Hästen har inspirerat människan sedan urminnes tider och har med tiden blivit en trogen följeslagare. Det var därför bara en tidsfråga innan den också tog plats i barnrummen. Där utvecklades olika varianter: enkla hästfigurer, hästar på hjul att rida på eller dra efter sig, käpphästar och gunghästar. Käpphästar ska dock inte ses som enbart barnleksaker. I många kulturer har de använts, och används fortfarande, i rituella sammanhang eller som en del av folkloren.
Läs: Världens dyraste dalahäst
Gunghästen är däremot en relativt ny uppfinning och kan möjligen ha utvecklats ur de tidiga hästarna på hjul. Nordamerika nämns ofta som ursprung, men det äldsta bevarade exemplaret kommer från Storbritannien. Det finns idag på Victoria and Albert Museum i London. Hästen är snidad i almträ, omkring 80 centimeter hög, och tillverkades runt år 1610. Den förknippas med kung Karl I, född 1600 och avrättad 1649, som enligt uppgift ska ha använt den som barn för att stärka benmuskulaturen, möjligen på grund av rakit. Det går inte att bevisa, men berättelsen knyter an till det välkända porträttet av kungen målat av Anthonis van Dyck, där han avbildas till häst.
Från 1700-talet och framåt ökade både populariteten och tillgången på gunghästar, särskilt i Storbritannien, Tyskland och USA. Nya metoder för träbearbetning gjorde tillverkningen effektivare, men gunghästar var fortfarande främst förbehållna barn i välbärgade familjer. Käpphästen var ett betydligt billigare alternativ. I Tyskland blev gunghästen tidigt en del av sortimentet hos leksakstillverkare i skogsrika regioner som Thüringen, Franken och Erzgebirge. I England fanns specialiserade producenter som F H Ayres och G and J Lines. Deras gunghästar, ofta utrustade med man och svans av äkta hår och målade för att likna en apelkastad skimmel, var särskilt uppskattade.
Gunghästar var dock inte helt riskfria. Om barnet gungade för häftigt kunde hästen tippa framåt eller bakåt. För att minska olycksrisken utvecklade den amerikanske uppfinnaren Philip Marqua år 1880 en ny typ av gunghäst, monterad i en fast ram som gjorde det möjligt att gunga utan att hästen välte.
Läs: Trampa in i framtiden: cykelns framgångssaga
De mer påkostade gunghästarna fungerade som statussymboler och förekommer ofta på barnporträtt, även på fotografier. Det är troligt att fotografer hade gunghästar i sina ateljéer just för detta ändamål. Oftast avbildades pojkar tillsammans med gunghästar, sannolikt som en symbolisk förberedelse för deras framtida roller. Samtidigt använde 1800-talets karikatyrtecknare gärna käpphästar och gunghästar för att illustrera oförmåga eller barnslighet, särskilt hos politiker.
Under mitten av 1900-talet började efterfrågan på gunghästar att minska. Trämodeller tillverkades i allt mindre utsträckning och ersattes av varianter i plast. Samtidigt växte intresset för äldre gunghästar. Antika modeller blev eftertraktade samlarobjekt, särskilt de som tillverkats av F H Ayres under 1800-talet. Som för de flesta samlarföremål är det skicket som i hög grad avgör värdet.
Skapa en bevakning på gunghäst så får du mejl när nya objekt dyker upp!
Även om gunghästens roll har förändrats, lever intresset för hästlekar vidare i andra former. Hobby horsing har till exempel blivit mycket populär. Den har sitt ursprung i Finland och går ut på att barn och unga, främst flickor, tävlar i hoppning och dressyr med käpphästar. Fenomenet har spridit sig över stora delar av Europa och har även nått Australien.
Vill du få fler artiklar direkt i din inkorg? Prenumerera på vårt nyhetsbrev
Gunghästen är i regel knuten till en bestämd plats, medan käpphästen kan användas nästan var som helst. Samtidigt har nya varianter vuxit fram, som stora och stabila plyschhästar på hjul. Med hjälp av sina unga ryttare rör de sig mekaniskt framåt och för på så sätt arvet från gunghästen vidare in i vår tid.
