Om varje detalj är utförd med estetisk omtänksamhet så kommer summan av delarna att bli en än starkare helhet. Ingen i hela världen har fått den matematiken att bli sanning lika mycket som den italienske lamptillverkaren Gino Sarfatti (1912-1985). Arteluces grundare fick sladdar, fötter, armar, reflektorer, strömbrytare och stativ att glänsa. Om något försvinner från hans tekniskt komplicerade kreationer känns de inte längre som helheter.
Lamptillverkaren Arteluce i centrala Milano var under 1950- och 1960-talen tillhåll och inspirationscentral för flera av Italiens lovande moderna formgivare. Grundaren och lekledaren Gino Sarfatti hittades dock mer troligt i verkstaden med hantverkarna. Hans driv var inte samtalet, utan utforskandet av glödlampans begränsningar. Från starten 1939 till 1974, då Arteluce köptes av Flos, skapade Sarfatti 600 armaturer. Minst en varje månad. Ofta vandrade idéerna i nya banor. Många tillverkades i bara några exemplar och av de cirka 1 300 som gått under klubban de senaste åren når många skyhöga priser. Som modell 001006 som 2016 klubbades för 1,6 miljoner kronor och modell 2109/07 som 2017 klubbades för närmare 1,2 miljoner kronor. Båda hos auktionshuset Phillips.
Läs: Konsten att belysa: 8 unika lampor
Sarfatti var minst sagt oblyg med materialen. Han var tidig med plexiglaset på femtiotalet och först med halogenlampan på sjuttiotalet. Modellerna han skapade är eleganta och pampiga – som den ständigt aktuella ljuskronan 2097 från 1958. Men mest innovativa är nog lamporna som leker med funktion och utformning hos glödlampa och komponenter – varje del tillmäts som sagt synbart stor betydelse för helheten.
Ett exempel är golvlampan 1063 från 1954, en av två som det året belönades med en Grand Prix-utmärkelse på X Triennale i Milano – model 559 tilldelades till och med ADI Compasso d´Oro. 1063 är för övrigt ett av fyra Sarfattiverk som finns i Museum of Modern Arts samlingar. På auktioner har modell 1063 klubbats från cirka 200 000 kronor till cirka 440 000 kronor.
Under sin livstid skapade Gino Sarfatti 600 armaturer. Minst en varje månad.
Gino Sarfatti föddes i Venedig och studerade flygteknik i Genua. När Sarfatti var 23 år blev hans far ruinerad på grund av ett embargo till havs och den blivande lampmästaren tvingades avbryta studierna. Han flyttade till Milano för att arbeta. Där undrade 1936 en vän till familjen om inte han som var så teknisk kunde konstruera en lampa av en Muranovas – glödlampan snodde Sarfatti från en kaffemaskin. Övningen fångade hans intresse och ledde till Arteluces födelse några år senare, 1939. Han hade hittat sin plats och hängav sig. Målet var att skapa fulländade produkter – vackra och funktionella.
Läs: Vico Magistretti – mannen som återskapade Milano
Lamporna som skapades döptes efter ett nummersystem. 0-100 var speciella väggarmaturer, från 100 vanliga vägglampor, 500 och framåt var bordslampor, 1 100 golvstående lampor, 2 000 upphängda varianter och från 3 000 ljuskronor.
För att förvirra dagens köpare, hans namn lockar varje vecka mängder av samlare till Barnebys auktioner, lät han numret hos en lampa som slutat produceras att bli ledigt igen. Det är alltså inte helt omöjligt att två samlande besserwissrar som hamnat i konflikt om hur en viss Sarfatti-modell är utformad faktiskt båda har rätt.
Sarfattis tidiga alster hade två typer av ljussken, ett uppåt och ett där strålen kunde riktas – så lyser man upp ett rum och ger möjlighet för mer noggranna studier – perfekt för både frimärkssamlaren, korsordsryttaren och bokmalen.
Läs: Den sanna historien om Toucan-lampan
Få av lampmästarens skapelser gjordes under Arteluces första år – och de som gjordes de första åren skapades i en miljö med begränsade resurser. Andra världskriget avbröt hans nyfunna business och även om företaget fanns kvar så blomstrade inte verksamheten. Sarfatti som hade judisk bakgrund flydde Milano 1942 och bodde i Schweiz fram till krigets slut 1945.
Milano var då hela världens ledande designstad och Sarfatti tidens huvudperson. Över bordet under pingpong-matcher eller hos Arteluce fick vänner råd och värvningar lära sig.
De tre overksamma åren i Schweiz hade gjort Sarfatti rastlös. Tillbaka arbetade han i ett vansinnigt tempo och hade snart befäst rollen som Italiens främste lampskapare.
Milano skulle byggas upp igen och 1900-talets stora tekniska genombrott skulle realiseras. Elektricitet och toaletter blev standard i nybyggda hus. Antika och handsnickrade möbler och lampor som drevs av stearinljus åkte ut. Den nya formen firade stora triumfer.
Gino Sarfatti tackade familjen för den nedärvda intelligensen och kreativiteten. Ljusen hade enligt honom två uppgifter: att lysa upp ytor och att följa en människan i rörelses behov. Senare sa han: “Jag utgår från ett problem och en utmaning och försöker lösa det genom funktion och rationalitet. En bra lösning är en lösning som ser bra ut.”
Toppnamn som Gio Ponti nämnde i början av 1950-talet Arteluce som landets ledande lamptillverkare i magasinet Domus. Milano var då hela världens ledande designstad och Sarfatti tidens huvudperson. Över bordet under pingpong-matcher eller hos Arteluce fick vänner råd och värvningar lära sig. Många senare stjärnor adopterade det rationella tankesättet: Antonio Macchi Cassia, Cini Boeri, Franca Helg och Gianfranco Frattini.
Företaget skapade belysningar som syntes. Som Piccolo Teatro i Milano, Teatro Regio i Turin och Handelskammaren i samma stad. 1973 sålde Gino Sarfatti sitt företag till Flos. Han flyttade till sommarhuset vid Comosjön och hängav sig åt en annan hobby: ovanliga frimärken i perfekt skick.
Förutom de lampor som hittas via auktioner nyproducerar idag Flos fortfarande 2097. Under 2014 återupptogs produktionen av fem ytterligare modeller som uppdaterats med bland annat ledljus. Dessa går numera också att söka efter på auktion och hos handlare.
