Hummertelefonen består av en tidstypisk telefonbas och en elegant hummerformad lur, och är ett av de mest berömda föremålen som skapades av den spanske konstnären Salvador Dalí. Här är fem saker du kanske inte visste om det ikoniska föremålet:
Den skapades för hans mecenat
Hummertelefonen tillverkades för den brittiske poeten och mecenaten Edward James (1907-1984), som Dalí träffade i Katalonien 1934 och som förblev konstnärens viktigaste mecenat fram till 1939. Edward James var en rik brittisk man som hade ärvt en förmögenhet från sin far Daniel James och som spenderade en stor del av sitt arv på att stödja konsten och den surrealistiska rörelsen, framförallt Salvador Dalí och René Magritte. I mitten av 1930-talet bestämde sig James för att göra om sitt hus på Wimpole Street 35 i centrala London genom att ge det en surrealistisk makeover. Dalí formgav många möbler, bland annat den ikoniska soffan Mae West Lips, som är inspirerad av skådespelerskans läppar, lampfötter i form av staplade champagneglas och den berömda hummertelefonen.
Läs: Salvador Dalí i paranoians land
Den föddes ur en olycka
Idén om hummertelefonen, som ursprungligen utformades 1936, går tillbaka till en teckning som Dalí ritade 1935 för den populära tidskriften American Weekly, som gav konstnären i uppdrag att beskriva sina tankar om den amerikanska kulturen genom teckningar, bland annat New York Dream - Man Finds a Lobster Instead of a Phone, som föreställer en förskräckt man som sträcker sig efter telefonen men får tag i en hummer istället. Edward James mindes senare en händelse då Dalí och hans fru Gala, när de bodde i hans hem i London, satt i James rum och åt hummer och efter att ha ätit färdigt kastade de skalen från sängkanten, varav ett hamnade ovanpå en telefon.
Läs: Konstnärerna som gärna ställde sig framför kameran
En annan historia berättar att James 1936 besökte en rik romersk aristokrat som underhöll gästerna vid sin säng bredvid en hink med humrar och som hämtade en hummer istället för en ringande telefon. Det sägs att händelsen senare samma år inspirerade James att uppmana Dalí att skapa hummertelefonen.
Det finns bara 11 exemplar
När Dalí hade utformat konceptet gav James inredningsföretaget Green & Abbot i uppdrag att skapa elva exemplar. Ett brev från juli 1938 vittnar om att James övervakade produktionen av dessa föremål och bestämde färgscheman och kvantiteter.
Sju av de elva exemplaren är helt vita, medan fyra är svarta telefoner med röda humrar. Telefonerna verkar vara gjutna av en riktig hummer, och 1938 ställde Dalí ut en levande hummer på en rödmålad telefon i New York. För de elva kopiorna har insidan av varje gipshummer urholkats för att passa en telefonlur, och ett hål har skapats i svansen för att föra in sladden. Svansen böjer sig över högtalaren för att passa runt munstycket. Flera modeller finns bevarade i offentliga samlingar i London (inklusive Tate Modern), Rotterdam, Minneapolis, Johannesburg och Lissabon.
Den har sexuella konnotationer
I januari 1938 ställde Dalí ut en av hummertelefonerna på den berömda Exposition Internationale du Surréalisme i Paris under namnet Aphrodisiac Telephone: för Dalí var hummern en sexuellt laddad varelse. Förutom att de förknippades med lyxig mat, drogs Dalí också till deras afrodisiakum och erotiska associationer, vilket betonas i hummertelefonen genom att hummerns svans (och i förlängningen dess könsorgan) placeras över lurens munstycke.
Läs: Surrealisterna och det undermedvetna
Intressant nog besökte Dalí och James Sigmund Freud, psykoanalysens fader och en av konstnärens stora förebilder, den 19 juli 1938, bara en dag efter att James skrivit till Green & Abbot för att berätta om beställningen. Dalí grävde djupare i denna erotiska association med 1939 års projekt The Dream of Venus på världsutställningen i New York, där han utformade en installation finansierad av James som bestod av nakna kvinnor med levande humrar placerade över deras könsorgan.
Den inspirerade andra
Idén bakom hummertelefonen togs också upp av modeskaparen Elsa Schiaparelli, som 1937 samarbetade med Dalí för att skapa en klänning med en tryckt hummer på kjolens framsida, med svansen placerad strategiskt mellan benen på bäraren. Den A-linjeformade sidenklänningen, som kallades Lobster Dress, designades av Schiaparelli och den röda hummern ritades av Dalí och trycktes på ett tyg av Sache. Klänningen visades på Schiaparellis sommar- och höstkollektion 1937.
Läs: Haute couture – där modet och konsten möts
Senare skulle Wallis Simpson bära klänningen på fotografier tagna av Cecil Beaton innan hon gifte sig med Edvard VIII. Simpson kritiserades i pressen för att ha burit klänningen, som ansågs vara “laddad med erotisk lättsinnighet” och som gav den brittiska allmänheten “ännu fler skäl att hata Wallis” (Nevertheless She Wore It, av Ann Shen). År 2012 skapade Miuccia Prada en ny version av klänningen för Metropolitan Museum of Arts retrospektiva utställning Schiaparelli and Prada: Impossible Conversations, som Anna Wintour bar på Metgalan 2012.
Vill du få fler artiklar direkt i din inkorg? Prenumerera på vårt nyhetsbrev
Även om hummertelefonen är en oförklarlig sammanblandning av två föremål från olika områden, var allting logiskt i konstnärens huvud, vilket han förklarade i sin självbiografi The Secret Life of Salvador Dalí: “Jag förstår inte varför jag, när jag ber om en grillad hummer på en restaurang, aldrig serveras en kokt telefon; jag förstår inte varför champagne alltid är kyld och varför å andra sidan telefoner, som vanligtvis är så fruktansvärt varma och obehagligt klibbiga vid beröring, inte också läggs i silverhinkar med krossad is”.
