IP: Isaac Pineus
AD: Andrew Duncanson
Hur är det att ställa ut med Modernity på Collective i New York?
AD: Toppen! Det är tredje året i rad vi ställer ut här. Samtidigt som Collective Design Fair pågår också Frieze Art Fair vilket gör att det är många konst- och designintresserade människor i omlopp på Manhattan. Som alltid när vi ställer ut internationellt är vi den enda svenska utställaren. Vi är ambassadörer för skandinavisk formgivning.
Collective Design Fair är en relativt ny mässa, på vilket sätt utmärker sig den?
IP: Före Collective saknades det en riktig designmässa av dignitet i New York. Det fanns ingen mässa att jämföra med Design Miami/Basel, varför New York-bon, arkitekten och inredningsarkitekten Steven Lerner tog ett samlat grepp och grundade Collective Design Fair. Resultatet är en mässa som förmedlar känslan av ett galleri med vita väggar och oregelbunden utformning av mässområdet. Montrarna är också större än vanligt, vi har 70 kvm istället för 45 som på PAD i London och Paris. Både PAD och the Salon uppfattas som traditionella och mer ombonade mässor i jämförelse med den gallerilika Collective Design Fair.
Vad ställer ni ut på årets upplaga av Collective?
AD: Vi har med oss en extremt ovanlig matgrupp i valnöt, bestående av bord, stolar och karmstolar, av den danske formgivaren Peder Moos. Han är den mest skulpturale av danskarna och utmärker sig också genom att han tillverkade sina möbler själv. Vi har också med oss två unika länstolar av Magnus Stephensen som är "to die for", liksom Märta Måås-Fjetterströms runda matta "Röda rabatten", ett par soffor av Finn Juhl och några möbler av Bruno Mathsson, bland annat ett ovanlig "Superellips-bord" med skiva av jakaranda på kopparben. I den bakre kanten av montern löper en ramp eller en hylla vilket är väldigt praktiskt för unika pjäser. Där står bland annat några vaser av den svenske keramikern Mårten Medbo.
Hur viktig är montern, med ett annat ord paketeringen?
IP: Jätteviktig, extremt viktig. Sedan fem år samarbetar vi med den franska scenografen Émelie Bonaventure som utformar våra montrar och som försett oss med portabla monterväggar. Vi tar inte med oss dem när vi ställer ut i USA, det är både för kostsamt och bökigt, däremot när vi ställer ut på mässor i Sverige och Europa. Både i London, Paris och på Antikmässan i Älvsjö har vi använt oss av de betongimiterande väggarna i Tadao Ando-stil som målats för hand i en studio i Paris. Konstrasterna som uppstår mellan möblernas varma trä och den kalla grå betongen är osedvanligt lyckad. Vi vann också priset som årets bästa monter på Antikmässan 2014. Våra montrar är vårt varumärke, väldigt profilskapande vilket ger en stark igenkänningsfaktor. Trots att de kan vara olika, känner man ändå igen dem och det är inte sällan vi får höra, - ååh, en Modernity-monter.
Ni medverkar på flera internationella mässar, gör ni skillnad i ert utbud?
IP: Vi ställer återkommande ut på Pavilion of Art & Design i Paris och London, The Salon liksom Collective i New York. Nu när vi ställer ut är det den fyrtioandra mässan i ordningen så visst har vi en känsla av vad kunderna i olika länder vill ha. Amerikaner efterfrågar i mycket högre utsträckning "finish", de gillar topp-skick och "mint condition" även om det långsamt börjar luckras upp. I Paris är man mer inne på patina och där efterfrågas gärna rustika furumöbler till inredningar av olika chalet.
AD: Givetvis finns det alltid en stark känsla av Modernity, vi kör på vår tydliga linje som kryddas med det man tror passar bäst. Det beror förstås också på vad vi har inne och hur det passar ihop. Men visst görs det en viss anpassning och när jag köper möbler och föremål gör jag det med mässorna i åtanke.
IP: Vi tar alltid med oss det bästa. Det kostar totalt cirka 700 000 kr att göra en mässa varför man måste ha med sig dyra saker, annars går det inte runt.
Hur upplever ni att marknaden förändrats under åren?
IP: Intresset har ökat lavinartat, titta på bara på Antikrundan. Vi tar vårt ansvar och är med om att öka intresset för skandinavisk design. En stor skillnad för oss är att vi sedan länge har betydligt fler kunder i utlandet än i Sverige. Brittiska BBC filmade i butiken på Sibyllegatan i tisdags, de ska göra en serie om design, vi är kvar här i New York då, men det gör inget, de har med sig en egen "Li Pamp" som gör inslaget.
Hur skiljer sig den internationella kunden med den inhemske?
IP: Den internationella publiken är mer på hugget, självsäker och behöver nödvändigtvis inte köpa det som alla andra vill ha. Svensken i gemen brukar ha lätt att ta in nya beteenden så jag hoppas att vi kommer att lära oss av den internationella publiken och våga ta ut svängarna mer.
Vilken är en bästa kanal för att få in föremål?
IP: Genom privatpersoner och auktioner. Det är Andrews jobb att hålla koll och han är aktiv absolut "twenty-four seven". Även när vi har middag försvinner han helt plötsligt för att bjuda på något... då kan man bli lite trött. Vi har också kunder som kommer till oss, det hör inte till vanligheterna men för inte så länge sedan var det en amerikan som flög in bara för att överlämna ett fat i aeroplanfanér av Tapio Wirkkala.
Har ni några personliga favoriter och gillar ni samma saker?
AD: Vi har nog båda lite olika favoriter inom olika områden. Personligen är jag omåttligt förtjust i Carl Hörvik och Uno Åhrén. Senast på Antikmässan i Älvsjö ställde vi ut Hörviks praktskåp med tillhörande stolar som enligt mig det bästa som gjorts inom svensk formgivning. För några år sedan sålde vi en fåtölj "Snäckan" av Uno Åhrén, utställd första gången på Göteborgsutställningen 1923, den är också helt fantastisk. Sedan tycker jag mycket om den danske formgivaren Peder Moos vars möbler inte kommer ut så ofta. Han gick sin egen väg, är mindre "typisk dansk" och inte lika avskalad som sina generationskamrater utan lite mer rokoko.
IP: Jag gillar danska kända namn som Finn Juhl, Hans J Wegner, Ib Kofoed Larsen och av den sistnämnde inte minst de otroligt bekväma Elizabeth-stolarna, uppkallade efter den brittiska drottningen som lät inreda sin Royal Yacht Brittania med dem. När båten senare kom att ingå i the Queens Gallery i Royal Collection i Edinburgh lät drottningen behålla stolarna själv. Så mycket tyckte hon om dem.
Ni har sålt mycket till museer världen över de senaste åren, hur fungerar det?
IP: Vi har många goda och upparbetade relationer med de stora museerna världen över. De brukar kontakta oss. MoMA i New York har både köpt en Ägget-fåtölj av Arne Jacobsen med fotpall liksom Hans J Wegners Flag Halyard av oss. Vi har också sålt till Cooper Hewitt Design Museum i New York, Los Angeles County Museum, Corning Glass Museum, Wolfsonian Museum i Florida och inte minst Nationalmuseum i Stockholm. Senast sålde vi ett epokgörande halssmycke av Torun Bülow Hübe från hennes allra första produktion.
Hur länge kommer trenden med skandinavisk design att hålla i sig?
AD: Jag skulle inte kalla det trend, det är mycket mer än så. Marknaden och intresset för skandinavisk formgivning är snarare en rörelse eller movement. Trender däremot kommer och går. De fårskinnsklädda möblerna som vi har sett till försäljning de senaste åren är ett exempel på en trend som så småningom kommer att avlösas av en annan.
Hur delar ni upp jobbet sinsemellan?
IP: Andrew köper och säljer, hans kunskap, öga, och känsla för att välja rätt utgör kärnan i verksamhet. Jag driver företaget i stort och smått och skulle beskriva mig själv som en entreprenör på hugget. Maria Wermelin arbetar i butiken och är den som sköter logistiken och de dagliga sysslorna. Just nu är det väldigt angenämt att vara sin egen, vi är jättenöjda med vår omsättning och vårt resultat.
Hur ser ni på att det så mycket av den skandinaviska formgivningen som säljs utomlands?
IP: Vår dörr står alltid öppen, alla är välkomna att handla. Svenskarna köper en del men de bästa pjäserna går ofta utomlands. När den svenska allmänheten inte uppskattar formgivning tillräckligt är det är inte så mycket vi kan göra. Man ska också komma ihåg att vi köper mycket skandinaviskt utomlands som vi sedan säljer i Sverige och de flesta möbler som vi säljer är danska. Danskar själva köper däremot nästan ingenting.
Hur skulle ni beskriva Modernity?
IP: Vi ser oss som ett internationellt företag som råkar ha säte i Stockholm. Vi har bestämt oss för att inte ställa ut på Antikmässan nästa år utan kommer att delta i mindre men mer speciella event som exempelvis c/o Stockholm som vi genomförde under Stockholm Art Week. Vi och fem andra gallerister, antik-och designhandlare ställde ut högklassig konst, antikviteter och design tillsammans i ett palats på Västra Trädgårdsgatan i april. Det var en lyckad genreblandning och det är just den känslan vi vill komma åt.
Vad längtar ni efter att investera till er eget hem?
AD: Hittar vi något bra går det nästan alltid till firman. Men en ny matsalsmöbel, ett sideboard och att få byta ut vår gamla Maralunga-soffa av Vico Magistretti står på önskelistan.
Vad gör ni gärna en ledig söndag?
AD: Barnen har sina aktiviteter annars drar vi oss nästan alltid från stan och ut i naturen. Även om det inte alltid är den vilda naturen så lockar Skansen och Djurgården, har vi mer tid så reser vi till vårt sommarhus i Fjällbacka.
