Efter några timmar stod jag tillsammans med en vän utanför Musée d´Orsay. Vi ville in men stadens kulturarbetare ville annat. Det franska gendarmeriet blockerade en högljöd demonstration utanför museets entré. Vi iakttog gruppen av demonstranter och poliser, tog några bilder, innan vi vände oss om för att gå, men plötsligt öppnades dörrarna. Vi smet in och stod ensamma i museets tomma salar. Sakta rörde vi oss runt bland mästerverken, innan museet fylldes på med en handfull turister.
Efter en stund stod vi framför en tavla vars penselföringen jag kände igen. Likt en målning av Mark Rohtko delades duken i fält, nivåer, laddningar. Men det här var något annat. Det var ett porträtt av en själ, som kommunicerade med själar. Målningen tappade den visuella kraften och tog tag om mitt inre. Den mörka himlen stegrade sig för att ge plats för den skummande vågkammen som red längs ryggen av en enorm våg som sköljde över hela mig.
Jag stod stilla framför målningen, och där blev jag stående tills de stängde museet på grund av att demonstranterna lyckats ta sig in.
Polisen stormade bygganden och släpade ut en efter en. Jag gick lugnt därifrån men inombords välde en våg av känslor, lika överväldigande som Strindbergs målade naturfenomen.
Det var mitt första riktiga möte med Strindberg efter skoltidens alla relationsromaner och Stockholm teaterscens olika tolkningar av vår främste dramatiker. Ett möte med konst jag tidigare sett, men aldrig upplevt. Så tidlöst och så modernt.
När Moderna Museets utställning 1962 över Strindbergs måleri gick på export till bland annat Kunstverein Ulm skrev en utrikeskorrespondent från The Times: "Guess who invented modern art? August Strindberg". Stora ord. Minst sagt.
Som konstnär är August Strindberg omöjlig att placera in i ett fack. Vissa konstnärskollegor och kritiker talar om honom, redan under hans livstid, som en usel målare medan andra höjer honom till skyarna. Den målade konsten var som ett gästspel i Strindbergs palmflett av skapande under hans sextiotreåriga åriga liv, ändå anses måleriet idag vara lika viktig som något annat för att kunna lägga pusslet om den mångsidige konstnärens genialitet.
Av alla prisbelönta svenska konstnärer från Salongen i Paris på slutet av 1800-talet är August Strindberg den ende som har en permanent plats på Musée d´Orsay. Det säger en del.
Hade det inte varit för de demonstrerande franska kulturarbetarna hade jag förmodligen stått där än.
På Bukowskis Klassiska auktion säljs August Strindbergs Fantasilandskap från 1894. I Bukowskis fysiska katalog intervjuar Paulina Sokolow den främste Strindbergkännaren, docent Göran Söderström. Han berättar om hans nära relation till konstnären och hur han som intendent för Moderna Museet hade en trave inlånade Strindbergmålningar liggande under sängen i väntan på den stora utställningen på Moderna Museet 1962. Det var innan internationella konstsamlare började betala mångmiljonbelopp för något av Strindbergs verk.
Fantasilandskap har ett utrop på 4-5 000 000 kronor på Bukowskis Klassiska auktion och är därmed auktionens högst ropade verk. Men auktionshuset har de senaste åren sålt både en och två målningar för mer än så.
På samma auktion ropas August Strindbergs signerade blockflöjt ut för 20-25 000 kronor. Blockflöjten gavs som en gåva till Strindbergs nära vän, stadsnotarie i Lund och bär påskriften; "Till Nils Andersson från August Strindberg Lund 19 juni 1899". Utropet inkluderar även ett brev samt en inbjudan ställd till Nils Andersson.
