och höll konseljer. Just ordet divan är namnet på det riksråd som flera muslimska stater höll, främst i det osmanska riket. Trots att möbeln påminner om dagens hörnsoffor framför teven var det allt annat än avslappnat under de timslånga förhandlingarna framför sultanen.
Med resor och handel upptäckte snart européerna det orientaliska och tog intryck. Först var förstås det modemedvetna Frankrike. Klänningar a là turque var det som gällde för kvinnor som Marie Antoinette, och divaner blev ett måste i inredningarna. Med det hade möbeln gått från att vara en symbol för politik och representation till något lustfyllt, trendigt och exotiskt.
Läs: Marie Antoinettes favorit – Élisabeth Vigée Le Brun
I Sverige tog man givetvis efter. I Gustav III:s paviljong i Hagaparken finns ett litet rum på ovanvåningen som trots sin ljusa klassicerande stil har ett turkiskt inslag i form av en divan. Här höll också han, den svenska kungen, konseljer och mottagningar men i en betydligt mindre skala. Slottet som ligger strax utanför staden i ett böljande parklandskap, var en plats för reflektion och långsiktiga drömmar. Därför placerades ett väl tilltaget arbetsbord framför divanen med gott om plats för arkitektritningar för byggnader och storskaliga parkprojekt. Om det var den turkiska divanen som inspirerade är ovisst, men den första byggnad som kungen lät uppföra i parken var Den turkiska kiosken. Ordet kiosk är turkiska/persiska för lusthus eller utsiktshus, ett passande namn för den lilla paviljongen uppe på berget, ett stenkast från slottet. Det är en fantasifull byggnad ritad av Fredrik Magnus Piper 1786 och som fortfarande står kvar för den nyfikna parkbesökaren att upptäcka.
Läs: Hur Georg Haupt kuppade till sig sitt mästerstycke
Men det turkiska skulle även leta sig in i kvinnornas alkover. På Rosersbergs slott, norr om Stockholm, finns två lika färgstarka som excentriska inredningar som matchade dess innehavare väl. Det ena är Drottningens Konversationsrum som får all publik att haja till. Med sin divan och runda alkov i illrosa och guld är intrycket allt annat än lågmält. Det inreddes 1812 åt drottning Hedvig Elisabet Charlotta, gift med Karl XIII och berömd för sina dagböcker och sitt konverserande. Man kan förstå var namnet på salongen kom ifrån, rummets intima känsla gjorde det lätt att föra förtroliga samtal under alkovens skyddande valv.
Det andra rummet är Gröna förmaket och det är om möjligt än mer imposant. Där går färgskalan i stället i ärtgrönt med avancerade puffkuddar placerade över hela möbeln. Rika draperingar täcker divanen både bakom, under och ovan. Rummet var ämnat åt drottning Désirée, maka till Karl XIV Johan. Hon kom från Marseille, hade en gång varit förlovad med Napoleon och längtade mest tillbaka till sitt älskade hemland. Därför har kopparstick hängts upp ovanpå draperingarna över divanen med porträtt på de saknade släktingarna. Här satt drottningen med sina hovdamer och fördrev tiden med att brodera, vila och läsa högt. Därför har arbetsbord ersatts med små sybord och toalettbord framför divanen. Nu har divanens funktion alltså helt övergett arbete och representation och tagit ännu ett steg närmare dagens tevesoffor.
Vill du få fler artiklar direkt i din inkorg? Prenumerera på vårt nyhetsbrev
Men den tveklöst mest berömda divanen hittar man varken hos sultaner, kungar eller drottningar, utan i ett hus i Hampstead, London. Och dess funktion har inget med vare sig byråkrati eller avslappnat umgänge att göra. Sigmund Freuds divansoffa har blivit en symbol för psykoanalysen, avbildad i en oändlig rad av filmer där patienter slår sig ner innan de öppnar sina hjärtan. Divanen var en present från en av Freuds patienter, Madame Benvenisti, omkring år 1890. Freud täckte medvetet divanen med en murrig Kashgai-matta och broderade kuddar för att få patienten att inte känna sig som på en klinisk sjukhusbädd, utan på en … turkisk divan.
