År 1938 bestämde sig biltillverkaren Alfa Romeo för att satsa på racingbilar inhouse och erbjöd egenföretagaren och frifräsaren Enzo Ferrari (1898-1988) att bli manager för den nya satsningen – Alfa Corse. Fram tills dess hade han som leverantör med sitt, Scuderia Ferrari, representerat Alfa på racebanorna. Efter bara ett år på posten lämnade Enzo Ferrari biltillverkaren. På väg ut skrev han på ett papper där han lovade att på fyra år inte låta namnet Ferrari associeras med någon racing.
Ett par dagar senare gundade han Auto Avio Costruzioni nära hemstaden Modena. Mekaniker från Fiat och Alfa Romeo anslöt sig snart för att arbeta för Ferrari. De producerade delar till flygplan och bilar men även en ny racerbil – AAC Tipo 815 – modellen, baserades på en Fiat och räknas som varumärket Ferraris allra första.
Bilen gjorde sin debut på Mille Miglia-loppet i Brescia 1940. Deltagandet blev dock ett fiasko, då båda de startande bilarna fick motorproblem och aldrig nådde mållinjen. Dessvärre fanns inte eller tid för vidareutveckling av modellen. Ferrari blev snart inkallad i armén och tvingades delta i andra världskriget.
En 250 GTO såldes för 15,7 miljoner pund 2008 – året efter klubbades en 250 Testa Rossa till högre pris!
Det var Enzo Ferraris andra krig. Efter det första fick han arbete hos ett företag som sysslade med återvinning av avlagda militärfordon - ett arbeta som fick honom att intressera sig för mekanik. När det andra världskriget slutade hade han tillräckligt mycket kunskap för att göra det nya bilmärket till en succé.
1943 flyttade företagets verkstad till Maranello, bara 20 kilometer från Modena och de gamla lokalerna som använts för både Scuderia Ferrari och nya AAC. I Maranello, där man faktiskt håller till än idag, byggdes företagets andra racerbilen, en Ferrari 125 S med en 1.5-liters, V12-motor, 1947. Den nya bilen vann Grand Prix i Rom samma år. Enzo, som redan 1927 tilldelades titeln Il Commendatore (befälhavare) av den Italienska kungen för sina racingkunskaper, blev nu Il Commendatore för hela racingvärlden – ett smeknamn han behöll hela livet.
Surfa in på Bbys Magazine för att få de senaste auktionsnyheterna

125 S-modellen var den första som pryddes med den ikoniska Ferrarisymbolen – en svart häst stegrande mot en gul bakgrund - Cavalino rampante. Symbolen satt ursprungligen på Francesco Baraccas, en italiensk krigshjälte från första världskriget, flygplan. 125 S fortsatte vinna, och dess efterföljare 159 S och 166s likaså. Den sistnämnda blev dessutom föregångare till Ferraris senare passagerarbilar.
När Formel 1-tävlingarna etablerade 1950 fanns Ferrariteamet med på startlinjen. Inledningsvis konkurrerade de med “The Alfettas” om att vara det vinnande märket. När Alfa Romeos la ner satsningen på racing dök flera nya rivaler upp, däribland Maserati, Mercedes, Ford, McLaren och Porsche.

Med femton världsmästerskapstitlar i Formel 1 och med legendariska förare som Fangio, Prost, Lauda, Villeneuve och “the Red Baron” Schumacher, har den karismatiske Ferrari skrivit racerhistoria och märket är i dag synonymt med racerbilar.
Läs: Porsches tidlösa dragningskraft
Trots att kärnan i företaget var tävlingarna och racing började Ferrari så småningom med personbilar. Anledningen var enkel. Racingen växte i populäritet och priserna skenade. För att kunna vara med och konkurrera skulle företaget tjäna pengar på personbilar. Den första bil som gick att köra för vanligt folk var 166 Inter, producerad i 38 exemplar och presenterad på Turin-salongen 1948. Till skillnad från tävlingsbilarna fick gatbilarna ett rektangulärt emblem med logotypen ...

Efterföljaren till Interserien var 250 Europa som gjordes under 1953 och 1954 (och som klubbats för närmare 30 miljoner kronor på auktion), och efterföljande 250 Europa GT. Serie blev så småningom den första som gick att serietillverka. 1961 skapades 250 GTE - en bilmodell med fyra säten. Nu kunde man ge familjebilens komfort utan att tappa racerbilens känsla. En succé och totalt producerades 954 varianter fram tills att den ersattes av 330 America två år senare.

Supersportmodellen 250 GTO, som bara togs fram i 39 exemplar mellan 1962 och 1963, är en av de mest eftertraktade och modellen har haft världsrekordet som världens dyraste bil. År 2018 såldes en variant för 425,4 miljoner kronor hos Sotheby's i USA.
Formgivaren bakom mängder av modeller har varit Gian-Battista “Pinin” Farina. Enzo Ferrari stora drivkraft var motorer och mekanik. Farina gjorde också de två sista bilar innan bilmogulens bortgång 1988 – den hyllade Testa Rossa (från 1985) som producerad fram till 1996 och F40 som producerades mellan 1987 och 1992.

Fiat köpte redan 1969, 50 procent av aktierna i Ferrari, men trots den uppbackningen gick affärerna snart sämre när grundaren gått bort. 1993 sålde endast 2 289 fordon, en halvering från två år tidigare. År 2004 tog Enzos gamla assistent Luca di Montezemolo över ledarskapet hos Ferrari. Med hjälp av skicklig marknadsföring och industriella förändringar var Ferrari tillbaka. Försäljningen ökade och nådde, speciellt tack vare den nya asiatiska marknaden, nya säljrekord: 8 398 sålda fordon år 2017, och en vinst på 3.3 miljarder euro.
Drömmen om världens mest prestigefyllda bil finns än.


