Efter sex års hårt arbete stod det äntligen klart – våren 1979 kunde den amerikanska konstnären och författaren Judy Chicago (1939) visa installationen The Dinner Party för allmänheten, det storskaliga konstverket som kom att prägla 70-talets konstscen. 39 inflytelserika kvinnor som påverkat och bidragit till samhället bjuds in till världens viktigaste middagsbjudning, du hittar bland andra faraon Hatshepsut, abbedissan Hildegard av Bingen och konstnären Georgia O'Keeffe.
Läs: 5 feministiska mästerverk
Startskottet för andra vågens feminism skedde i slutet av 1960-talet och pågick fram till 70-talets slut. Begreppet myntades 1968 med syftet att skilja den från första vågens feminism, där fokus riktades mot lagliga rättigheter som allmän rösträtt. Under den andra vågen riktades fokus mot lagliga reformer som gällde kvinnor: fri abort, tillgång till preventivmedel och våldtäkt inom äktenskapet. Man började ifrågasätta de rådande könsrollerna och kvinnors rätt till sina kroppar.
Några år efter att andra vågens feminism hade inletts gick Judy Chicago på en middagsbjudning. Året var 1974, samma år som The Dinner Party påbörjades. Under middagen upptäckte hon att alla män som satt vid bordet var professorer medan kvinnorna var doktorander. Chicago menade att det var kvinnorna som satt på all kunskap men ändå satt de tysta medan männen pratade oavbrutet. “Jag insåg att kvinnor aldrig upplevt 'Jesu sista måltid' utan bara vanliga middagsbjudningar,” sade konstnären.
Läs: Feminism i fotografi
Hon påbörjade arbetet samma år och med hjälp från 400 volontärer stod The Dinner Party klart i mars 1979. Installationen anses vara det första storskaliga feministiska konstverket och fungerar som en symbol för kvinnors historia i samhället. Verket blev inte bara en viktig symbol för 70-talets feministiska konst utan också en milstolpe i 1900-tals konsten.
The Dinner Party består av ett triangulärt uppdukat bord där varje bord är 14,63 meter långt. Vardera bord har 13 kuvert, totalt 39 stycken. Borden symboliserar tre olika perioder i historien och representerar historiskt kända kvinnor. I kronologisk ordning finns kvinnor som Hatshepsut, Hildegard av Bingen, Artemisia Gentileschi, Mary Wollstonecraft, Virginia Woolf och Georgia O’Keeffe. Det första bordet hyllar förhistoriska kvinnor från romarriket, det andra hyllar kvinnor från kristendomens början till reformationen och det tredje hyllar kvinnor från den amerikanska revolutionen till feminismens genomslag.
Dukningen består av broderade löpare med kvinnans namn, eller en symbol som har en koppling till det kvinnan åstadkommit, glas eller bägare, porslinsbestick, guldbroderade servetter samt handmålade kinesiska tallrikar. Till tallrikarna utgick Chicago från fjärils- och blommotiv som i sin tur skapade ett motiv som påminner om det kvinnliga könsorganet, vulvan för att vara mer exakt. Varje tallrik har sitt eget motiv och uttryck, baserat på varje individ, utom frihets- och kvinnokämpen Sojourner Truth samt suffragetten Ethel Smyth.
I den kronologiska ordningen ändras tallrikarnas utseende, inte bara motivet utan även utformningen. Desto närmare vi kommer modern tid desto högre blir motiven. Tanken är att det ska visa på den moderna kvinnans självständighet och jämlikhet som växt med åren.
Läs: Ana Mendietas provokativa konst och kryptiska död
Installationens triangulära form har en stor betydelse då den länge varit en symbol för kvinnan. Numret 13 syftar till antalet personer som deltog vid Nattvarden, vilket är en viktig jämförelse för Chicago då de enda som bjöds in var män.
The Dinner Party står på 2 300 vitglaserade keramikplattor, kallat The Heritage Floor. Där finns ytterligare 999 kvinnor representerade. Liksom de 39 kvinnorna i The Dinner Party är dessa kvinnor sådana som påverkat historien. Egentligen är det 998 kvinnor då den grekiske skulptören Kresilas misstogs för att vara kvinna.
Till verket använde Chicago hantverk som anses vara typiskt kvinnligt, liksom broderi och annat textilarbete. Hon ville att dessa konstnärsmedier skulle ta plats i konstens finrum och att The Dinner Party skulle räknas som riktig konst.
Vill du få fler artiklar direkt i din inkorg? Prenumerera på vårt nyhetsbrev
Installationen har turnerat runt om i världen och totalt har 15 miljoner människor sett verket. Sedan 2007 har The Dinner Party stått på Elizabeth A. Sackler Center for Feminist Art på Brooklyn Museum i New York.
Reaktionerna på The Dinner Party varierade, många fängslades av verket medan vissa kritiserade det. Det kallades kitschigt, vulgärt och exkluderande. Konstkritikern Roberta Smith sade: “Dess historiska och sociala betydelse är större än dess estetiska värde.”
Hortense Spillers, en amerikansk litteraturkritiker och akademiker inom svart feminism, kritiserade installationen för avsaknaden av rasifierade personer. Av 39 kvinnor finns endast en svart kvinna representerad – Sojourner Truth vars tallrik pryds av ett motiv föreställande tre ansikten (Ethel Smyths med ett piano) medan resterande kvinnors tallrikar dekorerats med olika skildringar av det kvinnliga könsorganet. Den amerikanska författaren och feministen Alice Walker var också kritisk till den homogena representationen, hon sade: "Chicagos okunnighet om rasifierade kvinnor i historien och i synnerhet svarta konstnärer, särskilt hennes representation av Sojourner Truth, fick mig att inse att vita kvinnliga feminister, inte ens kan föreställa sig att svarta kvinnor har könsorgan. Eller om de kan det så är fantasin allt för långt bort.”
Läs: Den kvinnliga blicken: 10 kvinnor som förändrat fotografiet
Chicagos svar på kritiken var: “Alla dessa kvinnor finns med i The Heritage Floor och att bara fokusera på de som finns representerade på bordet är att förenkla konsten. I mitten av 70-talet fanns det lite eller ingen kunskap kring dessa kvinnor.”
Det omdebatterade verket är än idag ett ämne för diskussion, men trots sina brister beskrivs det av bland annat Brooklyn Museum som ett viktigt och ikoniskt verk som blivit en milstolpe, inte bara för 1970-talets feministiska konst utan även för hela 1900-talet.
Cirka 40 år senare skapade Judy Chicago en begränsad upplaga av tallrikar som baserats på The Dinner Party. Tallrikarna som producerades var de av Elisabet I, Amazon och Sapfo. Hennes så kallade testtallrikar har sålts på auktion för hundratusentals kronor, liksom hennes tidigare verk som Fresno Fan och Yellow Series.
Upptäck de senaste nyheterna från konstvärlden på Bbys Magazine
Det här är en uppdaterad version av en artikel som ursprungligen publicerades den 29 juni 2020.
