Allt började med en gesällvandring. På 1760-talet reste Georg Haupt till Amsterdam, Paris och London. Där skulle han lära sig yrket och ta intryck av de utländska möbelsnickarna. Han måste ha gjort stora framsteg och vunnit snabbt erkännande, för uppdragsgivarna var snart av hög rang. Trots det måste till och med Georg Haupt ha blivit förvånad den julidag 1769 då ett brev damp ner: han hade utnämnts till hovsnickare. Ryktet om den duktige gesällen hade alltså nått hovet och självaste kung Adolf Fredrik där hemma i Stockholm. Kanske tänkte kungen att en sådan utomordentlig svensk skulle tjäna svenska kungligheter, inte furstar ute i Europa. Sagt och gjort. Georg Haupt kallades hem, på hösten samma år avbröt han sin gesällresa och lämnade England för gott.
Väl hemma skulle den första kungliga beställningen komma att bli Georg Haupts mest betydelsefulla möbel – ett skrivbord, i julklapp från kung Adolf Fredrik till sin gemål, drottning Lovisa Ulrika.
Under den här tiden rådde rokokons stilideal, med svängda yppiga former. I och med Haupts skrivbord introducerades den nyklassicistiska stil som han tagit intryck av under sina resor, med ett rakare formspråk och dekorelement hämtade från antiken. Skrivbordet med sin uppsats blev en djärv uppvisning i hantverksskicklighet och uppfinningsrikedom. Inget skulle sparas på. Som symboler för drottningens bildningsideal skapades jalusidörrar med intarsiamönster av böcker, musiknoter och instrument. Dekorer graverades med porträttmedaljonger, blommor och blad för att sedan fyllas med färgat vax.
Läs: Designhistoria
Det var bara en liten detalj som fattades för den unge Haupt. Mästartiteln. Han var utnämnd hovsnickare men fortfarande en enkel gesäll. Den driftige och självsäkre Haupt lät sig inte nedslås av det. Här kunde två flugor slås i en smäll.
Vem som fick göra sitt mästerstycke, när, var, vad och hur, kontrollerades av skrået, Snickarämbetet. Och ritningar skulle kontrolleras och godkännas av densamma. På ett skråmöte i februari 1770 klev Georg Haupt in under ett av Snickarämbetets skråmöten. I handen hade han en ritning av det skrivbord som han tänkte tillverka. Viktigaste av allt, på pappret fanns kungens tydliga signatur och godkännande. Med det krävde Haupt att det skulle anses tillräckligt som underlag för ett mästerstycke.
Men på den här tiden bestod ett mästerstycke av ett stort skåp. Inte ett skrivbord. Ingen hade tidigare fått den tillåtelsen, det visste Haupt. Kanske var han också medveten om att det kunde sticka i ögonen på skråmedlemmarna att de blivit förbisedda genom den kungliga utnämningen av hovsnickare utan deras inblandning, av en simpel gesäll till på köpet. Därför såg Haupt till att gardera sig. Tidigare samma dag arrangerades att kungens kammartjänare Justin framförde till skrået att det var majestätets bestämda önskan att Haupt snarast måtte bli mästare.
En sådan önskan var förstås svår att motsäga och skrået godkände så kravet. Men inte helt utan villkor. Om det var för att upprätthålla reglerna eller för att inte förlora ansiktet är ovisst, men Haupt fick göra om ritningen under uppsikt av skråets representanter så att ritarbetet skulle kunna räknas till mästarprovet.
Håll dig uppdaterad med de senaste nyheterna från konst- och auktionsvärlden: prenumerera på Barnebys kostnadsfria nyhetsbrev!
En vecka före jul stod skrivbordet – och mästarprovet – färdigt. Snickarämbetets yttrande talade sitt tydliga språk. De fann det: ”wara med besynnerlig skickelighet och flit förfärdigat, att det med nöije och heder för ett dugtigt och fullkomligit mästar stycke anses”. I december 1770 godkändes skrivbordet som Georg Haupts mästerstycke vid skråets sammankomst. Med det kunde han söka burskap, bli borgare och ha rätten att fritt kunna sälja sina varor. En livsnödvändighet, även för en hovsnickare.
Vad drottningen tyckte om sin julklapp förtäljer inte historien, men möbeln har stått på Drottningholms slott sedan dess och kan beskådas av nutida besökare. Bakom en skyddande skärm.
